När vågorna viskar

Kapitel 45

ELIOT

29 Oktober

"Eliot?"

Pappa knackar på min dörr och jag drar täcket över huvudet. Dörren öppnas. Pappas tofflor skrapar golvet. Han stannar vid min säng och jag knyter händerna om täcket. Pappa drar i det.

"Eliot, släpp."
Jag sover, typ. Så jag hör honom inte, typ.
"Eliot." Pappa rycker lite till.
"Jag sover," mumlar jag.

"Du måste upp nu, annars blir du sen."
Jag suckar och släpper täcket. Pappa har fortfarande morgonrock på sig och han ser trött ut.
"Jag är sjuk," säger jag.
"Har du feber?"
"Ja."

Han ser skeptisk ut. Jag hostar lite och försöker se sjuk ut. När han lägger handen på min panna försöker jag få min kroppstemperatur att stiga tre grader.
"Du är inte varm." Han släpar tofflorna mot golvet när han går mot dörren.
"Du vet vad som gäller, ingen feber—ingen sjukanmälan."

***

Tjugo minuter senare sitter jag på tunnelbanan och är kränkt. Man kan faktiskt vara sjuk utan att ha feber.
Typ om ens bästa vän hatar en och ens andra bästa vän tycker att man är en ljugande idiot. Det måste väga minst lika tungt som influensa.

Jag stirrar ut på mörkret i tunneln och funderar på hur det skulle vara att gå omkring där ute. Mil efter mil av mörka tunnlar, skulle man någonsin hitta ut?

Jag ska prata med Kasper. Så fort jag förklarat kommer han att förstå, det blir bra. Och sen kanske jag kan prata med Julian. Det är väl lite saker jag måste förklara för honom också.
Och för Amanda.
Bäst jag samlar ihop hela gänget för en Q&A.

Jag var i skolan hela förra veckan. Varje morgon bestämde jag mig för att prata med någon av dom. Ena morgonen var det Amanda. Hela resan till skolan planerade jag vad jag skulle säga till henne. Samma sak med Kasper. Och med Julian.

Klockan hinner bli tjugo över åtta innan jag ser skolan som tornar upp sig mellan två höga hus.

Jag tänker på en sån där riktigt klyschig highschool film. När huvudpersonen kommer in i
skolan efter att något dramatiskt hänt, och varenda elev stirrar.
De vänder sig om i korridorerna och viskningarna prasslar i hela skolan.
Det är något i den stilen jag förväntar mig när jag skjuter upp skolans port.

Men det är ingen som ser på mig. Ingen från min klass, ingen från någon annan klass. Inte Kasper som står lutad mot väggen. Inte Amanda som står bredvid honom och rotar i sitt skåp. Ingen kollar, och det är tusen gånger värre.

Jag känner mig som en Julian-deluxe när jag låser in mig på en toalett utan att egentligen behöva gå på toa.
Jag blir sen till engelskan.

Min engelskalärare låtsas inte om mig när jag stänger dörren till klassrummet. Inte ens han ser på mig idag.
Amanda sitter bredvid Clara.
Hon ser faktiskt på mig: En lång blick som inte säger någonting.
Jag tror att Julian sitter längst ner i hörnet, det har blivit en vana att inte kolla dit.

Det finns bara en ledig stol och den blänger utmanande på mig. Det är platsen bredvid Jonny.
Jävla skit.
Jag sträcker på ryggen och går genom klassrummet, fram till Jonny. Jag sätter mig och väntar på att han ska snegla på mig, för Kasper måste ju ändå berättat allt för honom.
Asså Jonny nu ska du få höra, det visa sig att Eli är bög, fy fan.

Men Jonny rör inte en min. Han pillar bara bort bitar från sitt sudd och kastar på golvet.
"Okej." Peter vänder sig mot klassen och snurrar whiteboardpennan i handen.
Han börjar prata, och prata och prata. Jag lyssnar knappt.