När vågorna viskar

Kapitel 44

JULIAN

28 oktober

Jag har aldrig gillat att prata med människor. Det är en sådan sak jag alltid burit med mig och det känns lika självklart som att jag har brunt hår eller håller gaffeln i fel hand.

Jag säger märkliga saker, ibland säger jag ingenting. Jag stammar om jag blir för nervös och blandar ihop meningarna i huvudet när jag samtidigt försöker möta någons blick.
Jag gillar inte att prata med människor.

Men det, är inte varför jag inte pratat med Eliot. För om det fanns någon jag gillade att prata med, då var det han.
Det simpla svaret är detta: Jag har inte pratat med honom eftersom han har inte pratat med mig.

Jag hade många fina fantasier om vad som kunde hända efter kramen. Och jag sörjer att de aldrig blev mer än just det—fantasier.

Eliot är en opålitligt människa. Han ljuger för sig själv och för andra och han är rädd.
Jag vet allt det och ändå är en kram allt som behövs för att jag ska börja hoppas. Det är patetiskt, och det gör ganska ont.

Jag såg honom vid skåpen förra måndagen. Håret hängde ner i pannan på honom. Han tryckte in ryggsäcken i sitt skåp och jag vet att om inte Kasper kommit så hade Eliot sett mig. Jag ville att han skulle se mig. Där och då kändes det som om jag aldrig velat något så mycket.

Eliot sken upp när Kasper ställde sig bredvid honom.
Jag glömmer bort att Kasper är Eliots vän. Killen som kysser mig har en bästa vän som kallar mig bög. Hur märkligt låter det?

Jag minns att jag stod där och tänkte: Vad Eliot än säger till mig idag så måste det vara något så bra att jag förlåter honom.
Inte en enda gång slog det mig att han kanske inte skulle säga något alls.
Patetiskt.

Jag står vid det stora fönstret utanför mattesalen när jag hör steg bakom mig. Eken utanför skolan har tappat alla sina löv. Snart är det höstlov, en veckas paus från allt det här.
"Julian?"
Jag vänder mig om.

Amanda ser på mig som om hon inte kan bestämma sig för om jag är verklig eller inte.
Att hon pratar med mig skulle kunna vara normalt, vi går trots allt i samma klass. Hon skulle kunna fråga mig när nästa lektion börjar, eller när engelskaläxan ska vara inne.

Jag ser på hennes spända händer, höjda blick och strama läppar. Och vet att det är inget sådant hon vill prata om.
"Hej, Amanda." Jag ler, lite.
Hennes snabba steg äter upp avståndet mellan oss. Hon står tyst, betraktar mig.

Allvaret hon serverar är tungt och oförståeligt. Jag känner inte Amanda, det enda jag vet om henne är vad Eliot en gång i tiden berättat. Det, och att han nu för tiden kysser henne i korridorerna.

Hon sträcker på sig. "Jag kollar på dig ibland, vet du det? Och så försöker jag förstå—av alla människor i hela världen så är det du som..." Hennes ögon på mig är stora, oförstående.
Hon ställer mig en fråga, tror jag, men jag vet inte vilken.

Amanda höjer två allvarliga händer med spretande fingrar mot mig. "Jag vet inte ens vem du är. Du heter Julian. Det är seriöst allt jag vet . Du...du pratar aldrig, du är inte ens snygg."
Jag ser på henne att de borde göra ont, hennes ord. Det är var hon förväntar sig.
Kanske skulle jag vara sårad om jag förstod vad hon pratade om.

Jag ska just fråga när hon biter ihop, backar ett steg.
"Ändå har du lyckats förstöra allt," ett avhugget skratt. "Hur lyckas man ens med det?"
Jag höjer händerna. "Jag tror inte jag..."
"Vänta." Hon höjer ett varnande finger, håller fast min blick tills hon försäkrat sig om att jag inte kommer prata igen.

"Bara så du vet, jag tycker inte det är fel att vara gay." Hon stannar upp med sin vaksamma blick på mig: fattar du?
Jag nickar.
Hon fortsätter. "Jag menar bara att det...att jag inte har något emot det." Hennes röst höjs. "Hela jävla världen får vara gay om den vill men—men inte Eliot. Han är inte det!"
Åh.

Mitt hjärta slår hårda slag i bröstet.
Amanda ser desperat ut. Hon river sina fingrar mot varann och sväljer hårt.
Hennes nästa ord är en viskning. "Varför är han det?"
Hon biter ihop och ser mer och mer sorgsen ut ju längre jag är tyst.
Orden är torra i min mun. "Jag...jag är inte säker på att han är det."

Jag vet inte vilket svar hon ville ha, men det var inte detta. Jag skulle kunna tänka ut ett bättre svar, bara för att läka sorgen i henne.
"Vad har han sagt?" frågar jag.
Amanda ger mig ett litet leende, men hon är inte glad. "Allt. Jag vet allting. Precis allt."
"Vadå allt?"

Hennes leende växer sakta. "Han är inte kär i dig, till exempel. Det sa han. Han kanske är gay men han är inte kär i dig."
Herregud.
Jag vill ha henne bort härifrån. Hon talar om saker som inte tillhör henne. Min smärta och skam är i hennes mun och den hör inte hemma där.

Det känns som de första gångerna jag träffade Ann. Hon visste vad som hänt mig redan innan vi träffades, det var inte jag som behövde berätta det för henne.
Det skrämde skiten ur mig då och att höra Amanda skrämmer skiten ur mig nu. Skillnaden är att Ann var en psykolog—Amanda är en arg tonåring.

Jag vet inte vad jag ska svara. Jag skäms. Jag är arg. Jag vet inte vad jag känner.
Är jag någon historia som Eliot delar med sig av till de nyfikna?
Jag säger inget. Kanske har jag tillslut gett henne vad hon vill för hon ser nöjd ut och fortsätter.

"Och han sa att ni kramades på den där gatan."
"Berättade han det?" Jag råkar viska.
"Var det en hemlis eller?"
Jag sväljer. "Tydligen inte."
Hon rycker på axlarna. "Är du ledsen?"
Är du?

"Jag borde gå," säger jag.
"Ska du inte säga något?"
Jag har gjort henne besviken.
"Säga vadå?" Jag undrar verkligen. "Att jag är ledsen? Att Eliot är en idiot?"
Hon backar. "Gå då."

Jag gör det, utan att se bak på henne. Men något får mig att stanna. Jag vänder mig om.
"Jag är ledsen att du är ledsen." Orden låter inte som mina.

Hon står kvar vid bänken. "Nej det är du inte."
Förnekelsen vilar på tungan, men jag går och hon följer inte efter.
Nej, det är jag inte.