När vågorna viskar

Kapitel 17

JULIAN

31 Augusti

Eliot tror att jag är ett mysterium som han kan lösa. Det är vad jag inser när vi sitter i klassrummet på måndagen och han säger; "varför går du och blod inte bra ihop?"
Jag sa för mycket förra veckan, och ändå sa jag nästan ingenting. Han suger upp mina ord som en tvättsvamp.

Vi har inte setts sesedan toa-grejen. Usch. Toa-grejen? Det låter lagom intimt och snuskigt.
Omtagning— vi har inte setts sedan jag började blöda näsblod.

Jag kan inte låta bli att undra...hörde han något när han stod utanför toaletten? Tryckte han örat mot dörren? Såklart att nyfikna, nyfikna Eliot gjorde det.

Hörde han flämtnigar? De steg upp ur min hals och lockade till sig förvirrade tårar.
Jag kunde inte låta bli, blodet satte smak på hela munnen.
Jag skäms vanligtvis inte för tårar, så länge jag får ha dem ifred.

Jag ser på honom och möter hans nyfikna ögon. För en kort stund sitter jag fast där, i hans ögon.

"Ingen gillar väl blod?" svarar jag, försöker låta likgiltig.
Kristina har just startat igång lektionen.
"Jag har inget emot blod," säger han.
"Okej."
"Men du har det?"
"Vi borde börja jobba."

Han sneglar på sin dator och suckar. "Den är död."
Laddar han den inte på natten? Irritationen infinner sig direkt. Jag kommer behöva göra hela arbetet själv. Han kommer gå och baka en paj.

"Jaha, men om jag skriver så kan du fråga Kristina om..." jag sneglar på Eliot som sitter försjunken med en rynka i pannan. Så intressanta var mina ord.

Plötsligt tar han tag i min handled. Hans han är varm. Mitt hjärta hoppar till.
"Kom," säger han. "Vi går ut."

Skolgården är tom. På andra sidan om de gröna träden åker bilarna förbi. De höga husen runt skolan stänger in ljudet av motorerna. Eliot slår sig ner på en bänk några meter ifrån skolans port.

Vad gör vi här? Svenskalektionen pågår fortfarande.

Han sträcker på benen och lägger dem i kors. Sedan vänder han ansiktet mot solen och blundar. Jag kollar på honom tills han öppnar ögonen, då kollar jag på träden istället.

"Jag tycker vi borde vara vänner." Orden från Eliot är sådär subtilt laddade. De behöver inte betyda något speciellt. Det är inga särskilt speciella ord. Ändå gör de det. Min blick går som en pil tillbaka till honom.
"Och jag vet inte varför," fortsätter han "men jag kan liksom inte ignorera det."

Skorna släpar mot asfalten när jag sätter mig på andra sidan av bänken och knäpper händerna i knät.
"Ignorera vadå?" säger jag.

Han petar bort smuts från naglarna och säger; "Universum som bara: Han, Eli: Det är den killen du ska snacka med. Och jag vet att jag låter galen nu men skit i det—poängen är, jag tycker vi ska vara vänner. Jag vet inte varför du är så off när vi hänger, om du inte gillar mig så säg det. Men jag tycker du ska veta att jag tycker du verkar najs."

Vilken grabb, ständigt överträffar han mina förväntningar.
"Pratar du ofta med universum?" Svarar jag och är noga med att inte se på honom.
"Ha, inte dirket."
"Du kanske blir besviken," säger jag.
"På vadå?"
På mig

"Du tror att vi skulle funka bra ihop men sedan gör vi inte det och då blir du besviken."

Han är tyst ett tag, sedan vänder han hela kroppen mot mig och då måste jag kolla på honom. Han har något vilt i blicken.
"Okej Julian, det här bestämde jag mig för att inte säga till dig men nu säger jag det ändå—så håll i hatten: Det känns som om vi känner varann."
Herregud.
Det säger du inte.

"Okej?"
"Som om...." han letar efter ord "vi bara behöver prata med varann så kommer vi bli asbra vänner."
Jag rycker på axlarna, försöker få ner mungiporna. "Vi pratar nu."
Han skruvar med foten i gruset. "Ha. Ha, men du fattar."

Jag borde inte fatta. Han pratar om universum som om det vore hans smått alkoholiserade terapeut. Han låter till och med lite läskig. Men ändå...

"Vi ska bli vänner alltså," säger jag tillslut. För kanske, kanske förstår jag vad han menar. Kanske känner jag samma sak.
Jag vet, jag vet. Jag utviker från planen.

Men det är inte som att han håller på att avslöja mig. Han vill bara bli min vän.
Vad finns det för fara i det?

"Kom," jag reser mig från bänken. "Jag har en datorladdare i skåpet."

Väl inne i skolan blir Eliot tyst. Knäpptyst. Var det inte tre minuter sedan han utbrast: Du Julian vi måste prata med varann för universum säger det!
Det blir jag som pratar när vi går mot mitt skåp. Det går ungefär som förväntat.
"Har du sett en vampyrs bekännelse?"

Eliot verkar överlägga med sig själv om han ska ljuga eller inte.
"Nej. Vad handlar den om?" Han sneglar på mig.
"Vampyrer."
"Okej."

Denna situation som Eliot dragit på mig (låt oss kalla den "Universum leker matchmaker"-situationen) verkar vara ännu ett typiskt fall av något som är bra mycket lättare sagt än gjort.