Precis som alla andra | f.s

Kapitel 34

°Felix perspektiv°

"Släpp ner mig! Jag är ingen väska du kan slänga över axeln!" säger jag irriterat och den stora mannen sätter ner mig på golvet med en duns. Han slår slät handflatorna mot varandra innan han går iväg igen. Jag suckar tungt och vänder mig om för att leta upp de andra. Jag ser dom sitta på varsin stol och jag går snabbt dit. Alla kollar upp på mig och jag ler snett.

"hann du?" frågar Ogge och jag nickar.

"hur gick det då?" frågar Oscar när jag satt mig ner bredvid honom.

"jo, jag tror det gick, bra? Asså vi blev avbrutna mitt i allt av hennes livvakter, och hon var sur på mig i början men sa sen att hon älskade mig. Jag tror vi fixade det" säger jag och han ler mot mig. Jag besvarar leendet innan vi går ut mot bilen. Kat kör hem oss och det första jag gör när jag kommer innan för dörren är att dra upp telefonen och ringa ett efterlängtat samtal.

"Hallå?"

"hej! Saknar du mig?"

"klart jag gör! Förlåt för innan idag, det var seriöst inte meningen att han skulle bära iväg dig sådär"

"det var faktiskt kul, kände mig som en jacka"

"ja, jag kände mig som en resväska som ett kärleksfullt par delade på, inte lika kul"

"hahaha, är du kvar på flyget?"

"ja, vi ska landa om en timme ungefär"

"okej, du får ringa mig när du kommit hem"

"jadå! Det ska jag göra serru!"

"tack"

"varsågod, och du.... Hejdå, hann aldrig säga det innan"

"nej just det, hejdå!"

"okej vi lägger på nu också, annars känns det fett konstigt, men vi hörs"

"det gör vi!" Samtalet avslutas och Jag stoppar ner telefonen i bakfickan på mina byxor innan jag hoppar ner i soffan och drar igång Tv spelet.

°Tess perspektiv°

"Hejdå Mona!" Jag vinkar till henne innan jag springer upp för trapporna. Jag sätter mig ner på en av de svarta stolarna. Jag kollar glatt ut genom fönstret och jag känner mig som en treåring som för första gången ska åka flygplan. Jag studerar noggrant hur människorna där nere på marken liknar myror i orangea västar, och hur dom lastar på en massa resväskor på de olika planen. Hur plan efter plan lämnar marken och försvinner upp bland de vita molnen på den ljusblå himlen. På åkern bakom flygplatsen kör en röd skördetröska. Jag har aldrig granskat min omgivning på det här sättet förut. Men jag slappnar av och kopplar bort för ett tag med hjälp av att granska. En äldre tant sätter sig ner bredvid mig och jag slänger en snabb blick på henne innan jag kollar ut genom fönstret bakom oss. Sitter som en treåring gör jag också, på knä bak o fram i stolen, normalt för en 16 åring.

"Du beter dig som en treåring kära du" Jag kollar chokat på den äldre amen bredvid mig och något säger att jag sett henne tidigare, men vart kan jag inte riktigt sätta fingret på. Men att hon pratar flytande engelska med amerikans dialekt får bara henne att värka ännu mer bekant.

"förlåt, men pratar du med mig?" jag sätter mig normalt ner i stolen och damen ler mot mig. Hennes benigna händer tar tag i mina och jag kollar ner på dom innan jag kollar upp i hennes ögon igen.

"ja, vad är det som väntar på andra sidan planet?" frågar hon och det är som om någon smäller till mig hårt i bakhuvudet med minnena. Det är damen från trappuppgången i USA.

"Min pojkvän" svarar jag och hon ler större.

"då förstår jag dig, jag var också lyckligt kär en gång" säger hon och jag nickar. Hon kollar in i mina ögon igen efter att ha kollat upp i luften en snabb stund.

"jag var precis som du. lika gammal, liten och smal, en riktig snygging var jag också. Det kan man inte tro idag" börjar hon men avbryts av ett långt skratt som hon snabbt avslutar för att fortsätta. "Jag var förälskad i en kille några årsklasser ovanför mig i skolan, Alfred hette han. Han var något speciellt, helt underbar i mina ögon. För att göra en lång historia kort blev vi ett par och levde lyckliga..."

"i alla era dagar" avslutar jag meningen med och hon skakar på huvudet med ett leende.

"nej kära du, i några år, men när mina föräldrar valde att vi skulle flytta hit till USA blev jag förkrossad, jag ville inte lämna honom, men jag blev tvungen att göra det. Vi bestämde att varje dag skicka ett brev, för förr i tiden kunde man inte använda någon telefon förstår du, de fanns inte" jag nickar lätt och fortsätter intresserat lyssna på henne. "men dagar blev till veckor, veckor blev till månader och månader blev till år, vår kontakt minskades för varje vecka som gick och till slut hördes vi aldrig av. Jag fann en annan man och gick vidare i livet och tillsammans med honom har jag två underbara döttrar och en son. Dit jag vill komma med den här berättelsen är att du aldrig få ge upp din kärlek till någon, fortsätt älska" säger hon och jag ler stort.

"tack, det var en vacker och lärorik berättelse" säger jag och hon skrattar tyst.

"se så älskade du, ditt flyg till Sverige går snart. Skynda dig hem till din älskade och glöm inte att ha byxor på dig" säger hon och blinkar med ena ögat mot mig. Jag ler glatt mot henne, hon minns mig också. Jag vinkar glatt till henne innan jag skyndar mig på planet.

"Planet lyfter strax, spännfast era säkerhetsbälten. Trevlig resa på er"

_____________

fråga!

förslag på namn till huvudpersonen i nästa bok?(tjej namn)

kommentera!