ELIOT
3 December
Det snöar. Stora blöta flingor som letar sig in innanför kragen på min jacka.
Jävla skit snö.
Jag borde pratat med Kasper. Jag borde åka hem till den jävlen och fråga vad fan han håller på med.
Jag hör bussen innan jag ser den. De starka lamporna lyser upp snöflingorna.
Dörren glider upp. Jag ser upp på den vitprickiga natthimlen.
Gör det bara.
Det tar över två timmar att åka hem till Kasper. Man kan tycka att det borde vara tillräckligt med tid för att jag ska inse vilken idiotisk idé det här är.
Kaspers trappuppgång luktar betong och cigarettrök. Jag står där i det skarpa skenet från lysrören och stirrar på hans dörr.
På brevinkastet, namnskylten, ringklockan.
Jag plingar på. Ingen öppnar. Jag plingar på igen och blänger på titthålet, utifall att han skulle stå där och se på mig. Inget händer.
Jag svär tyst och stirrar på ringklockan.
Sedan öppnar jag brevinkastet och ropar in.
"Kasper om du är där så får du fan ta och öppna nu. Annars går jag och kommer aldrig tillbaka!"
Det är inte mycket till hot, men det är allt jag har.
Jag svär, högt den här gången och plingar på en sista gång. Om han inte öppnar nu så sticker jag.
Jag tänker inte stå här utanför som någon desperat älskare.
Jag går fram till titthålet, lägger ögat mot.
Dörren flyger upp. Rakt i ansiktet på mig. Smärtan som sprider sig från näsan är skarp och bultande.
"Helvete Kasper!"
Jag snubblar bak ett steg och trycker handen mot näsan. Blodet rinner genom fingrarna ner på golvet.
"Helvete."
Kasper lägger armarna över den vita stickade tröjan och ignorera det faktum att jag blodar ner hela hans trappuppgång.
"Stå inte bara där!" utbrister jag."Hämta papper."
Så många ord har jag inte sagt till honom på flera veckor.
För en sekund ser han trotsig ut. Sedan mutar han något och försvinner in i lägenheten.
Han kommer tillbaka med en bunt hushållspapper i handen. Jag rycker det åt mig och trycker det mot näsan. Båda mina händer är blodiga. Jag har inte blödigt såhär mycket näsblod sen jag cyklade in en tall.
"Prata," säger Kasper.
Jag ser upp på honom där han står, lutad mot dörrkarmen.
"Ska du inte bjuda in mig?"
"Nej."
Modet sjunker ner i magen.
Jag sväljer. "Kan du snälla sluta nu?"
Han fnyser. "Det finns mycket att sluta med. Sluta stå här och prata med dig? Absolut."
Kasper tar tag i dörrhandtaget.
Jag sträcker mig mot dörren och tar tag i den.
"Inte så. Kan...kan du sluta ignorera mig."
"Varför?" säger han.
Vilken fruktansvärt dum fråga. "För att du är min bästa vän."
"Du har ju din blommiga kille."
"Julian," rättar jag
"Jasså? Var det så han hette."
Han ser så envis ut. Och sur.
Det känns som att vi tävlar om vem som kan formulera sig bäst.
Jag tänker på när vi var små och tävlade om vem som kunde simma först i land, komma först upp på berget.
"Jag kanske vill ha dig också." Jag trycker papperet hårdare mot näsan. "Asså...Du är min vän. Oavsett hur pissigt du beter dig."
En eld som är så mycket Kasper att det gör ont, tänds i hans ögon.
"Jag beter mig pissigt?"
"Ja jag skulle nog kalla att gå runt och terrorisera Julian för ganska pissigt." Tanken får mina händer att vilja krama om något (Kaspers strupe?).
"Jag ljuger i alla fall inte!" fräser han.
"Ljuger!? Jag berättar allt för dig!"
Snart kommer en granne ut och ber oss hålla käft. Blodet slutar rinna. Jag tar bort papperet och ser säkert ut som en vampyr efter en festmåltid.
"Wow, Eli. Allt? Skämtar du nu? Jag vet inte ens om jag känner dig?" Kaspers röst ekar.
Jag tar ett steg mot honom. "Lägg av."
Han öppnar munnen men blir avbruten av Yoda som pilar ut ur lägenheten som ett skott. Hon sätter sig i trappuppgången och stirrar på oss.
Jag går fram till katten och lyfter upp henne i min famn. Hon värmer mina kalla händer, som ett spinnande litet element.
Hon slingrar sig i min famn när jag sträcker över henne mot Kasper.
Han trycker henne försiktigt mot sin bröstkorg.
"Ska jag gå då?" säger jag och sträcker ut armarna, uppgiven. "För du hatar mig uppenbarligen."
"Du är ju dum i huvudet," mumlar han och släpper ner Yoda i hallen.
Jag skulle kunna skratta. "Okej! Ja! Men va fan Kasper, det vet du redan. Och vet du varför du vet det?"
