Precis som alla andra | f.s

Kapitel 29

°Tess perspektiv°

 

Klockan är halv tre på natten i svensk tid när jag sömnigt öppnar ögonen. För att slippa den där jobbiga känslan av att behöva gå upp slänger jag av mig täcket och kastar mig ur sängen, vilket i efterhand inte alls var så smart då golvet var hårdare än vad jag trodde. Med ett lätt skratt ställer jag mig upp och går ut till köket. Snabbt plockar jag fram vad jag vill ha till frukost och sätter mig sedan ner vid köksbordet. In i köket kommer Mona och jag ger henne ett snabbt leende innan jag fäster blicken i telefonen igen.

”Något av Sveriges sötaste kändis par säras på grund av karriärer”   Jag kollar länge på bilderna, de väcker så många fina minnen och får tårarna att trycka bakom ögonlocken. Skvaller tidningar är i mina ögon roliga, många kändisar kanske inte tycker om att hamna där men det gör jag, det bevisar bara att det finns saker om mig som är intressanta och spännande. Och att vara en del av Sveriges sötaste kändis par gör mig inget alls.  

 Mona tar en kopp med kaffe och slår sig sedan ner framför mig vid köksbordet.

”på en skala, hur taggad är du? 1-10” säger hon och jag stänger ner telefonen, kollar upp på henne och ler.

”på en skala 1-10? 1000” svarar jag och ett stort leende tar plats på Monas läppar.

”planet går om tre timmar, alt är packat och klart?” frågar hon och jag nickar.

”100 % “ svarar jag och med en lätt nickning reser hon sig upp, ställer koppen på diskbänken och försvinner ut från köket. Jag äter snabbt min macka och går in på badrummet. Jag borstar tänderna och håret innan jag ger mitt ansikte ett fräschare och friskare uttryck. Jag sätter upp håret i en hög tofs innan jag ler mot min spegelbild och går bort till mitt rum. Ett par högmidjade svarta, shorts åker på och en blå magtröja med superman märket på. Solglasögonen sätter jag på huvudet innan jag drar på mina låga vita converse. Till sist drar jag på mig min skinnjacka innan jag tar tag i min resväska och går ut genom dörren, låser efter mig och letar sedan upp Mona utanför. Jag hoppar in i taxin som ska ta mig till flygplatsen. Jag kollar ut över det natt svarta gatorna vi passerar, hela tiden ser jag olika människor, de flesta är fulla människor som är på väg hem från någon nattklubb eller tonårskillar som tycker livet leker. Egentligen, när jag tänker efter bor jag just nu i en farlig stad, jag menar kolla bara. Det ända som finns runt mig är fulla, okontrollerade och knasiga människor. Men vad är livet utan lite spänning? Jag lever ju fortfarande eller hur? När Taxin stannar och jag kliver ur ser jag de stora dörrarna som folk i omgångar kommer ut genom, både med resväskor och utan. Av någon anledning lägger jag mycket fokus på de olika människorna som går förbi, hur pappor kommer gåendes med sina barn i famnen efter att de har lämnat mamma på flygplatsen, hur familjer kommer med sina resväskor, hur unga och gamla kommer ut med telefonen mot örat och väskan dragandes efter sig. Det är egentligen väldigt intressant med andra människor, alla är så olika och speciella. Mona knuffar till mig och jag släpper det äldre paret med blicken.

”ditt flyg landar om bara några minuter, dags att gå” säger hon och ger mig ett svagt leende innan hon –precis som jag- börjar gå mot ingången.

”jag ber er alla sätta fast säkerhetsbältena och göra er redo för landning” Jag ler stor och knäpper fast mig innan jag känner locken för öronen och hur vi sakta men säkert närmar oss marken igen. Klockan är halv sex på morgonen när jag slänger mig i min hotellsäng. Det tar inte lång tid innan jag somnar, för här känner jag mig trygg, här vet jag vart jag har allt och alla och jag vet precis vad som gäller, det kyliga landet är mitt hem och kommer alltid att vara.

°Felix perspektiv°

”Feeeeeeeeeeeelix!” Jag sätter mig hastigt upp och möter ett nöjt ansikte som flinar åt mitt förvirrade ansiktsuttryck.

”god morgon sömntuta, dags att vakna, vi ska vara där om tre timmar” Säger Oscar innan han går iväg mot köket. Jag gnuggar mig trött i ögonen och följer efter honom. Jag sätter mig ner bredvid Omar som sitter och tuggar i sig en macka.

”Felix sluta deppa, inom några veckor kommer du kunna prata med henne igen” Jag kollar upp på Omar som med ett försiktigt leende kollar på mig.

”nej! Det handlar inte om veckor, det handlar inte om dagar, det handlar inte om timmar, det handlar om år!” jag suckar tungt och sätter händerna i nacken. Jag känner Omars varma hand mot min axel och ännu en suck lämnar min mun.

”det är närmare än vad du tror, snart står ni där, du och hon, öga mot öga, och allt känns helt plötsligt underbart” säger han och jag kan inte ro för ett litet skratt som tränger sig fram i mellan mina läppar. Dagen går snabbt och plötsligt står vi här, inne i globen, ser på när de bygger upp scenen. Så fort den är klar ska vi upp på den, köra igenom de låtar vi valt ut och sedan in på vårt rum och inte få lämna det förens i kväll. Det kanske låter brutalt, men tro mig, jag hade kunnat bo där. Två timmar går och scenen är klar, vi kliver upp och hör hur musiken smyger sig in i våra öron. När alla låtarna är klara körs vi ut och in kommer någon vi knappt hinner e innan vi är ute, viljan av att se vem det är växer inom mig men försvinner efter ett tag.

--

”nu kör vi killar!”