När vågorna viskar

Kapitel 45

Men plötsligt säger han något helt fantastiskt och på en sekund är jag närvarande:
"Ni får sitta utanför klassrummet och jobba."
Nittioåtta procent av eleverna reser sig upp för att tåga ut ur klassrummet. Jag är en del av de nittioåtta procenten. Tack och hej, jag ska ut härifrån.

Men innan jag hinner ta ett steg mot friheten tar någon tag i min handled. Jag ser på Jonny och tänker, helvete nu kommer det.
"Sitt här," säger han och släpper mig.
Varför i helvete skulle jag sitta här?

Han höjer ögonbrynen. Jag dunsar ner på stolen igen.
Jonny fäller upp sin dator, slår upp rätt sida i engelskaboken, drar fram en blyerts ur ryggsäcken och återgår sen till att pilla sönder sitt sudd.

"Du förstör ditt sudd," säger jag och lutar mig bak på stolen.
Jonny nickar men fortsätter massakrera suddet.
"Kasper berättade," säger han.
Han kommer säga det högt. Fan han kommer ropa ut det över hela jävla klassrummet.

Jag ser framför mig hur Kasper samlat Jonny och Amanda kring ett stort bord för att berätta om mig.
Eliot är både en lögnare och en idiot.
"Och nu hatar ni mig?" Jag tänkte låta arg. Jag låter inte arg. Jag låter som en paranoid femåring.
Jonny tittar upp från sitt sudd och kollar konstigt på mig. "Asså nej, jag tänkte säga att Kasper är en idiot."

Han lägger ifrån sig suddet och börjar istället skrapa bort lacket från sin penna.
"En idiot?" Han måste ha missuppfattat något, det är jag som är idioten.

Han fortsätter. "Det är liksom inte, vete fan, jordens undergång att du gillar killar."
Jag vill blänga på honom; jo, det är det faktiskt.
Och jag vill rätta honom. För jag har aldrig sagt till någon att jag gillar killar, bara att jag gillar Julian.

"Okej," mumlar jag och hoppas på att han ska följa mitt exempel och sänka rösten.
"Jag menar..." Jonny suckar och lägger ifrån sig pennan på bordet. "Det är 2018, vem orkade bry sig om vad andra tänder på." Han skrattar kort.
Är det här verkligen Jonny? Han ser ut som Jonny, låter som Jonny.
Men han pratar inte som Jonny.

Stolen skrapar mot golvet när han reser sig upp. "Jag ska skriva i korridoren, ska du med?"
Han ler konstigt, som om han måste och jag skakar på huvudet. "Nej, jag sitter här."
"Säker?"
Han tycker synd om mig. Idioten har mage att tycka synd om mig.
Jag rycker på axlarna. "Okej då."

***

Jag har aldrig varit själv med Jonny. Han gör något konstigt med näsan när han skriver. Det liksom rycker i den. Han har inte lyft blicken från sin essä på snart fyrtio minuter. Jag börjar inse att det faktiskt är skriva han vill göra och inte typ...förhöra mig.

Jag börjar också inse att det är dags för mig att sluta vänta på det där förhöret och börja jobba. Jag slår upp engelskaboken i knät och läser två rader innan Jonny öppnar munnen.

"Så....hur går det med...allt?" Han trummar med pekfingret mot bordet.
"Eh. Bra."
Han nickar sakta. "Kasper kommer komma över det. Men du kanske ska...typ, ligga lågt ett tag."
Det är inget stolt erkännande, men jag tror att jag rodnar. Och fnyser. "Jag ligger lågt, om du inte märkt det."
"Visst." Han nickar. "Visst."

Jag känner inte Jonny tillräckligt bra för att han ska kunna trösta mig utan att stämningen blir pressad. Jävligt pressad. Bäst jag sticker. Jag slår ihop engelskaboken och trycker ner den i ryggsäcken. Den fastnar i min hoodie som också ligger nedtryckt. Jag trycker lite till och får igen dragkedjan.

"Hur går det med killen då?" Jonny ser ut som om han försöker svälja något konstigt han aldrig smakat förut.
"Vilken då?"
Jonny sväljer. "Du vet...Julian."