När vågorna viskar

Kapitel 41

Min blick söker sig till Julian. Och i hans ögon möter jag en ilska som bränner bort orden i min mun.
Han tar ett steg bak. Jag följer efter. "Julian—"
Hans händer är på mitt bröst, puttar bort mig.
"Gå." Ilskan i hans röst ringer i mina öron.
Det här är inte Julian. Julian låter inte så här.

"Vad håller du på med?" Min röst är ynklig i jämförelse med hans. Jag tvingar mig själv att se in i hans ögon, och det är en främlings blick som jag möter.

Hatet skiner genom den gröna irisen och färgar den grå. Han kommer putta bort mig igen. Jag tar tag i hans handleder.
"Sluta." Hans röst låter sträv.
Nej det är du som ska sluta! Vad håller du på med?!

Han försöker dra sig bort. Jag håller fast, för jag kan inte låta honom gå innan jag har fått förklara.
"Julian!" Jag vill säga något som får honom lugn.

"Lyssna."
"Eliot för i helvete, släpp!" Hans knogar vitnar när han sliter i min Jacka. "Du kan inte göra så här!"
Jag vet inte om han låter förbannad eller förfärad.
"Vad? Vad kan jag inte göra?!" Jag känner inte igen min röst.

Mina händer stelnar i luften när han rycker sig loss från mitt grepp. Jag sänker dom.
För ett ögonblick stirrar han på mig. Hans andetag kommer som om han sprungit mycket långt och mycket snabbt. 

Jag försöker säga hans namn men det fastnar i halsen. Och  dessutom vet jag inte vad det skulle tjäna till.
Han kommer gå och det kommer bli slutet på den här historien.

Jag ser det framför mig, Julian som lever sitt liv och jag som lever mitt utan att våra blickar möts.
Alla chanser, slut.
En kall känsla lägger sig i bröstkorgen.
Mitt fel.

Och så är mina armar om hans kropp. Jag vet inte om jag håller om honom eller håller fast honom.
"Sluta," säger jag. Ordet är litet, men det är det enda jag har.

"Vad håller du på med?" Han pressar sina händer mot mitt bröst.
Jag pressar tillbaka och vet inte vad jag håller på med.
Snart kommer han slita sig loss igen, han kommer säga att han hatar mig. För det är vad jag ser i hans ögon.

"Förlåt." Ordet ramlar ur mig.  Jag vet varför jag säger det, men jag vet inte varför tårarna bränner i ögonen.
Julian drar in ett andetag. Han kommer han be mig dra åt helvete.
I huvudet hör jag honom säga det.

"Förlåt! Jag tyckte inte det var äckligt." Orden rinner ur mig. "Snälla, sluta." Jag säger det igen. Och igen.

Jag känner sekunden då han slutar försöka putta mig ner mot asfalten, en liten seger och jag känner typ: tack universum.
Men universum inte har inget med det här att göra.
"Tack." Jag viskar det till Julian istället.

Han stelnar till. Jag drar honom närmare mig, tills jag kan känna hur hans bröstkorg hävs upp och ner mot min. Jag andas ut mot hans hår, vågar inte röra mig. 
Inget hörs utom det tunna ljudet av andetag.

Julians händer släpper taget om min jacka. Hela hans kropp släpper taget tills det känns som om jag snarare håller upp honom istället för att hålla om honom.
Min egna kropp orkar inte heller mer. Jag lutar min panna mot Julians bruna lockar.
Han andas långsamt ut och jag vill tro att han slappnar av.

Jag har aldrig hållt om honom såhär förut, jag tror inte att jag hållit om någon såhär förut.
Och det finns inte en enda del av mig som inte vill det här, inte en enda cell som ropar sluta.
Här finns ingen som ser oss, vi har världen för oss själva. Det kanske jag kan tacka universum för.

Vinden blåser kallt men Julian är varm, han doftar värme. Och någonting i mig känns rätt, för första gången på väldigt länge.

Efter en halv evighet som lika gärna skulle kunna vara två minuter, så skruvar han på sig.

Det är en liten rörelse.
Normala Eliot skulle släppa honom nu.

Julian drar sig undan några centimeter, tillräckligt för att jag ska kunna möta hans blick om jag kollar ner.
Om jag kunde vara säker på att det inte är hat jag kommer se i hans ögon, då skulle sänka blicken. 
Nu håller jag den envist fast  vid vägen bakom honom.

Tillslut ger han upp och sänker blicken.
"Du luktar alkohol," hans röst är hes. Jag kan känna värmen från hans andedräkt mot min hals.
"Jo, ja." Min röst är ett mummel.
"Är du full?" frågar han.
"Nej."

Jag vill att han ska vara tyst. Snart kommer han säga något som jag inte kan svara på och så kommer han bli arg och allt kommer bli förstört igen.

"Så du kommer komma ihåg det här imorgon?" Han låter rädd igen.
"Ja."
Såklart jag kommer komma ihåg det här. Tror han att jag skulle kunna dricka så mycket att jag får minnesluckor, och ändå stå stabilt på benen?

"Du kommer inte kunna bortförklara det med alkohol?"
Jag suckar mot hans hår och önskar att han ska sluta prata. "Vad spelar det för roll?"

Julian lutar sin haka mot mitt nyckelben och hans kindben snuddar vid min käke. Det här skulle se konstigt ut om någon såg oss.
"Jag vill bara inte att du säger att det här inte har hänt." Hans ord är en viskning, som om de vore hemliga.

Jag skakar på huvudet vet vad jag borde säga; Det spelar inte roll, Julian. Det här betyder inget.
Jag öppnar munnen för att säga det, men orden sitter fast halsen.

"För annars står du inte ut mig?" Fel ord ramlar ur min mun. Helt fel ord.
Julian lägger båda armarna om mig. Allt jag gjort och sagt, och ändå kramar han mig.
"Nej..." han skakar sakta på huvudet. "För annars kan du inte stå ut med dig själv."

Ljudet av röster skär genom luften och fångar min uppmärksamhet. Fyra människor som skrattar för högt är påväg ner för gatan.

Julian stelnar till.
Paniken tar tag i min kropp och all värme försvinner när jag flyttar mig bort från honom.
Min famn känns tom. Jag vet inte vart jag ska lägga armarna.

Jag tänker på allt som sagts och känner mig blottad.
Vad tror han ska hända nu? Förväntar han sig något? Vad fan har jag sagt egentligen?
Julian ser rakt på mig och jag får en krypande känsla av att han vet saker om mig som jag själv inte vet.

Det känns som om vi har löst något ikväll, jag vet inte vad, men om jag går utan att säga något så kommer allt rasa ihop igen.
Så jag säger, "Jag måste sticka, men vi pratar sen," och har inte en aning om vad 'sen' betyder.
Sen som i; 'ring mig ikväll' eller sen som i; 'jag säger hej till dig i skolan'.

Jag ser på hans ansikte, han har inga örhängen idag, och jag se på hans läppar som blivit röda av kylan.
Julian nickar och öppnar munnen för att säga något. Han tvekar. "Okej."

Han tänkte säga något mer. Jag vet att han tänkte säga något mer. Gruset knastrar under mina fötter när jag vänder mig om och går.

Det känns som om han ser på mig ända tills jag svänger in på nästa gata, men jag vänder mig inte om för att ta reda på om det bara är inbillning.