När vågorna viskar

Kapitel 41

ELIOT

Julian höjer blicken från vägen, ser på mig och stannar upp mitt i ett steg. Han stirrar på mig. Jag blir snabbt medveten om hur dumt det här måste se ut, och jag tror att han också blir det.
Jag fortsätter fram.

"Hej," ordet kommer ut som en viskning. Jag harklar mig och försöker igen. "Hej."
Julian öppnar munnen och ser för några sekunder ut som en guldfisk. "Hej."

Nu då? Pucko? Vad ska du göra nu?
Jag borde sticka härifrån, normala Eli skulle gå.
Jag försöker komma på något att säga men det går inte. Senaste gången vi pratade, nästan tre veckor sen, var jag inte snäll. Och på de veckorna har en milslång spricka skapats mellan oss. Den slukar alla mina ord.

"Jag borde gå, " mumlar han snabbt och vänder bort från mig.
Stegen han tar är långa, snart kommer han vara borta.
Tanten och papegojan flimrar omkring i mitt huvud. Jag drar in ett djupt andetag, blundar, öppnar ögonen.

Jag vill inte att han går.
Helvetes skit.
Jag måste säga något.

"Julian!"
Han stannar inte. Han bryr sig inte om mig, och jag borde sluta bry mig om honom.
"Juli!"

Nu stannar han, såklart han gör, jag har precis släppt en bomb.
Paniken skriker i mig. Jag ber den hålla käft.

Han vänder sig om men står fortfarande flera meter ifrån mig. Det här är löjlig, varför måste vi ha femton meter mellan oss?
Jag tänker på de där mugg-telefonerna jag gjorde när jag var liten, två plastmuggar med ett snöre mellan sig. En sån skulle väl vara passande nu. Jag skulle kunna kasta den ena muggen åt Julian.

Men nu har vi ingen mugg-telefon så jag tar ett steg mot honom. Och han tar ett steg mot mig. Snart står vi bredvid varandra och ingen mugg-telefon behövs.

Vinden sliter i hans hår. "Vad vill du?"
Vad vill jag? Vilken dum fråga. Inte fan vet jag. Men jag måste säga något.
"Prata."

Jag ser på hans händer som håller om varandra. Huden är lätt ljusröd, är han kall? Varför har han inga vantar?

"Okej," säger han och låter som när jag bad honom gå på bio med mig. Rädd. Som om jag är en bomb som kan explodera när som helst.

Jag ser upp från hans händer, våra blickar möts. Jag vet inte vem som kollar bort först.
Julian är tyst igen. Varför är han så tyst? Juste, det är jag som ska prata.

"Asså, jag tycker inte om den här tystnaden."
"Vilken tystnad?"
"Mellan oss. Jag vet att det kanske låter dumt och så men...kan vi inte prata med varandra i alla fall?"
Jag vet knappt vad jag säger, orden bara kommer. Men jag får i alla fall Julian att öppna munnen.

"Vara vänner?" Han låter bitter.
"Ja, typ. Eller asså. Ja."
Julian är tyst. Jag är tyst.

"Tycker du," börjar Julian och drar med handen genom sina lockar, de faller ner i pannan på honom. "Tycker du verkligen att—att det var äckligt?" 

Jag hör knappt vad han säger. Jag vill inte höra vad han säger.
"Vadå?" säger jag.
"Kyssen."

Hans adamsäpple rör sig när han sväljer. Blicken flyger över allt annat förutom mig. Träden, husen, mina skor. Höstluften är plötsligt varm.
Jag vet inte Julian! Jag vet inte!

När jag öppnar munnen ramlar orden ut över mina läppar. "Jag vet inte. Asså jag skulle liksom inte göra om det. Men det spelar väl ingen roll? Asså vi kan ju bara glömma det, för det är ingen stor grej och—ja."
Jag känner mig som en av Amys dockor, den kastar ur sig random ord så fort man petar på den.