När vågorna viskar

Kapitel 61

ELIOT

3 December

Det snöar. Stora blöta flingor som letar sig in innanför kragen på min jacka.
Jävla skit snö.
Jag borde pratat med Kasper. Jag borde åka hem till den jävlen och fråga vad fan han håller på med.

Jag hör bussen innan jag ser den. De starka lamporna lyser upp snöflingorna.
Dörren glider upp. Jag ser upp på den vitprickiga natthimlen.
Gör det bara.

Det tar över två timmar att åka hem till Kasper. Man kan tycka att det borde vara tillräckligt med tid för att jag ska inse vilken idiotisk idé det här är.

Kaspers trappuppgång luktar betong och cigarettrök. Jag står där i det skarpa skenet från lysrören och stirrar på hans dörr.
På brevinkastet, namnskylten, ringklockan.

Jag plingar på. Ingen öppnar. Jag plingar på igen och blänger på titthålet, utifall att han skulle stå där och se på mig. Inget händer.
Jag svär tyst och stirrar på ringklockan.

Sedan öppnar jag brevinkastet och ropar in.
"Kasper om du är där så får du fan ta och öppna nu. Annars går jag och kommer aldrig tillbaka!"
Det är inte mycket till hot, men det är allt jag har.

Jag svär, högt den här gången och plingar på en sista gång. Om han inte öppnar nu så sticker jag.
Jag tänker inte stå här utanför som någon desperat älskare.
Jag går fram till titthålet, lägger ögat mot.

Dörren flyger upp. Rakt i ansiktet på mig. Smärtan som sprider sig från näsan är skarp och bultande.
"Helvete Kasper!"
Jag snubblar bak ett steg och trycker handen mot näsan. Blodet rinner genom fingrarna ner på golvet.
"Helvete."

Kasper lägger armarna över den vita stickade tröjan och ignorera det faktum att jag blodar ner hela hans trappuppgång.
"Stå inte bara där!" utbrister jag."Hämta papper."

Så många ord har jag inte sagt till honom på flera veckor.
För en sekund ser han trotsig ut. Sedan mutar han något och försvinner in i lägenheten.

Han kommer tillbaka med en bunt hushållspapper i handen. Jag rycker det åt mig och trycker det mot näsan. Båda mina händer är blodiga. Jag har inte blödigt såhär mycket näsblod sen jag cyklade in en tall.
"Prata," säger Kasper.
Jag ser upp på honom där han står, lutad mot dörrkarmen.
"Ska du inte bjuda in mig?"
"Nej."

Modet sjunker ner i magen.
Jag sväljer. "Kan du snälla sluta nu?"
Han fnyser. "Det finns mycket att sluta med. Sluta stå här och prata med dig? Absolut."
Kasper tar tag i dörrhandtaget.
Jag sträcker mig mot dörren och tar tag i den.
"Inte så. Kan...kan du sluta ignorera mig."

"Varför?" säger han.
Vilken fruktansvärt dum fråga. "För att du är min bästa vän."
"Du har ju din blommiga kille."
"Julian," rättar jag
"Jasså? Var det så han hette."

Han ser så envis ut. Och sur.
Det känns som att vi tävlar om vem som kan formulera sig bäst.
Jag tänker på när vi var små och tävlade om vem som kunde simma först i land, komma först upp på berget.

"Jag kanske vill ha dig också." Jag trycker papperet hårdare mot näsan. "Asså...Du är min vän. Oavsett hur pissigt du beter dig."
En eld som är så mycket Kasper att det gör ont, tänds i hans ögon.
"Jag beter mig pissigt?"

"Ja jag skulle nog kalla att gå runt och terrorisera Julian för ganska pissigt." Tanken får mina händer att vilja krama om något (Kaspers strupe?).
"Jag ljuger i alla fall inte!" fräser han.
"Ljuger!? Jag berättar allt för dig!"