När vågorna viskar

Kapitel 8

Ann slår ihop händerna, på ett mycket slutgiltigt sätt. "Då finns det väl inget kvar att säga förutom hejdå och lycka till."
Jag reser mig upp, sista gången jag får höra den där fåtöljen knaka.
Mamma samlar ihop sin kappa, sin väska och sitt vilsna ansikte.

Ann lägger handen på min axel och ser mig rakt i ögonen.
"Hejdå, Julian."
Och då förstår jag att det här faktiskt sker. Bara sådär. Slut. Hon lämnar mig själv. Såklart hon gör.
Jag är bara hennes betalda jobb. Allt skulle kännas så förfärligt mycket bättre om hon inte fick betalt.

Växten ser sorgsen ut på fönsterbrädan.
"Hejdå," säger jag och vill krama henne. Jag borde tagit med en blomma, eller skrivit ett kort.
Varför gjorde jag inte det?
Mamma tackar Ann och lägger handen på min axel, leder mig mot dörren.

"Din växt," säger jag och vänder mig om.
Ann stannar upp. "Växt?"
"Den i fönstret."
Ann följer min blick. "Jaha, den."
"Tycker du om den?" frågar jag.

Ann döljer förvirringen bra. "Den är väl lite vissen?"
"Får jag ta med mig den?" säger jag. "Jag kan ge den vatten."
Mamma och Ann ser på varann innan de ser på mig. Jag försöker mitt absolut bästa med att inte se galen ut.
"Blomman? Vill du ta hand om den?"
Till skillnad från vissa andra.

"Om jag får."
Mamma är så stel att jag tror hon kommer knaka om jag petar på henne: Herregud han är inte klok!
"Ja..." 
Jag kan inte bestämma mig för om Ann låter choklad eller glad.
"Om du verkligen vill."
"Ja."
Hon lyfter upp den med kruka och allt, placerar den i mina utsträckta händer.
"Tack, Ann."
"Tack själv, Julian."

Efteråt går jag, mamma och växten för att fika. Mamma sneglar på krukväxten men säger inget. Jag är ju ändå som jag är, inget att göra åt saken.

Det var mamma som ville fika. Det är, förmodar jag, vad normala familjer gör. Nu när jag mår bra igen finns det en hel del att ta igen. Hon ger mig leende efter leende.

"Det där kändes väl bra?" säger hon. Röd om kinderna efter kylan och med grädde på överläppen. Hennes kopp med varm choklad är slut. Men min kopp är full. Jag äter grädden med en lång sked.
"Bra?"
"Ja?"
"Ja."

"Ska vi göra något kul i helgen?" Mamma bryter en bit av sin muffin.
Jag är nära på att fråga varför då. Men det vore högst opassande.
"Visst, vi kan se på film."
Jag smuttar på chokladen, blir förvånad när den smakar gott, kanel och kakao.

"Varför skulle du tvunget ha den där?" Mammas blick får mig att vilja lägga en skyddande hand över växten.
"Den behöver ett hem."
"Det är ingen katt, Juli."
"Nej, en växt."

Hon skakar sakta huvudet. "Du kan inte bara gå och ta folks krukväxter."
Hennes anklagelse gör ont. "Jag frågade om jag fick."
"Ja, men ändå."
Jag ser på växten och vill inte ha den längre. "Nej, inget ändå." Eliot skulle förstå.

Mamma suckar. "Den blir ditt ansvar, jag vill inte ha den i vardagsrummet, och du får ta hand om den själv."
Jag lägger huvudet på sned. "En växt var det väl, mamma?"
Hon ler trött. "Du förstår vad jag menar."

Några bord bort sitter en kvinna med en liten pojke. Han är kanske fyra år och gnäller högljutt. Kvinnan försöker prata med honom men han lyssnar inte. Då tar hon tag i hans armar och håller i honom för att han ska sluta bete sig.
Hon säger så. Sluta bete dig.
Pojken stirrar ner i bordet och mamman ler ursäktande leenden till de närmaste gästerna.  Jag vet inte om jag tycker mest synd om pojken eller kvinnan.