När vågorna viskar

Kapitel 15

ELIOT

25 Augusti

Julian ser ut som Amy när någon tvingat på henne en redig portion linsgryta. Stram mun och besvikna små springor till ögon. Fast Amy brukar protestera högt. Hon putar med läppen, säger att hon är hatar, är allergisk, inte kan äta den bruna sörjan.

Julian stirrar ner i sitt block och ritar. Rad efter rad med blyerts-vågor.
Hans dator står uppslagen framför honom och Wikipediasidan för Kirunamål lyser upp skärmen. Jag tror inte han läst ett ord.

Jag kan inte skaka av mig känslan av att han verkligen ogillar mig. Han har visserligen inte sagt något om saken, Julian ser inte ut som någon som skulle säga något sådant rakt ut. Vore inte allt mycket lättare om han sa det?
Då skulle jag slippa blickarna från honom. De släpiga, besvärade blickarna.
Den värst blicken kom när jag sa att jag alltid velat åka till Kiruna och se renar.
Julian såg ut att må illa.

Minuterna går. Tjugo röster som pratar högt omringar oss trycker Julians tystnad rakt upp i ansiktet på mig.
Han drar det elfte sträcket vågor över blocket. Nu får det ta mig fan räcka. Han behöver inte hylla Kiruna till skyarna, men han kan åtminstone hjälpa till.

"Är det ormar eller vågor?" Jag låter riktigt trevlig.
Julian slutar dra pennan över papperet och ser på mig, en vilt främmande kille som ifrågasätter hans ritkunskaper.
"Jag har inte bestämt mig," säger han och slår ihop anteckningsblocket.

Vi ser på varann. Julian vrider på sina ringar.
"Du säger inte mycket," säger jag.

Ett tunt skatt ramlar över hans läppar.
"Em, nej. Men..." Han lutar sig bak mot stolen och lägger upp händerna på bänken, snurrar på ringen runt lillfingret.
"Jag har inte mycket att säga."
"Vad tycker du om uppgiften?"
Vad tycker du om mig?

"Helt okej....men—jag är inte så förtjust i svenska."
"Men Kiruna då? Du tycker väl om Kiruna?"
Han rycker på axlarna och får något stirrigt i blicken. "Jo, förstås."
Jag nickar några gånger. "Förstås."

Kristina reser sig från sin stol vid tavlan. Sedan klappar hon flera gånger med händerna.
Först tror jag att hon vill belöna oss för vårt hårda arbete, men hon bara vill få vår uppmärksamhet.
Vi har slutat.

Amanda kommer fram till mig och ser inte ett dugg förfärad ut.
"Linnea var faktiskt snäll," säger hon.
Julian försvinner ut ur klassrummet tillsammans med datorn han bär i famnen.

"Jag kommer snart," säger jag och följer efter honom.
I korridoren är det fullt av människor som blockerar min väg, först vid skåpen kommer jag ifatt honom.

"Julian."
Han stannar och vänder sig om, ser ut som om han vetat att jag följt efter honom hela tiden. "Ja?"
"Har du något emot mig?"

Julian ser osäker ut—nästan sorgsen (som om han är den som blivit sårad).
"Eliot,"
"Eli," rättar jag.
"Eli, ta inte det här personligt, du verkar jätte trevlig och allt, men jag vet inte om vi ska..."

Han tystnar plötsligt och för handen till näsan, snuddar vid näsborrarna och drar tillbaka de nu röda fingrarna.
Näsblodet rinner snabbt, snart droppar det ner för hans haka. Om Julian såg illamående ut förut så var det bara en dålig imitation av hur blek han blir nu.

Han ser på blodet som om det vore något fullständigt främmande (möjligen giftigt). Borde jag berätta vad näsblod är?
Jag får inte chansen till det (och det kanske är lika bra) för Julian skyndar mot toaletterna längst ner i korridoren.

Jag står kvar som en idiot och ser på de röda prickarna på stengolvet. Det ser ut som om någon blivit skoningslöst mördad.
Snabbt drar jag med skon över blodet men det försvinner såklart inte. Istället smetas det ut ännu mer och mordplatsen uppenbarar sig.
Jag suckar och går mot toaletterna. De första fem stegen jag tar lämnar fläckar på golvet.
Fantastiskt, nu kan de spåra mig också.

Längst ner i korridoren ligger tre toaletter på rad. En är låst.
Ska jag gå eller knacka på?
Jag tar ett steg mot dörren, backar igen. Han vill inte bli störd.

Tillslut bestämmer jag mig för att vänta på att han ska komma ut. Så det gör jag—väntar. I två minuter. I sju, elva, tretton, tjugo minuter.
Helvete, hur långsam kan man vara? Han har säkert fastnat i toaletten.

Tio minuter till passerar. Korridoren töms på folk tills den lika gärna kunnat stått öde i flera år. Ljudet när jag vickar på skorna ekar.
Då öppnas toadörren. Försiktigt, försiktigt. Julians lockar ligger inte längre lika prydligt på huvudet och han är fortfarande blek. Stora ögon ser ut över korridoren och fryser till när de ser på pervot som stått och väntar på honom i en halvtimme.

"Vad gör du här?"
Jag önskar det vore en retorisk fråga.
"Väntar på dig."
Han håller ett respektabelt avstånd.
"Varför då?"

Hans händer skakar lätt och när jag diskret försöker snegla på dem trycker han ner dem i fickorna.
"Är du okej?" säger jag.

Nu ler han lite, men mest för att han nog måste. "Jadå, jag och blod går inte så bra ihop bara...har du stått här hela tiden?" Leendet blir lite mer på riktigt. Han stänger toadörren bakom sig.
"Japp," svarar jag och väger upp och ner på mina fötter.
"Åh," är allt han mumlar.

"Om jag vetat hur långt tid det skulle ta hade jag gått och bakat en paj eller något."
Han tar ett steg mot mig. "En paj?"
En så in i helvete god paj.
"Mm, med blåbär."

Han nickar sakta. "Det är gott."
"Jag har inte bakat en paj."
Tänk om jag hade bakat en paj
Han rycker på axlarna och börjar gå. Lite av färgen är tillbaka i hans ansikte.
"Tusan också."

***

Kasper och jag åker tunnelbanan tillsammans hem. Han har skuggor under ögonen, sådana som inte försvinner ens i det skarpaste av sken. Och han pratar inte mycket.
Jag vet att Kasper egentligen är en pratade människa, till skillnad från vissa andra lockhåriga människor.
Men Kasper är trött idag.

Jag pratar desto mer. Om flätklillen och Linnea och Julian.
"Vem är Julian?" säger kasper.

"Han har lockigt hår och ringar och så gillar han blåbärspaj."
Kasper sneglar på mig och torkar sin näsa med ärmen på jackan. "Brunt hår?"
"Mm."
Han blir tyst igen och stirrar ut i tunnelns mörker. När vagnen kränger till nickar han en gång. "Jag vet vem du menar. Hur vet du att han gillar paj?"

"Blåbärspaj. Han sa det."
"Han sa det?"
"Ja." Jag ser på Kaspers spegelbild i tunnelbana fönster. Hans spegelkopia ser ännu tröttare ut. Bakom honom är det svart.

"Är ni bästisar nu eller?"
"Är du också avundsjuk?"
Kasper sjunker ner i sätet. "Det var bara en fråga."