När vågorna viskar

Kapitel 6

JULIAN

8 Augusti

Fåtöljerna hos Ann är mörkblåa. Det är bara min fåtölj som knarrar. Jag kan inte sträcka på ryggen utan att hela fåtöljen låter som om den ska braka ihop.
Jag undrar om det är medvetet, att Ann helt enkelt valt att själv roffa åt sig den funktionella fåtöljen.
Hon kan gott få den, det är hon som ska sitta i den hela dagarna.
På fönsterbrädan står en torr växt och dör långsamt. Någon borde rädda den.
"Vilka fina örhängen du har idag," säger hon.

Hon berömmer mig ofta. Om det inte är örhängena så är det mina kläder, mitt glada humör, ringarna om mina fingrar.
"Tack," säger jag och är bara typ 15% sarkastisk.
Ann ler snabbt. Hon gör ofta så, små korta leenden, som gnistor, aldrig fullt brinnande.
Men hennes hår brinner. Långa röda slingor som slickar hennes hals.

Jag ler tillbaka, länge. "Hur mår du?"
Hon ser alltid lite ställt ut när jag frågar det. Det är väl förvisso förståeligt, hon är trots allt psykologen.

"Lite trött. Min hund har väckt mig vid fem varje morgon den här vecka." Hon ser mig rakt i ögonen och strålar lite. Hennes hund heter Max. En gång tog hon med honom hit, han är söt.

Jag kommer aldrig få träffa Max igen. Snart kommer jag inte heller få träffa Ann. Detta är mitt näst sista besök här.
Jag mår tydligen bättre nu. Jag vet inte om det är sant, kanske är det så. Ann tror det i alla fall, det är bra.
Hon är en bra psykolog. Snäll, nyfiken men inte för nyfiken.
En liten liten elak röst i huvudet undrar om hon kanske tröttnat på mig.
Skriv ut honom bara, han är ett hopplöst fall av kronisk sorg.
Nej.

"Julian?"
"Hm?"
"Du verkar lite avstängd?"
Ann ler inte längre, hon ser på mig som om hon bryr sig.

"Är det en dålig dag?" frågar hon.
Jag nickar även fast jag inte borde.
Hon är tyst, länge, länge. Inget bra tecken. Tillslut säger hon, "Julian, det är inget fel med att ha dåliga dagar också."
Jag snurrar på ringen runt mitt pekfinger, ser inte på henne.
Också.

"Det är inte så många bra."
Ann knäpper händerna i knät. "Vad menar du?"
"Dom bra dagarna är inte så många." Farliga ord.

"Du får stanna längre här, om du vill, du vet det? Ibland kan det vara skönt att bara prata."
"Nej," säger jag och tvingar orden att komma långsamt, eftertänksamt ur munnen. "Det är lugnt. Jag mår bättre på riktigt, lite nere bara just nu. Det går över."

Rummet guppar. Mina öron brusar. Jag sätter två fingrar mot handleden och räknar hjärtats slag.
Dunk...dunk...dunk.
Och jag tänker, jag är här, jag är här.

Ann nickar och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Hon tar på sig den sökande minnen och jag sträcker på ryggen, fåtöljen knakar.
"Vi pratade om skam förra veckan, har du tänkt något mer på det?" säger hon.
Fördömda förra vecka, ibland rinner orden ur munnen på mig.

"Nej, inte direkt. Jag kände väl mest så i stunden." Det är sant.
Igår läste jag vad jag skrev om skam i den svarta boken, och riktigt så känner inte längre.
"Det finns inget att skämma för," säger jag. "Eller hur?"
Hon nickar. "Det är  inte ovanligt att känna skam efter något traumatiskt, och det finns inget som är dumt eller fel med att känna så—men det kan vara jobbigt..."