När vågorna viskar

Kapitel 30

JULIAN

21 september

Den natten vaknar jag av mardrömmar. Jag slår upp ögonen till ett kompakt mörker och ett illamående som stiger i halsen. Mörkret smeker min svettiga hud, försöker tränga sig in.
Jag kastar mig över sänglampan och välter den från nattygsbordet. Smällen stör nattens beslutsamma lugn.

Jag hittar knappen med skakande fingrar; rummet bländas av ljus. Världen får sin form tillbaka.
Luften går inte hela vägen ner i lungorna, skräcken har fastnat i kroppen. Jag behöver inte blunda för att se handen som la sig, stadig och lugn över mitt ansikte. Det har jag aldrig drömt förut.

Lakanet klibbar om min rygg, täcket klistrar sig fast över benen. Min skräckslagna, sömndruckna hjärna följer samma ritual som alltid. Jag öppnar fönstret på vid gavel, drar täcket från sängen och sätter mig på den svala, breda fönsterbrädan.

Först där, i brisen av nattluft och ljudet av vågor mot sand—kommer verkligheten i vad jag håller på med som ett slag i huvudet.

Jag har alltid kunnat hantera drömmarna (mer eller mindre).
Men jag kan inte hantera insikten i att de är tillbaka.
Illamåendet som kommer över mig är inte den inbillning som drömmen svepte över mig. Gallan som stiger i halsen är verklig.  Jag spottar från fönstret.
Verklig.
Ordet stiger som gallan i halsen. Allt blir bittert, äckligt, varmt.
Det här är verkligt.

Inte fantasi, en fanatisk paranoia. Jag drömde faktiskt. Första mardrömmen på fem månader. Och bara sådär, är det vinter igen.

Nattens mörker har en tryckande slutgiltighet över sig och jag vet med varje cell i kroppen att nu är allt förstört.
Alla timmar med Ann, meningslösa. Mammas tårar, spillda till ingen nytta. Dagarna av mod, lönlösa.

Känslan av att allt kan bli bra var en dagdröm, en hoppfull inbillning. Ingenting är bra. Allt är precis som i vintras. Julian Bergdahl, kroniskt trasig.
Jag spottar igen.
På golvet vid sängens fotända ligger den svarta skrivboken. Jag kastar den på sängen, sätter mig framför den och knyter händerna, ögonen, måste sluta darra.

Bokens pärm är sval och sträv, lika välbekant som mina egna händer. Jag ser på sidorna, orden som täcker dem. Sida efter sida av ord, månader av tankar, rad efter rad av sprucken tröst.

Så fruktansvärt många ord: bra dagar, dåliga dagar.
Allt är bara nonsens. Ett spel jag har förlorat.

Min hand greppar om en sida, drar. Den släpper med ett uppgivet ritch.
En till. Och en till.
Boken som skulle bära och ta bort det dåliga—menigslös jävla skit.
Nu strör jag dess sidor som konfetti omkring sängen.
En efter en, ritch, ritch.

Det är iskallt i rummet när jag tillslut faller bak mot sängen i en tyst suck. Lakanen är kalla nu. Jag drar upp täcket igen, ända upp till hakan, men låter fönstret vara öppet. Lampan är fortfarande tänd och jag vet inte om det är av utmattning eller ren beslutsamhet—men jag sommar.

***

Och vaknar igen. Det är ljust i rummet. Tröttheten strider en stund mot klumpen i magen, men den går inte att ignorera och jag går upp. Jag stänger fönstret och drar på mig en t-shirt.
Mamma är inte hemma än så jag sätter mig i vardagsrummet, bara för att slippa undan mitt eget kalla, stökiga rum.
Jag försöker äta, det går inte med klumpen i magen.

Jag försökte se på tv, läsa, lyssna på musik. Inget befriar mig från känslan av att jag sakta drunknar.
Klockan sju ringer jag Jessica. En del av mig protesterar, men det är i alla fall bättre än att ringa Mamma.
Hon svarar med hes röst.