När vågorna viskar

Kapitel 14

ELIOT

25 Augusti

Hur ska det kännas att bli sviken? Ska det vara lätt eller svårt och om det ska vara svårt hur svårt ska det då vara?

Det är många elever i skolans korridorer. Jag klämmer mig förbi en kille som luktar svett. Jag luktar inte bättre själv. Imorse försov jag mig. Pappa kom in i mitt rum och meddelade att det fanns hemmagjorda "crepes" med tranbärssylt i köket.
Då skulle jag sitta på bussen om femton minuter.
Jag misstänker att han blev mer besviken över att jag inte hann smaka på pannkakorna, än att jag kommer sent till skolan.

Hur som helst, jag hann varken tvätta mig under armarna eller borsta tänderna. Armhålorna finns det inget att göra åt, men jag öppnar den vänstra fickan i  jackan och drar upp ett paketet mint tuggummi.
Bara fyra kvar. Amy är flitig.
Jag lägger tillbaka paketet i min innerficka istället, för att ge henne en liten utmaning.

Skåphallen är full av trött folk som trycker in väskor i för små skåp.
Asså, jag har blivit sviken många gånger.
Det skulle kunna stå typ:
Här vilar Eliot, sviken av alla utom döden, på min grav.

Den stora frågan är, varför känns det så mycket värre nu?
Juli har inte smsat på tre dagar. Hon kanske dör i hjärnhinneinflammation, vad vet jag. Men man kan väl för i helvete svara på ett simpelt sms.
Igår satt jag och Kasper på mitt berg. Vi kastade ner småsten och han skrattade när jag träffade en tant i huvudet (tanten skrattade inte).

Sen berättade jag om Juli. Kasper satt tyst länge, för det gör Kasper när han tänker. Det känns bra, då vet jag att han tar mina problem på allvar.

Tillslut sa han att jag borde sluta smsa. Om hon inte svarar betyder det något.
Skitsnack. Men Kasper insisterade. Så jag fick hitta på en lösning på egen hand.

Så Här: jag skriver något fint. Något riktigt fint. Så fint att man bara inte kan låta bli att svara.
Jag skickade inget sms då, jag kände väl att något riktigt fint måste man slipa en del på. Det kastar man inte ur sig hur som helst liksom.

Sen i morse, när jag stängde dörren till lägenheten ropade papegojan från sitt brevinkast.
"Ryck dig i skägget!"
Jag har inte fått något skägg än, bara fjun som är fjantigt att ha kvar och nästan lika fjantigt att raka bort. Men papegojans budskap var tydligt. Så jag ställde mig där och då och skickade ett sms.
Sen sprang jag ner för alla trappor och hela vägen till bussen.

Klockan är halv nio. Jag har fortfarande inte fått något svar.
Om hon svarat skulle jag kunna berätta vad jag skrev, men eftersom hon inte har det så är smset bara pinsamt. Jävligt pinsamt. Helvete.

Jag går mot mitt skåp och tar upp mobilen för att stirra på mitt sms. Självplågeri deluxe.
Jag låser upp skåpet, stirrar.
Tar böcker, stirrar.
Låser skåp, stirrar.
Vandrar mot klassrum, stirrar.
Går rakt in i någon, slutar stirra.

Julian snubblar bak, hittar balansen, börjar snubbla igen och faller faktiskt rakt ner på golvet. Jag har vält stackarn som en dominobricka.
Han tittar på mig som att jag vore någon typ av uppenbarelse. En dödsängel eller något.
Det är någonting med sättet han ser på mig, inte bara nu utan nästan hela tiden; jag måste liksom stanna upp en sekund och stirra tillbaka.

Han är snabbt  uppe på fötter igen. Blick är överallt på människorna omkring oss.
"Jag trodde du skulle gå åt sidan," säger han.
"Aa."

Några meter bakom Julian står Amanda lutad mot sitt röda skåp. Framför sig har hon en kille med en blond fläta ända ner till svanken. Amanda ler med händerna knäppta bakom ryggen. Intressant.