När vågorna viskar

Kapitel 12

ELIOT

20 Augusti

"Var har du varit?" säger Kasper när vi vandrar genom en korridor på andra våningen. Amanda är spårlöst borta, men man behöver oftast inte oroa sig Det är liksom ingen stor grej, längre.
Dessutom såg jag henne pratade med Clara, och det var några timma sen.

"Pratat med en kille från min klass. Jag tror att han är rädd för mig."
Kaspers frustar bakom mig. Nu låter det som om han är en häst och Kasper är verkligen ingen häst, hans skratt bara låter så. Vissa har otur.
"Rädd? Varför pratar du med honom då?"
"Vet inte,vill vara social."

Kasper öppnar en toadörr, tittar in, suckar och börjar gå igen.
Han går bakom mig upp för trappan mot tredje våningen. På väggarna sitter affischer med tejp.
Inspark 5/9. Tema rymden.
"Ska du gå?" säger jag.
"Kanske. Ska du?"
Jag rycker på axlarna. "Får se."

På fjärnde våning är det tomt. Vart fan är hon?
Både klassrum fjorton, femton och sexton är tomma. Hon kanske har ålat ner i en toalett.
Kasper öppnar en stor dörr. Musiksal, står det på den.

"Amanda!" utbrister han och vandrar in i salen med öppna armar. "Vilken överraskning!"
Hon ligger på golvet mitt i rummet. "Hej hörrni."
Den lilla jävlen.
Han sjunker ner på huk framför henne. "Vad gör du?"

Amanda drar handen över stengolvet. "Jag...utforskar skolan."
"Du ligger på golvet," säger Kasper, som om hon missat den detaljen.
"Jag utforskar golvet."
"Jasså." Kasper knackar på stenplattorna. "Hur går det?"

Amanda rycker på axlarna och sätter sig upp för att räta till den blommiga skjortan som letat sig ur jeansen.
"Bra."
Kasper skakar på huvudet. "Du är sämst på att ljuga."
Hon sneglar på gitarrerna. De hänger på bortre väggen. Tio stycken med blankpolerad ytan. Bra att veta. Man vet aldrig när en kärleksballad på gitarr blir akut.

"Amanda." Jag tar ett steg in i salen. "Vi letade i toan."
Hon mumlar något som får Kasper att le.
"Asså," säger hon. "Det kom fram en kille med fläta och försökte få mitt nummer och han hade värsta hundögonen så jag sa typ bara att jag hade lektionen och sprang iväg...sen tänkte jag att om han såg mig i korridoren så..." Amanda sneglar på mig.

"Förstår han att du ljuger," avslutar Kasper.
"Ja, precis."
"Och nu gömmer du dig för en killen med fläta?"säger jag.
Amanda blir så röd att jag får dåligt samvete.
"Ja."

"Kom, Amanda." Kasper tar tag i hennes  arm och drar henne upp på fötter. "Jag ska beskydda dig från flätkillar."
Hon rycker åt sig armen och blänger på honom.  "Jag behöver inte beskyddas."
Jag nickar. "Nej såklart inte, se upp bara. Alla vet att flätan är till för att gömma knivar i."
Amanda blänger på mig när han går ut i korridoren. "Nu är du sarkastisk igen."
Kasper stänger dörren bakom oss.

Efter lunch skriver vi brev till våra framtida jag. Breven ska vi tydligen få tillbaka på nästa skolavslutningen. Först tänkte jag att det är skit långt tid, nio månader liksom. En bebis hinner bli till på den tiden. Men så minns jag att för nio månader sedan var det bara Januari. Inte ett skit har hänt sedan Januari.
Samma vänner, samma mamma, samma pappa och syster.
Samma pålägg på mackan och nästan samma musik i hörlurarna.
Fast Juli har hänt.

Jag snurrar blyertspennan i handen och sneglar på Amandas brev. Hon har redan börjat skriva på andra sidan. Jävlar.
Jag skriver om Juli. Hon är sjuk idag vilket uppenbart suger men jag är uppvuxen med: "den som väntar på något gott..." så det är okej. Mamma älskar det uttrycket.

Julian sitter längst bak igen. Jag önskar att han skulle sitta framför mig så jag kan se på honom om jag vill.
Det är konstigt, ingen har bestämda platser här.
"Vad skriver du?" Amanda lutar sig mot mig.
"Inget speciellt."

Hon drar ihop ögonbrynen. "Okej. Får jag läsa?"
"Nej."
"Varför?"
"Hysch," jag putar tillbaka henne till sin bänk. "Om du inte slutar tjata letar jag upp flät-killen och kungör er förlovning."