När vågorna viskar

Kapitel 46

JULIAN

31 Oktober

"Titta!" Jessica tar upp något från sanden. Ett vitt snäckskal. Hon håller upp det mot himmelen som om hon förväntar sig att solen ska spegla sig i det, men himlen är grå idag. Vågorna ser ut som flytande betong.

Trots det ville jag träffa henne här nere, det finns fortfarande något fridfullt över att sitta vid vattnet, trots att vindarna är pisksnärt mot våra kinder.

"Här." Hon tar min hand med kalla fingrar, lägger snäckan i min handflata.
Det ser ut precis som varenda snäckskal jag någonsin sett. Vitt och slitet.
"Tack," säger jag och stoppar ner det i fickan på min hoodie, mest för att vara snäll.

"Det är kallt," säger hon och virar sin svarta halsduk ytterligare ett varv runt  halsen.
"Mm."
"Det är bara galna människor som sitter vid havet i Oktober, Juli."
Jag kastar lite sand på henne. "Alla människor är galna, speciellt dom som inte erkänner det."

Jessica flinar och kastar sand tillbaka på mig. "Den där har du filat på länge."
"Det är en del ur en dikt."
"Din dikt?"
"Nej." Jag önskar att det vore min dikt.

Jessica suckar, drar ögonen över himlen. "Du menar alltså att jag är galen?"
Jag ler, rycker på axlarna. "Ska jag berätta om något annat som är galet?" Jag lägger mig ner i sanden.
Kylan letar sig in genom min kappa tills jag fryser.
"Vadå?" Hon lägger sig ner.

Jag håller blicken fäst vid den grå himlen. "Eliot sa att han tycker om mig."

Jessica är tyst, ser inte ens på mig. Orden som kändes så stora i min mun är väldigt små nu när jag väl sagt dem. Men i mig skapar de samma välbekanta tumult.

"Okej," säger Jessica. "Är det bra?"
Jag vrider på huvudet, hon ser rakt på mig.
"Jag vet inte," säger jag och inser att det är sant.

För en månad sedan skulle det varit bra, mer än bra. Men sedan blev Eliot elak.
"Men vill du vara med honom?"
Hon ställer frågor som jag inte har svar på, men jag försöker svara ändå, mest för att testa om det jag har att säga känns sant. "Man måste lita nån om man ska vara med den." Jag försöker svälja klumpen i halsen. "Och han var väldigt elak förut."

Jessica ler försiktigt. "Du är modig."
Jag skrattar. "Jag är inte modig."
"Jo det är du. Att kunna säga nej till den man är kär i, bara för att man vet att det är bäst så, det är modigt."

Jag skakar på huvudet och får sand i håret. Hon förstår inte.
"Jag är förfärligt dålig på att säga nej. Om han kysser mig, då kysser jag honom tillbaka. Och om han kramar mig så står jag där och önskar att han aldrig ska sluta."

Insikten av mina ord går i små stötar genom min kropp.
Hur kan jag vara så beroende av en annan människa? Det här är inte roligt längre.
Men han tycker om dig.
Den hoppfulla rösten viskar i mitt huvud, liten men stabil.

Jessicas ögonbryn sjunker ner i pannan. Hon sätter sig upp och då känns det konstigt att ligg kvar på sanden, så jag sätter mig upp bredvid henne. Blöt på ryggen och sandig i håret.

Hon lägger sin hand på min när jag börjar snurra på en av mina ringar, en liten silvrig sak med inristade spiraler.
Hon säger; "Du vet att man inte kan bygga en relation på kyssar och kramar och att erkänna det, det är modigt."

Jag fnyser. "Säger vem då?"
Hon himlar med ögonen och ser på mig som om jag är dum. "Säger jag."
"Han kanske hatar mig nu, hur som helst."
Jessica rynkar pannan och drar sin hand från min. "Varför då?"
Jag rycker på axlarna. "Jag var kanske inte jätte snäll mot honom när vi pratade."

Hon lägger huvudet på sned och jag ångrar att jag sa något. För jag känner igen den där blicken, det är nu hon berättar för mig att jag är dum i huvudet.
"Det där tror du väl ändå inte på?" utbrister hon och ger mig en konstig blick, omöjlig att tolka."Kommer du förlåta honom?"

Jag räknar vågorna när de slår upp på land. Efter fem vågor pratar Jessica igen. "Ingen är perfekt, Juli."

Jag ser på henne, förvånad. "Gillar du honom nu?"
"Gör du?" Flinar hon.
"Jag vet inte. Ja. Men räcker det?"
"Tid, Juli." Hon klappar min arm."Tid."

Jag skopar runt sanden i små högar.
Jasså Jessica, ni kanske ska ta och bli bästa vänner nu också, när du ändå håller på och prisar honom till gudarna.

"Då kan ju du bli tillsammans med honom istället." Jag låter som ett barn.
Hon skrattar och börjar härma mig, skopar sand i egna små högar.
"Tror du han är min typ?" Hon skakar på huvudet. "Nej, han har fortfarande varit en idiot så först stirrar jag honom till aska, sen schasar jag honom på dig."

Hon får mig att le. "Svårt om han är aska."
"Iväg och hångla med Juli, ska jag säga."
"Jessica."

________

Tack för att ni läser❤️

KRAM!