Jag ger honom ingen tid att svara.
"För vi har varit vänner i tio år. Tio år. Och jag fattar inte varför du bara skiter i det. Ja, jag är kär i en kille. Hör du det, kär. Men va fan spelar det för roll?"
Kasper skruvar på sig. Hur mycket av vårt samtal läcker in i de andra lägenheterna?
"Kom du hit för att säga att du är kär i en kille?" mumlar han fram mellan sammanpressade läppar.
"Eh, nej." Jag sväljer två gånger.
"Jag tänkte be dig lämna Julian ifred och fråga varför du beter dig som om jag inte finns, när du tydligen har en jävla massa saker att säga till Julian."
Han ser länge på mig. "Eli, jag skiter i vem du ligger med. Men jag hatar att du ljuger. Och att du inte litar på mig. Och jag fattar helt ärligt inte vad det är för är mening med att vi är vänner då. Vi har inte snackat på vadå? Fem veckor? Det är inte som att vi behöver varann."
"Jag har ringt dig."
Han fnyser. "Jag har ringt dig också."
Jag ska just protestera när jag inser att han har rätt. Han ringde mig en gång på höstlovet. En gång. Jag har ringt honom minst fem.
"Jag går in nu." säger han och tar tag i dörrhandtaget.
Nej.
"Kasper! Du kan inte—"
"Jo, det kan jag. Jag måste plugga. Godnatt."
Jag tar tag i hans dörr med den blodiga handen. "Q and A."
"Va?" Han kikar fram genom dörrspringan.
Jag nickar. "Det är vad man gör när man vill ha svar. Du vill ha massa svar och jag vill ha massa svar och jag är ganska säker på att Amanda också vill ha en hel del svar. Och när vi vet allt och fattar varför allt blev skit då kan vi gå vidare. Q and A. Det blir skitbra."
Kasper himlar med ögonen. "Kul, Eli."
"Jag är seriös!"
Han drar i dörren. "Jag vet."
"Du kan inte bara ge upp." Jag släpper dörren.
Han ser på mig och jag försöker le men det är svårt för jag skulle lika gärna kunna slå till idioten.
"Godnatt, Eli."
Klicket när dörren slår igen ekar i trapphuset. Ljudet när jag sväljer ekar nästan lika högt. Jag vill ropa något elakt genom brevinkastet. Jag vill sparka på hans dörr. Hårt.
Jag gör inget av det.
Utanför porten slänger jag det nedblodade papperet i soptunnan.
Min näsa gör ont.
Jag öppnar jackan och spottar på fållen av tröjan innanför. Sedan torkar jag blodet från ansiktet.
Spotta, torka, spotta torka. Tills allt blod är borta.
Jävligt äckligt, jag vet. Men jag kan inte gå omkring som Dracula.
Kvällsluften är kall. Även här snöar det. Flingorna glittrar under gatlampans sken.
Nu då?
Vart tar jag vägen nu? Hem? Jag vet inte ens vad det är längre.
Vad gör Julian nu? Han sitter säkert i sin säng och klappar Buffy och skriver en dikt om vilket pucko jag är.
Jag går runt ett tag, sätter mig på en frostig bänk. Jag undrar ifall Kasper skulle sagt att jag fick sova över om han kunde se mig nu. Jag undrar ifall han kommer ångra sig när han hittar min förfrysa kropp imorgon när han ska till skolan.
Det börjar snöa mer. Jag vet seriöst inte vart jag ska ta vägen.
Min mobil låter. Ett sms från Julian? Kasper?
Mitt hjärta glömmer allt som heter behärskning och hoppar vilt i bröstet.
Nej, det är från mamma.
Mamma
Eliot,
Amy frågar efter dig varje dag, hon saknar sin storebror, och jag saknar min son.
Så jag ber dig att komma hem nu. En stund i alla fall, så kan vi prata.
Jag stirrar på smset. Tårar rinner nerför mina kinder. Desto fler tårar jag torkar bort, desto fler kommer det. Ett jävla vattenfall.
Om jag läst smset innan jag började spotta på min tröja...då skulle tårarna tvätta bort blodet istället.
Typiskt.
***
Klockan är nio när jag kommer hem.
Hem. Jag vet inte varför jag smyger in i hallen, men att göra ljud ifrån sig känns inte som ett alternativ.
In i hallen, av med skorna, av med jackan.
Sedan står jag där och lyssnar. Jag hör bara surret från lampan i taket.
Mina steg är ljudlösa när jag går in i vardagsrummet. Ändå ser mamma upp på mig.
Hon slår igen datorn och lägger den bredvid sig i den tomma soffan.
Jag pressar samman läpparna. Fast besluten att inte säga ett skit. Det är hon som ska prata.
Mamma reser sig upp och lägger läsglasögonen på soffbordet. Sedan går hon fram till mig.
"Du är hemma." Orden låter hesa.
Hon harklar sig och ser på mig. Hennes blick stannar vid min näsa.
