När vågorna viskar

Kapitel 8

JULIAN

16 Augusti

Växten på fönsterbrädan ser medlidande på mig.
Mamma och Ann pratar, om mig.

Det finns bara två fåtöljer så mamma sitter på en plaststol. Den knakar i alla fall inte.
Utanför fönstret steker solen asfalten och betonghusen smälter i solskenet.
Jag vet inte vilken dag det här är. Såklart vet jag att detta är en torsdag (så dum är jag inte). Men är dagen bra eller dålig? Kanske mitt emellan.

"Hur känns det att vara här för sista gången?" Ann lutar sig mot mig.
Hon vill höra något betryggande. Något med en ton av; jag kommer klara mig själv, oroa dig inte.
"Det känns bra."
"Bara bra?"Ann drar svaren ur mig.
"Skönt att må bra, såklart. Men...lite tomt."

Mamma lägger handen på min axel. "Såklart."
Hon har på sig sin kappa idag. Den gröna med stora knappar.

"Nu har vi träffats här 23 gånger och jag ser att du har gjort framsteg, Julian. Vi har pratat en del om då och nu och du har själv sagt att du mår bättre."

Hon har aldrig pratat så här förut, med mig om mig. Jag tror att det är för mamma skull.
Ann fortsätter. "Sen ser jag också att du fortfarande har saker att jobba med, men det tror jag att du och din mamma klarar själva."
"Vad för saker?" säger jag och biter mig i tungan.

"Ja, vi har pratat om att vissa dagar fortfarande är tunga, och att det ibland är svårt att sova."
Har vi?
Hon ser på mamma. "Det är viktigt att ni fortsätter prata med varann, fortsätter med den fina relation som ni byggt upp."
Mamma nickar lydigt.

"Och om Julian skulle känna sig sämre igen, då är det viktigt att ni kan föra en konversation om det." Ann ser lugnt på henne, även fast mamma nu ser rädd ut.
"Om det inte hjälper?" säger hon.
Jag sänker blicken till golvet.

"Då får ni tillsammans bestämma vad som behövs. Kom ihåg, Julian att du alltid är välkommen tillbaka hit, om det skulle behövas." Hon ser på mig tills jag rodnar.
"Tack."
"Du är aldrig helt ensam." Hon lägger en varm hand på min.

Jag tänker, inte ensam, men bortkopplad från alla andra. Och det är samma sak.

"Hur känns det att snart börja skolan då?" Ann pratar vardagligt igen. Som om hon är min vän. Ibland tänker jag att hon är det.

"Spännande, läskigt." Jag tänker på Eliot och bilden han skickade till mig. Han har hår som guld och en solbränd näsa.
"Tror du att naturprogrammet kommer vara kul?"
Vi ska gå i samma klass.
"Ja."
"Men det blir en bit att åka på morgonen va? Ända till stan."
Han skrev imorse att han längtar tills vi ses. Jag skrev samma sak tillbaka.
"Ja, en bit."

Ann vet så mycket om mig, Det enda jag inte berättat om är Eliot. Han är min. Bara min. Och hans sms gör världen vacker igen.

"Vad ler du åt?" säger Ann.
"Vackra saker."
Hon ser ut att förstå alldeles utmärkt. Det är något som bara hon kan; se ut sådär som om hon förstår precis.

Det blir tyst tills Ann säger:
"Har ni några sista frågor?"
Jag öppnar inte munnen, och då gör inte mamma det heller.
"Nej, jag tror vi har allt nu, eller hur Juli?" Mamma ler.