När vågorna viskar

Kapitel 35

JULIAN

9 Oktober

Tisdag morgon. Havet är samma oändliga grå plätt som vanligt. Men jag känner mig ändå instängd. Det är kroppen som är problemet, det är för trångt i den. Tankarna får mina sömmar att spricka.

Jag skulle vilja röka, det brukar hjälpa. Men någon slängde mitt cigarettpaket nerför ett berg.

Solen har precis stigit ur havet. Det är därför jag sitter här, jag ville se soluppgången.
Jag låg vaken inatt, övertygad om att allt skulle kännas bättre bara jag fick se det där glödande klotet.
Det fungerar inte.
Sanden skär in i huden när jag kramar den i knutna händer.

Så många scenarion om vad som skulle hända efter kyssen. Jag trodde att jag hade tänkt på varenda ett. Men inte det här. 
Snälla inte det här.

Det måste vara något fel i mig. Ett medfött glapp i hjärnan: varje gång jag hittar något vackert tror jag att inget kan ta det ifrån mig. Det är en naivitet jag alltid tycks komma tillbaka till.

Han sa att det var äckligt. På något sätt är det det värsta. Kanske för att jag hört det förut, från människor som stod för allt som inte är Eliot.
Jag vet inte om han menade det, men det spelar ingen roll.

Oktober vinden blåser rakt igenom min tröja. Jag blundar när minnen blommar upp i huvudet. En elvaårig Juli som ligger vaken på natten och drar linjer i luften, ritar imaginära kryss med fingrarna.
Jag gjorde det hela tiden när jag var liten. Allt som var fel att tänka på fick ett kryss över sig.
Det är länge sedan, fem år, en annan tid. Jag borde veta bättre nu.
Men tanken på att dra kryss över Eliot är frestande.

I mitt knä ligger ett hopskrynklat papper. Det är ord jag skrev klockan två inatt, som jag sedan knölade till en kompakt boll.
Jag har ingen aning om vad som står, det blir ofta så när jag komponerar ihop saker mitt i natten.
Försiktigt, som om jag rör vid finaste siden, viker jag upp papperet. Många rader är överstrukna för att sedan bli omskrivna igen.

Vi omfamnar kärlekens hårda slag med glödande begär
Och när vi sedan blöder, då viskar vi vårt tack,
för vi fick i alla fall förstå vad kärlek är

Ja det var ju lagom melodramatiskt.

Det är inte sant. Jag tackar inte, men det lät poetiskt att skriva så. Stort och betydelsefullt.
Som om jag vet vad jag pratar om och inte bara är en sextonåring som desperat formar ord till förståelse.

Pappret går sönder när jag knyter händerna om det. Jag ger pappersbitarna till vinden och ser dem segla över stranden. De lägger sig som stora snöflingor på sanden.

På stela ben reser jag mig och går ner till strandkanten.
Vågorna snuddar vid mina bara fötter. Gång på gång sträcker det sig mot mig, en hand som vinkar; kom.

Jag tar ett steg ut i vattnet, det är iskallt. Jag känner mig vaken för första gången på flera timmar.
Och så är jag omsluten av vatten. Kylan kommer från alla håll och bränner bort klumpen i magen med en iskall eld.

Jag simmar ut. Och i havet kan jag gråta utan förakt för tårarna. De blandar sig med vattnet.

Jag vet inte hur många simtag jag tar, men jag känner inte längre kylan.
Vattnet är allt som finns omkring mig, jag blir obetydlig bland det grå.
Eliot frågade en gång vad jag var rädd för. Jag svarade att jag var rädd för att vara obetydlig. Men det var en lögn, inser jag nu. För jag känner mig inte rädd.
Så jag tar ytterligare ett simtag.

Mina läppar börjar darra av en kyla jag inte kan känna, ju längre jag simmar, desto segare blir mina rörelser. Jag kan inte längre känna mina ben.
Paniken kittlar mig.

Jag har hållt blicken på horisonten, nu vänder jag mig om, stranden är för långt borta. Mina andetag låter inte rätt, de kommer för snabbt. Jag sväljer vatten och glömmer att röra armarna när hostattacken kommer.

Mitt huvud är under ytan. Jag inte vad som är upp och vad som är ner. Allt som finns är gröt, gröt grönt. Jag har glömt hur tyst det är under vattnet.

Jag bryter vattenytan. Tankarna är tuggummi i huvudet men jag behöver inte tänka för att ta mig i land, jag behöver simma.

Stranden kommer inte närmare men jag fortsätter simma. Allt som hörs är någons ryckiga andetag.
Mina andetag, inser jag, men tanken är irrelevant, jag måste bara fortsätta simma.
Tänk vad mycket lättare allt vore om jag hade en Doris vid min sida.

Vart ligger stranden? Jag stannar upp och ser mig omkring. Där. Där är den.
Men efter några simtag är alla riktningar luddiga igen. Jag har plötsligt tappat all navigationsförmåga.

Efter tre evigheter kommer stranden mig till mötes. Mina ben bär inte min tyngd när jag kommer upp på land igen.
Jag faller mot marken men det finns ingen smärta när min kropp träffar den blöta sanden.
Mina kläder är klistrade mot kroppen. Jag försöker dra tröjan från min bröstkorg men mina fingrar kan inte greppa om tyget.
Mitt huvud faller mot sanden.

Sakta kommer känseln krypande igen, det är en eld som börjar i tår och fingrar. Huvudet snurrar och kroppen darrar när nerverna vaknar till liv igen.

Jag sätter mig upp. Havet ser oskyldigt ut från stranden, som om det inte alls just försökt dränka mig.
Tanken känns inte lika förfärlig som den borde göra, för jag tyckte om känslan av att försvinna bland vågorna. Fast jag tror inte det är bra att tänka så.
Jag borde verkligen inte tänka så.

Tjugo minuter senare står jag i mitt rum. Det tog löjligt lågt tid att ta mig tillbaka till huset, mina ben ville inte röra sig som vanligt.
En man med en hund i koppel stirrade på mig när jag kom upp från stranden.
Ungdomar nu för tiden, bada i oktober?!

Jag drar av mig de blöta kläderna tills jag står naken i mitt rum. Jag är nästan aldrig naken, bara när jag duschar. Täcket prasslar när jag kryper ner i sängen. Jag är lika kall ändå.
Jag plockar upp min mobil från golvet bredvid sängen, snurrar den svarta skärmen i handen.

Numret till mottagningen där Ann jobbar finns bland mina kontakter. Hon kanske svarar, eller så finns det någon som kan ge telefonen till henne. Jag vill inte komma tillbaka dit, jag vill bara...
Jag är inte rädd för mig själv. Jag skulle aldrig göra något dumt med flit.
Men...

Signalerna är lugnet före stormen mot mitt öra. Någon svarar, men jag kan inte öppna munnen.
Rösten upprepar sig. "Hallå?"
Jag drar in ett darrande andetag och lägger på.