Precis som alla andra | f.s

Kapitel 67

"är jag skönare än sängen tycker du?" Tess lätt morgonhesa röst tränger sig in i mina öron oh hennes hand åker lugnt och försiktigt igenom mitt hår. Jag lyfter försiktigt upp huvudet från hennes bara parti mellan hals och bröst och ler.

"det sa jag redan från början" svarar jag och drar mig försiktigt upp mot hennes ansikte för att lämna en lätt blöt puss på hennes läppar.

"Aa, fast vi ligger ju i sängen, det är den som är skön, inte jag. Jag är rätt benig ändå" Ler Tess och skrattar lätt till när mina läppar börjar suga tag i hennes hals. Hennes händer hamnar på vardera sida av mitt ansikte och puttar bort mig.

"Meh! Jag var ju nästan klar" klagar jag och Tess bara skrattar.

"Men jag vill inte ha något sugmärke där, jag vill gå på toa" fnissar hon och jag suckar men rullar över på min del av sängen.

"Nu blev jag jätte kall ju" ännu en gång klagar jag och får samma skratt till svar. Tess kliver ur sängen och jag kan inte undgå att låta blicken följa hennes kropp som endast har underkläderna på. Hon försvinner ut ur sovrummet och jag suckar tungt innan jag greppar tag i telefonen som ligger på nattygsbordet bredvid mitt huvud. En hel del sms och andra notiser har trillat in under morgonen. De flesta sms:en innehåller ungefär samma saker som att vi har träning i dag. Jag ger mig på ett tappert försök att ta mig upp ur sängen, efter några försök står jag upp på det ljusa trägolvet. Jag drar på mig ett par mjukisshorts innan jag segar mig mot köket. Tess står med ryggen mot mig och blicken fäst på maten framför sig. Radion är påslagen och 'ingen annan rör mig som du' spelas. Hennes äckligt underbara röst sjunger med och får mig att rysa. Försiktigt går jag upp bakom henne och lägger mina armar runt hennes varma mage och lutar hakan mot hennes axel.

"det luktar gått" viskar jag och hon nickar som svar.

"det luktar frukost" säger hon och jag skrattar lätt. Vi sätter oss ner vid köksbordet och äter vår frukost i lugn och ro. Min klocka ringer halv åtta, då klär jag om och gör mig redo för att ta mig till träningen.

"Hejdå, vi ses i kväll" säger jag medan jag drar på mina skor och kollar på Tess som hänger mot dörrkarmen.

"hejdå" säger hon och pussar mig snabbt innan jag går. En lätt smäll hörs när hon stänger dörren efter mig och mina steg ekar i trappan när jag halv springer ner. När jag nästa gång öppnar en dörr står jag utanför vår studio med sportbagen över axeln. Jag kliver in i den svala lokalen och sparkar snabbt av mig skorna innan jag släpper ner väskan på golvet och hoppar ner i soffan i väntan på de andra.

------------------------------------

"5.....6.....7..å..8" adrenalinet pumpar och svetten rinner, ändå känns det som om jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Låten dör ut och jag pustar ut. Detta precis som de andra senaste träningspassen har gått toppen och allt sitter som en smäck.

"bra jobbat killar! Det sitter nu!" Det ända jag får ut som svar är en nickning och ett stort leende. Varför jag ler? Fråga inte. Jag vet inte själv varför. Kanske för att livet inte kan bli bättre. Jag lever i mina egna drömmar.

°Tess perspektiv°

halv 9, halv 10, halv 11. Vart är han? Jag har ringt, jag har sms:at och jag har på alla sätt försökt få tag i honom men inget svar. Det ända jag vill veta är vart han är. I ett desperat försök på att få tag i honom ringer jag Oscar.

"Hej det är Tess"

"Hej! Vad har du på hjärtat?"

"Är Felix hos dig? eller vet du kanske vart han är?"

"Nej, här är han inte, han borde vara hemma hos dig nu tycker jag"

"men det är han inte, jag får ge mig ut och leta, han svarar varken på sms eller samtal så något är fel eller så är hans telefon död"

"jag kan hjälpa dig leta"

"nej, det är bra, han är säker här omkring"

"okej, men ring om du behöver hjälp"

"Det ska jag, ses!"

"Ses!"

Jag stänger av Samtalet och suckar tungt innan jag sträcker mig efter fjärrkontrollen och stänger av Tv:n. Jag drar på mig min jacka och et par va mina skor innan jag ger mig ut i nattens kyla.

"Felix!" min röst är hes och halsen gör ont av allt skrikande men att ge upp nu och gå hem finns inte i min hjärna. Det viktigaste at jag får tag i Felix.