När vågorna viskar

Kapitel 48

ELIOT

9 November

Det är lätt att bestämma sig för att man ska göra något. Men så in i helvete mycket svårare att sen göra det också.
Prata med Julian, låter inte så svårt, eller hur?
Men nu är det redan onsdag och jag har inte sagt ett ord till honom.
Grejen är väl den att jag har prata med Julian. I en musiksal för lite mer än en vecka sen, och det gick skit.
Tanken på att utsätta mig för något sådant igen gör mig inte direkt överlycklig.

Men när jag går genom skåphallen på onsdag ser jag honom försvinna ut genom skolans port. Troligtvis är han påväg till tunnelbanan. Jag suckar tungt, bestämmer mig.
Plötsligt är jag också påväg till tunnelbanan, vilket sammanträffande.

Någon öppnar dörren till en toalett längre fram i korridoren, Kasper.
Han stänger dörren bakom sig. Jag fortsätter gå.
Om han kommer fram ska jag prata med honom. Ja, jag ska förklara och fråga och allt kommer bli bra.
Han tittar på mig. Hans mun är för spänd. Annars ser han ut som vanligt.
Säg något!

Nej, han vänder sig om och går. Jag vill ropa något men det ända jag kan tänka är; Kom tillbaka!!
Och det är under min värdighet.
Han svänger in bakom hörnet till nästa korridor.
Fega lilla jävel.

Han kan inte ens prata med mig. Naglarna skär in i min handflata.
Jag vill slå på något. Men det har jag inte tid med. Jag ska prata Julian, inte slå handen i toadörren.

Jag mumlar det tyst medan jag går ut från skolan. Julian, inte toadörren.
Utanför skolan duggar det. Regnet kommer få mitt hår att ligga som en filt på huvudet. Smickrande.
En kille med blå kappa och bruna lockar som slickas bak av vinden går på trottoaren på andra sidan vägen.
Börjar det inte bli för kallt för den där kappan?

Jag ökar på stegen tills jag springer. Regnet bestämmer sig för att terrorisera mitt hår ytligare och börjar ösa ner från himmelen. Men shit vem bryr sig om mitt hår?
I min fantasi så ser inte Julian mig förens jag går bredvid honom och överraskar honom med ett hej.
Men han hör såklart hur mina steg trummar mot asfalten och vänder sig.

"Hej," säger jag och stannar när jag kommer fram till honom.
Han ser på mig som om jag ska dra upp en pistol ur jackfickan. Stora ögon, en springa mellan läpparna.

Jag passar på att stirra lite på honom också.
Hans hår är lockigare än vanligt (av regnet?) och kinderna är rödare än vanligt (rodnar han?) Tre par örhängen i vardera öra. Kasper sa en gång att Julian såg ut som ett troll med alla örhängen. Jag håller inte med.
Han ser cool ut.

Nu kanske man tror att vi står i flera minuter och bara stirrar på varandra (det vore faktiskt obehagligt) nej, stirrandet är över på två sekunder. Sen harklar han sig och börjar gå igen.
"Hej," säger han.

Vi gå bredvid varandra mot stationen.
Luktar det rosor? Jag drar luften djupare i mina lungor och konstaterar att japp, Julian luktar rosor.
"Du luktar väldigt—"
"Ja!" utbrister han och håller upp händerna. "Mamma har gjort tvål hela höstlovet. Det är därför."

Det blir tyst igen. Bilarna som kör genom vattenpölarna och regn som smattrar mot hustak är det enda som hörs.
"Vad vill du?" säger han.

Jag kan inte låta bli att le. "Så där sa du första gången jag följde dig till tunnelbanan."
Julian sneglar på mig. "Jaha. Okej."
Minnet har etsat sig fast i mitt huvud och nu kan jag inte sluta prata. "Du såg helt livrädd ut när jag kom fram till dig."

Jag trodde inte att jag skulle le såhär mycket av att tänka på det.
Julian ler inte riktigt. "Det var länge sedan."
Jag nickar.

Regnet fortsätter falla och jag fäller upp luvan på min jacka. Julian har ingen luva och hans hår börjar klistra sig mot pannan.
"Men seriöst," säger han och stryker bort håret. "Vad vill du?"
Han låter inte irriterad, men inte heller glad.

"Jag har tänkt lite," jag sväljer när jag ser hur uppriktigt förvånad han ser ut.
"För omväxlings skull," tillägger jag och vill att han ska skratta. Han drar knappt på munnen.

Vi svänger ner på Ringvägen, snart framme vid stationen. Jag måste snacka snabbt.
"Tycker du om mig?"
Jag tänker på allt han kan svara, Det finns en hel del att välja på; Att jag är en självupptagen idiot, att han inte orkar bry sig längre, att han bara vill att jag ska dra härifrån och sluta följa efter honom som en jävla stalker.

Vattnet skvätter om hans skor när han går i en vattenpöl. Kängorna blir blöta, men han verkar inte bry sig.
Han ser på mig, rakt på mig. Utan att vända bort blicken.
Det brinner i mitt bröst. Kan han se vad han gör med mig? Han tittar bort igen, som om han inte tänt eld på något alls.
När blev det såhär?

"Ja," säger han. "Men det trodde jag du visste."
Elden i mitt bröst växer och jag vet inte om jag rodnar av hans ord eller för att jag känner mig som en kärleks-sjuk fjortonåring. Skärp dig nu.

Vi kommer fram till nedgången mot Skanstulls tunnelbana men han ställer sig bara bredvid ingången.
"Asså ja, eller nej." Jag harklar mig."Men om du gör det så...eller det jag menar är att...jag tänker gå tillbaka till mugg-telefoner igen."

Nope. Fel. Det var inte det jag skulle säga.
Julian ser totalt oförstående ut och jag stoppar händerna i jackans fickor så att jag kan trycka naglarna i min handflata.

"Mugg-telefoner?" säger han och låter precis lika förvånad som han har rätt att göra.
"Ja, asså man har två muggar och ett snöre och sen så knyter man snöret i— eller asså...skit samma."
Ord idiot! Använd dom! "Poängen är att jag kommer hänga här tills du snackar med mig...eller något sånt."

Han vandrar med blicken över omgivningen. Höghusen, träden och matbutiken, människorna.
"Ska du hänga här?" Han höjer ögonbrynen.

"Nej asså inte här. Jag menar bara att jag kan vänta, på att du vill prata liksom—"
Hans leende är litet. Men det är tillräckligt för att jag ska sluta prata och känna mig som en idiot.
"Du skämtar."
"Jag skämtar."

Julian skjuter ifrån mot väggen."Jag tänker gå nu, men—" han sväljer."Vänta du här."
"Vill du gå?" Orden bara kommer ut.

Han stannar upp, med blicken vid huset på andra sidan vägen. Jag har gjort honom obekväm. Jag är en idiot.
Hans leende är ursäktade när han ser på mig. "Jag måste hem."
Han går. Ner för trapporna mot tunnelbanan tills jag inte kan se honom längre.
Det där gick ju bra.