Precis som alla andra | f.s

Kapittel 26

°Felix perspektiv°

”Tess…” försiktigt lutar jag mig över hennes sovande ansikte och hon gnyr irriterat över att jag väckte henne.

”de-det är lördag…..”  viskar jag med svag röst i hennes öra och hon öppnar sömnigt ögonen.

”tala inte om det….” säger hon och böjer ner blicken i sängen. Jag suckar tyst och drar henne närmare mig. Att veckan snabbt sprang iväg till lördag stör mig. Jag hade velat att veckan var långsam, så jag hade kunnat njuta av varenda minut. Men veckan är slut, klockan är tolv och om åtta timmar åker hon. Om åtta timmar får jag inte se Tess på väldigt länge, om åtta timmar ändras allt och jag kommer ändas kunna se Tess på Tv.

”Felix” Tess vänder sig om och kollar upp i mina ögon. Jag mumlar tyst som svar och blundar en kort stund.

”vad är klockan?” säger hon och jag öppnar ögonen igen.

”alldeles för mycket” säger jag bara och hon suckar. Hon vänder sig om igen och –om möjligt- kryper närmare mig. Hennes lätt kalla hand greppar tag om min och en lätt rysning flyger genom min kropp. Hennes händer är alltid kalla på morgonen medans resten av hennes kropp är varm.

”Jag är hungrig” säger hon efter tag och jag släpper på greppet om hennes mage. Hon sätter sig på sängkanten och sträcker på sig innan hon ställer sig upp och kollar på mig.

”kom, vi går och äter frukost” säger hon och jag nickar. Jag ställer mig upp och hennes kalla hand letar sig in i min igen. Vi går ner till det stora köket och tar fram frukost. Vi heller upp varsin skål med yoghurt.

”gud va romantisk frukost, vänta lite” säger Tess och jag skrattar. Hon går bort till kylskåpet och kommer tillbaka med bär och frukt som hon skivat ner i olika skålar.

”bättre” säger hon och sätter sig ner bredvid mig igen.

”vänta” säger jag och tar hennes skål från henne och hon kollar frågande på mig.

”kolla inte nu, du får snart se” säger jag och vänder ryggen mot henne. Hon skrattar tyst och kollar ut genom fönstret. Med hjälp av bären skriver jag ”I <3 you”. Jag ler nöjt innan jag ställer tillbaka den framför Tess. Leendet på hennes läppar växer och hon kollar tacksamt på mig innan hon kysser mig.

Även om jag hade velat att denna frukost skulle vara för evigt så vet jag att allt har ett slut, och även dessa åtta timmar rinner bort i sanden. För nu står jag framför de stora glasdörrarna med ett hårt grepp om Tess hand och i den andra håller jag hennes resväska. Lågt borta kan vi se fyra vakter som alla har svarta solglasögon och ett känslokallt ansiktsuttryck och en kvinna i tajt kjol och kavaj. Kvinnan ler lätt mot oss och jag suckar. Med långsamma steg går vi fram och kvinnan presenterar sig som Mona och ska följa med Tess till USA.

”vill ni säga adjö? Vi väntar där borta” säger hon snällt och vi nickar. Jag tar tag i Tess andra hand också och kollar in i hennes ögon som är fulla av tårar.

”jag kommer sakna dig” säger jag och kollar ner på våra händer.

”Jag kommer sakna dig också” säger hon med gråten i halsen och jag drar in hennes i en kram. Tår efter tår trillar ner för mina kinder och jag blundar hårt för att inte börja stor gråta.

”Jag har en sak till dig” säger jag och särar på våra kroppar. Med glansiga ögon kollar Tess nyfiket på mig när jag drar fram en liten ask ur jackfickan. Jag räcker henne den och försiktigt öppnar hon den. Hon kollar ner på det som ligger i asken och sedan upp på mig. Hon tar upp Halsbandet och jag tar försiktigt det. Jag sätter försiktigt bak händerna bakom hennes nacke och hon håller undan sitt hår. Jag knäpper fast det och ler sedan försiktigt. Halsbandet är ett ∞ tecken med små diamanter på och på insidan står våra namn inristade.

”det bevisar att vår kärlek är för alltid och kommer alltid finnas med oss” säger jag och Tess skrattar tyst och kollar ner på det.

”precis som sugmärket jag har här” säger hon och pekar på sin hals. Jag skrattar tyst och nickar.

”Jag älskar dig” Säger Tess och pressar sina läppar mot mina.

”jag älskar dig också” säger jag efter. Mona kommer fram till oss och säger att det är dags att åka, att det är dags att låta Tess försvinna ur mitt liv känns som att någon drar sönder ditt hjärta. Tess hand glider ur min och det känns som att halva jag glider bort.

”hejdå” säger jag svagt och försöker mig på ett leende. Som jag antagligen misslyckades med.

”hejdå” säger Tess innan vakterna omringar henne och för henne längre och längre bort från mig.

”lova att ringa så fort du kommer fram” säger jag efter henne och ett svagt ”jag lovar” hörs innan hon försvinner ur mitt synfält. Jag suckar tungt och börjar gå mot utgången igen. Varför är livet så orättvist?