När vågorna viskar

Kapitel 13

JULIAN

20 Augusti

Jessica skrev att hon väntar på mig utanför skolan, men här syns ingen Jessica till. Vare sig hon försade sig eller glömde, så är hon inte här. Jag försöker verkligen att inte låta bitterheten leka fritt i huvudet.

Jessica menar säkert inte att vara oförskämd, det finns en förståelig anledning till varför hon inte står framför mig med lysade ögon, ger mig dagens spådom (eller något liknande, man vet aldrig med Jessica.)

Solen hänger längre ner på himlen än igår. Snart kommer vintern.
Eliot kommer ut från skolan med Amanda. De är uppenbara vänner.
Hon ger honom blickar som viskar om att han är stolt förvarade av alla hennes hemligheter, han ser på henne med samma blick.
Hur länge har de känt varann?
Ser Jessica så på mig?

Jag förväntar mig inget från Eliot. Men man ler när han ser mig. Han har jeansjackan på sig igen.
"Julian Jamaica."
Han måste sluta säga sådär.
"Hej."
Amanda lindar en röd sjal hårt om halsen och ser på mig."Hallå." Hon har en ljus röst.
De går förbi mig.

"Vi ses imorgon," ropar Eliot och ser bak på mig. Han och Amanda går tätt bredvid varann ner för gatan.
"Har du börjat prata med främmande människor nu?" hör jag Amanda mumla till Eliot.
"Vill du prova? Tror jag såg flätkillen där borta..."
"Håll käft, Eli."
"Var inte så svartsjuk, Amanda."
"Käften."
"Jaja."

Skolans port glider upp med ett bittert gnissel. Jessica skuttar fram till mig.
"Hej. Ska vi gå?"
Vi går bredvid varann ner för gatan. Amanda och Eliot har fått sällskap av två killar till som jag bara ser ryggen av. De puttar och skuttar sig fram på gatan.

Jag försöker minnas de dagar då jag hade flera vänner. Gick vi sådär som Eliots vänner gör? Jag minns inte.
De dagarna är avlägsna, inte i tid, men i kännsla. Inte som om allt var en dröm, men kanske en fantasi. En sådan man spenderar flera dagar åt att konstruera.

Jessica och jag går ner för vägen och svänger in på Ringvägen.
"Hur var första dagen? Berätta allt." Hon ser på mig, redo att höra allt.
"Det finns tjugotre toaletter på skolan men bara nitton av dem har toapappr."
"Har du haft tråkigt?"
"Lite."
"Mer?" Ber Jessica.
"Min mentor är snäll."
"Vem har du?"
"Kristna."

"Eliot då?" säger hon efter en stund.
Jag rycker på axlarna. "Hur var din första dag?"
"Bra. Men Eliot är intressantare."
Jag slänger ut med handen och slår i buskaget på höger sida om vägen. "Nej, han är verkligen inte det. Han är helt normal."
"Tråkig?"
"Ja."
"Kom ihåg att han inte känner dig."
"Men ändå," säger jag men kan inte avgöra vilket 'ändå' jag syftar på.
"Någon är besviken," mumlar hon.
"Jag är inte besviken."
"Du är besviken."
"Nej."

"Jag antar att du inte sa något." Jessica sneglar på mig.
Det är viktigt att möta folks blickar när man vill att de ska tro en. Jag ser rakt på Jessica.
"Jag bryr mig inte," säger jag. "Dessutom går man inte fram till främlingar och börjar prata, då är man konstig."
Hon blinkar med ett öga åt mig. "Eller social. Vad trodde du egentligen?"
"Inget, kanske att han skulle gå normalt, i alla fall."

"Nej, asså," hon drar i ringen i sitt öra. "Vad trodde du när han smsade dig första gången?"
Jag tycker på axlarna. "Att jag fått minnesluckor."
Hon skrattar, så jag har med stor sannolikhet gjort bort mig. "På en kluk sprit?"

Jag lägger armarna över bröstkorgen men känner mig som ett barn och kör ner dem i fickorna istället. "Ja vad tänkte du att jag skulle tro?"
"Jag vet inte, förlåt. Jag trodde han skulle förstå vem du var när ni började smsa."
Det blir tyst. En pensionär med hund promenader förbi oss.

"Jag tycker verkligen du ska berätta för honom. Tänk om ni blir jätte bra vänner."
"Tänk om han hatar mig," mumlar jag.
"Jag kan säga!"
Jag lägger en hand på hennes solbruna arm. En av mina ringar har hamnat upp och ner. "Jessica. Aldrig i livet."

När jag kommer hem går jag till vattnet och simmar, dyker. Inte i två och en halv timme, jag känner ännu inget behov av att slå mitt nuvarande rekord.
När jag kommer upp till huset ligger mamma på gräsmattan. Hon har på sig runda solglasögon och ler mot mig.
"Kom hit."

Jag lägger mig bredvid henne. Hon ser på mig som om jag är en sådan son som gillar att ligga bredvid sina mammor på gräsmattan. Jag försöker se ut som en sådan son.
Mamma ler, drar handen genom mitt blöta hår. "Hur var det?"

Hon menar skoldagen. Jag blundar mot himmelens ljus. "Bra, faktiskt."
Hon suckar lätt. "Jag sa ju det."
Ja, hon sa ju det. Min mamma tycker om att spå in i framtiden, inte på samma sätt som Jessica, men ändå. Och hon tycker ännu mer om när hennes företeelser stämmer.

Jag tycker om att göra henne glad. Och jag tycker om att vara en normal unge som har en bra första dag i gymnasiet.

Efteråt ligger jag i min säng och försöker skriva i den svarta boken.

Eliot smsar inte på hela kvällen. Jag skrev att jag var sjuk.
Jag har bestämt mig för att det är det sista sms han får av Juli. Hon slutar svara nu. Och Julian kommer aldrig sitta med Eliot vid lunchen.
Det är min plan. Undvik honom tills han gömmer allt och livet kan bli normalt igen. Det är den snabbaste vägen ut ur detta.

Eliot kommer bli besviken.
Men det är ingenting jämfört med besvikelsen han skulle känna om sanningen kom fram.