När vågorna viskar

Kapitel 30

Jag berättar om ångesten och hon frågar direkt vad som hänt.
Men jag kan inte berätta om vad som hände igår, så jag skyller på Kasper. Jag berättar om mardrömmen och om den svarta skrivboken. Och skakar. Och gråter. Hon avbryter mig när jag pratar hopplöshet.

"Hörru, lägg av," hon är klarvaken. "Jag har sett dig resa dig upp hundra gånger förut, bara för att du är lite ringrostig betyder inte det att världen gått under. Nu sätter du på dig kläder och äter frukost, sen går du ner till vattnet och skriker."
Jag skäms. "Jag tycker inte om att skrika."
Hon suckar. "Okej, men du fattar poängen."
Jag torkar ansiktet på den vita filten. "Kan du komma hit."

Jag hör hur liten jag låter. Jag hör det och önskar att jag brydde mig mer.
Hon tvekar. "Jag måste åka snart."
"Vart då?"
"Till skolan, Juli."
"Juste." Den hade jag glömt.
Hon är tyst.

"Snälla," försöker jag. Allt kommer bli bättre om hon är här. "Du måste hjälpa mig att andas."
Hon drar tungt efter andan, suckar. "Okej. Jag kommer, men sätt på dig kläder och ät något."
"Jag mår illa." Jätteilla.
"Ät ändå."

Jessica kommer, dricker te och pratar om det förflutna.
Hon pratar om annat också, drar hela sin "inget varar för evigt"- monolog.
Den är fin.

Efter en timme berättar jag om konserten jag ska på idag. 
Jag vet inte om jag orkar, säger jag.
Hon kramar mig och lovar att komma tillbaka efter skolan.

Under dagens långa timmar sitter jag vid havet och röker. Det blir många cigaretter.
Och jag tänker på konserter.
Går man på konserter med människor man inte tycker om?
Eliot är galen, så måste det vara.

När jag ska resa mig från sanden spränger någon minor i min mage.
Med ena handen för munnen hindrar jag ljudet av smärta fråga att smita.
Smärtan efter slaget har växt under dagen.
Eliot kan inte se mig såhär, jag kan inte göra det här. Jag behöver värktabletter, jag behöver sova.
Herregud, tänk om han förväntar sig att jag ska vara rolig? Han kommer bli besviken.

Jag sitter kvar på stranden, bestämmer mig för att inte gå. Men så blir klockan tre och Jessica kommer.
Jag lyckas ställa mig upp utan att grimasera.
Hon tar tag i mina axlar, möter min blick med sin mjuka. "Jag vet att du vill gå. Lyssna på den Juli som vill gå. Han vet bättre än den Juli som är rädd."

"Jag är inte rädd," mumlar jag.
Hon ler. "Jag vet."
Hennes hand håller min. "Det kommer bli okej. Det är okej."
Jag ristar in hennes ord i pannan.

***

                                                        
Två värktabletter och tre timmar senare står jag utanför spärrarna i T-centralen.
Molnen skärmar av himlen och människorna som vandrar över Sergels Torg ser ut som molokna schakpljäer.
Jag ser hans blonda huvud bland människorna på torget, han står där—mitt i smeten, och ser nöjd ut.
Åh herregud, mumlar jag tyst.
Men jag vet inte om Gud har något med det här att göra.

I eftermiddags berättade jag detaljerna kring konserten för Jessica.  Hon nickade, log och blinkade åt mig. Sedan smällde hon ihop händerna som en exalterad förskolefröken.
"Vi måste hitta något att klä denna unga herrn i!"

Den närmaste timmen spenderades med Jessica som försökte komma på ifall jag skulle gå in för; "gullig nörd."
Eller; "cool estetare", varpå jag påpekade att jag varken är nörd eller estetare.
Då log hon lömskt.

Jag anländer till Stockholm iklädd en stickad tröja i storlek tält, jeans som kliar när jag går och tre örhängen i vardera öra, två små ringar, tre silver-pluppar och Jessicas guldiga utomjording. Den är i nickel och kliar.