"Har du varit i slagsmål?" Hon låter mer förbryllad än orolig.
"Va? Nej."
Mamma suckar och lägger armarna över bröstkorgen. "Att slåss är aldrig—"
"Men jag har inte slagits!"
Hon skyndar sig att nicka när jag höjer rösten. "Okej."
Mamma ser sig om, som om hon letar efter något.
Plötsligt kramar hon mig.
Jag är både längre och bredare än henne. Men när hon håller om mig så är jag tio år igen.
"Förlåt," viskar hon.
"Mm," är allt jag får ur mig.
Jag blundar men öppnar ögonen när hon släpper mig igen.
Tårarna bränner mina ögon när hon drar handen över min kind. "Julian verkar som en jätte fin kille. Om han gör dig glad så är jag glad."
Hon blir suddig när tårarna lägger sig i vägen för mina ögon.
"Var är pappa?" Gråten i halsen får min röst att låta tilltäppt.
Mamma sneglar mot arbetsrummet. "Där inne."
"Okej." Jag försöker le.
Tårarna fortsätter trycka på bakom ögonen "Jag ska nog gå och lägga mig nu."
Hon nickar en gång. "Du sover hemma?"
"Mm."
"Det är bra, Eliot. Godnatt." Hon drar handen över min arm.
Jag går mot mitt rum men stannar utanför Amys dörr. Hon sover säkert nu. Jag öppnar dörren. En ljusslinga med kaniner lyser upp rummet.
Ja, hon ligger i sin säng och andas tungt.
Jag tvekar i dörren men går in och stänger den bakom mig.
Sängen knakar förrädiskt när jag sättet mig bredvid henne.
Hon öppnar plötsligt ögonen och sätter sig hastigt upp. Som Dracula i en gammal vampyrfilm när han vaknar i sin kista.
"Hej," viskar jag.
Hon stirrar ner i täcket och drar i armarna på det gula nattlinnet. I flera sekunder sitter hon så.
Helt tyst.
"Amy?"
Min syster slår undan min hand. "Du får inte gå!"
"Förlåt."
När hon tittar upp på mig ser jag tårar. "Du får inte!"
"Jag ska inte, förlåt."
Hon protesterar inte när jag drar in henne i min famn utan börjar bara gråta ännu mer tills hela hennes kropp skakar.
Det här är mitt fel.
"Förlåt," viskar jag.
"Lova!" Hennes händer greppar tag om min tröja.
"Jag lovar."
Hon skakar på huvudet. "Säg vad du lovar!"
Hennes hår är tovigt mellan mina fingrar. "Jag lovar att inte gå igen."
Amy blir tyst, men fortsätter gråta.
Jag kramar henne hårdare och försöker täcka hela hennes kropp med mina armar.
Stänga inne henne i min famn och skydda henne från allt som får tårarna att rinna, även om det råkar vara jag.
Jag vet inte hur länge vi sitter så. Men vid något tillfälle börjar jag vagga henne i min famn, som om hon vore en bebis och inte sju år.
"Ska jag sova bredvid dig?" viskar jag.
Det dröjer några sekunder innan hon nickar.
Jag släpper henne och sjunker ner i sängen. När hon lägger sig bredvid mig drar jag täcket över oss.
Hon kryper nära, borrar in huvudet mellan madrassen och min nu blöta tröja. Jag drar handen över hennes rygg.
"Förlåt," mumlar jag igen.
Tiden går, snart andas hon långsamt igen.
Mina tårarna kommer tillslut. Jag försöker inte stoppa dom. Det finns ändå ingen som kan se.
När jag snyftar lägger jag handen för munnen. Kudden blir obehagligt blöt under min kind.
Jag blundar och ser bara Julian innanför ögonlocken. Julian som ler, som lutar huvudet mot min axel när vi kollar på julkalendern, Julian som skriker på mig.
Jag orkar inte längre.
Han förtjänar inte det här, denna kurragömmalek till relation som jag erbjuder.
Han sa att jag skäms. Och det spelar faktiskt ingen roll om jag gör det eller inte, han tror att jag gör det. Och det är hemskt nog.
Vad finns det att skämmas för?
De leenden han ger mig?
Glädjen i mitt bröst?
Sättet han ser på mig som om allt är möjligt?
Jag skäms inte. Vägrar göra det. Han har fel.
Min mobil ligger i jeansfickan. Jag tar upp den och blinkar åt den ljusa skärmen.
Eliot, 21:22
Förlåt för att jag skrek och så. Du kommer till skolan imorgon va?
Jag ser så att smset levereras innan jag stänger av mobilen. Om han inte svarar så är det inget jag vill veta.
Jag vänder på kudden så att den blöta sidan hamnar under och blundar.
Han kommer komma imorgon.
_________
Min iPad autokorrektar Kasper till kaoset...inte helt fel precis.
(Detta är fjärde gången de blöds näsblod i den här boken)