När vågorna viskar

Kapitel 16

ELIOT

30 augusti

Nästan en vecka har gått sedan jag och Julian pratade utanför toaletterna. Han har inte sagt ett ord till mig.
Jag kastar mina hälsningar efter honom i korridoren. Han nickar kort och vänder bort blicken.

När han räcker upp handen på lektionerna och kläcker ur sig något smart (och det händer ganska ofta) så ler jag utifall att han skulle se på mig.
Det gör han inte.

Inte ens när hans huvud är vänt åt mitt håll. Hans blick liksom svävar över mitt huvud. På de två svenskalektionerna vi har haft denna veckan är han borta, men på kvällen är det ändå någon som skrivit i dokumentet. Han har skrivit nästan allt själv.
Okej så jag vill inte dra förhastade slutsatser eller något, men är det bara jag som får känslan av att han typ...jag vet inte...undviker mig?
Det var blåbärspajen, eller hur?

På Söndagen äter hela familjen middag klockan halv sju. Balkongdörren är öppen och släpper in sensommaren.

Jag tänker på smset juli skickade igår.
Försöker förstå vad det betyder.
Åtta. Det är så många sms jag skickat till henne sedan hon blev sjuk. Obesvarade.
Så plötsligt skriver hon igen.
Jag önskar att hon skitit i det helt och hållet.

Amy trycker in sju köttbullar i munnen och pappa rusar fram för att dunka henne i ryggen när hon börjar hosta. Sedan skriker hon på honom för att han slog henne. Amys nya favoritord är gubbdjävel.

Efter maten städar mamma köket. Pappa måste tydligen arbeta. Så efter att han ställt ner sin tallrik i diskmaskinen smiter han till sitt arbetsrum. Klockan blir nio innan jag knackar på den stängda dörren.
"Mm." Hörs från andra sidan.

Jag går in och skyndar mig att stänga dörren innan röken sipprar ut till resten av lägenheten. Mamma hatar när pappa röker pipa. Det luktar faktiskt ganska äckligt. Inte lika kemikaksikt som cigaretter. Mer som brända löv. Han öppnar i alla fall fönstret.

Pappa tar ut pipan ur munnen. "Vad vill du, Eliot?"
Han sitter i snurrstolen vid skrivbordet och ritar näsor på sina skisser av spiraltrappor och taklister.

Jag sätter mig i fåtöljen i hörnet.
"Fråga en grej."
"Tar det långt tid? Jag är lite upptagen." Han lyfter inte blicken från skisserna.
"Med att rita näsor? Pappa?"
Han mumlar något som inte hörs med pipan i vägen.

Det är uppenbart att han tycker jag är överflödig i det här rummet. Jag säger det ändå:
"Jag har ett problem."

Pappa ser upp från skisserna och byter position i snurrstolen så att han sitter riktad mot mig.
Bingo.
"Vad har hänt?"
Jag ljög inte. Jag har ett problem. Det finns en viss näsblödande Kiruna-hatare som ignorerar mig.

"Hade du många vänner i gymnasiet?"
Pappa biter på pipan. "Inte mer än de flesta."
"Var det bra vänner?"
En tung pappa-suck fyller rummet. "Ja jo. Det var en kille som hette Bosse. Han gjorde små sprängare i sin källare med krut från en gammal krutpistol."

"Vad gjorde ni med dom?"
Pappa harklar sig och ser ner på sina skisser. "Är det Kasper? Kommer ni inte överens?"
Jag ser ut genom fönstret. På himmelen och de gråa betong-taken.
"Jo absolut, eller det har inte hänt något."
Jag tar sats.

"Det går en kille i min klass."
Pipan har slocknat och pappa lägger ifrån sig den på bordet. "Bara en?"
Ha. Ha.
"Vi är typ vänner och så men han känns inte som om han vill vara med mig."
Pappa ser rakt på mig. Han har inte sett så direkt på mig på  länge. "Har han många vänner?"

"Nej."
"Men det har du?"
"Ja, några."
Vad spelar det för roll?

Pappa hummar tyst. "Kanske är han rädd för att ta kontakt. Du har många vänner, är social. Kanske tror han inte att du skulle vilja ha honom som vän, Alla människor har inte lika lätt för sånt, Eliot."
Rädd? Ja för jag är så jävla läskig.
"Jaha. Det är hans problem."

Pappa försöker inte ens dölja att han himlar med ögonen.
"Vissa människor är värda att förstå. Speciellt människor du vill vara vän med."
Jag rycker på axlarna och säger något som kändes bra i huvudet: "Det känns typ som om han behöver mig."—Men inte låter lika bra högt.

Pappa vänder sig mot skisserna igen och tar upp pennan. Jag vet hur hans avvisande ser ut. Jag reser mig från fåtöljen och öppnar dörren.
"Behöver du honom?" Säger pappa innan jag går ut.