JULIAN
3 December
Jag lever av våra helger.
Det är måndag, igen. Eliot undviker mig, igen. Han ger mig ursäktande leenden så fort våra blickar möts i korridoren.
Förlåt Julian för att jag beter mig som om du inte existerar.
Såja. Jag förlåter dig. Jag tycker om dig för mycket för att låta bli.
I helgen lagade han och mamma currykyckling. Jag satt på köksbordet och hejade på (som den usla kock jag är).
Sedan ville han gå ut och se stjärnor, men det var molnigt så vi gick in och låg bredvid varandra i min säng, kollade på min adventsstjärna istället. Och kysstes, min favoritsysselsättning. Hans också, tror jag.
På söndagen spelade vi mariocart hela eftermiddagen. Efter det byggde han ett fort av kuddar till Buffy. Min katt börjar bli riktigt bortskämd.
Helgen. Då är allt bra och fint och fantastiskt mjukt.
Skoldag. Nu är allt ensamt och tomt och fruktansvärt kallt.
Jessica säger att jag måste ge honom tid. Tid, tid, tid.
Jag borde påpeka för henne att tid är en illusion?
Klockan är halv tre. Mattelektion slutar om fyra minut. Jag har redan plockat ihop mina böcker.
"Okej!" Min mattelärares röst skär skåror i luften. Han får klassen att rycka till.
"Kom ihåg, tal tvåtusentjugotre till på torsdag."
Jag reser mig upp och trycker böckerna mot famnen på väg ut från klassrummet.
Eliot står vid sitt skåp och lassar in böcker. Det är folk i korridoren.
Men jag går mot honom ändå och intalar mig att om han verkligen tycker om mig så står han kvar.
Det gör han.
"Hej," säger jag.
Han andas in och ser på mig. "Hej."
Jag står tyst tills korridoren är tom, vet att han inte kommer prata ärligt med mig om den inte är det.
"Dags för spanska?"
Språk-invalet är de enda lektionerna vi inte har tillsammans. Jag läser franska.
Eliot nickar och låser skåpet. Sedan lutar han ryggen mot det.
"Med Kasper." Vartenda ord är en viskning.
Jag vill berätta om Kasper. I flera dagar har jag velat berätta. Men det går inte när Eliot ser så fruktansvärt borttappad ut. Jag kan inte förmå mig att placera ännu en tyngd på hans axlar.
Så istället för att svara honom tar jag hans hand.
Han blundar och lutar huvudet mot skåpet. Jag kan inte låta bli att luta pannan mot hans axel.
Han är trött. Jag känner det så fort han ser på mig. Den mentala utmattningen som skuggar hans ögon.
Jag är också trött. Trött på att se honom sårad. Trött på att leva i en värld då han bara tar min hand när vi är ensamma.
"Är ni tillsammans?"
Eliot slår upp ögonen, rycker sin hand från min, tar ett steg ifrån mig.
Två tjejer står framför oss. Nyfikna blickar på mig och Eliot.
"Va? Nej." Orden ramlar ur honom.
Något sjunker ner i min mage och klämmer åt.
Eliot spänner käken, munnen. Hans ögon är rädda. Han kommer gå, men än har han inte gjort det.
Han tvekar.
Jag föreställer mig att han stannar, räddar den här situationen, tar bort stenen i min mage, låter mig möta tjejernas blickar med ett leende, säga ja.
Han ser inte på mig när han går.
"Förlåt, vi undra bra. Jättefint om ni—"
Jag skakar på huvudet. Har varken orken eller intresset att lyssna på dem.
Jag går innan de hinner säga något mer.
Stenen i magen tynger ner resten av skoldagen. Jag sitter på franska-lektionen. Ritar vågor i mitt block.
Såklart vi inte är tillsammans! Det vore ju fånigt.
Nej, nej, Eliot bara bor hos mig och klappar min katt och kramar mig och kallar mig vacker. Inget märkvärdigt.
När jag och Eliot sitter på tunnelbanan ligger stenen kvar. När vi sitter på bussen fortsätter den krama åt.
Till och med när vi kommit ut på Dalarö och Eliot börjar le mot mig så finns den där.
"Ger du julklappar till Buffy?" frågar han när vi kommit in i hallen.
Ute är det mörkt och adventsljusstakarna i vardagsrummet kastar långa strimmor av ljus ut i hallen.
"Ibland."
Jag drar av mig skorna och ser på honom. Han ler lite och lägger händerna om mina kinder, kysser mig försiktigt.
Jag vet vad kyssen betyder.
Förlåt för vad jag sa i skolan, jag tycker fortfarande om dig.
Jag drar mig undan en halv centimeter. Hans andetag värmer min mun.
"Vad håller vi på med?" mumlar jag.
Han släpper mig och backar ett steg, drar av sig jackan.
"Vad menar du?"
Han vet vad jag menar. Jag har känt honom tillräckligt länge för att höra när han låtsas.
"Du ser knappt på mig i skolan."
Det är sant, ändå känner jag mig fånig när jag säger det. Inte minsta protest kommer ur hans mun. Han försöker inte ens låtsas som om jag har fel.
"Det är väl lättare?" mumlar han.
"För vem då?" Jag slår ut med armarna.
"Vi lever i en jävla skit värld med skit åsikter. Dessutom måste jag inte bevisa för någon att jag tycker om dig."
Han får det att låta självklart. Är jag fånig som blir sårad?
Jag skakar på huvudet. "Det handlar inte om det, Eliot."
Han fnyser och lutar sig mot den stängda ytterdörren.
"Jasså? Berätta Julian. Vad handlar det om?"
Jag förstår inte hur han så snabbt kan låta så elak. Är det här samma människa som rodnar när jag kysser honom?
Jag öppnar munnen. "Det handlar om att du inte står ut med tanken på att alla inte tycker om dig."
Förvåningen slipar hans blick vass.
Jag fortsätter. "För att du är så sjukt rädd för att vara ensam. Men förstår du inte att du är inte det!"
Eliot ser rakt på mig. Utan att röra en muskel. "Sluta prata som om du känner mig bättre än jag själv."
"För att jag har rätt!"
Han suckar tungt och ser upp i taket. "Vad vill du att jag ska göra? Jag är inte perfekt. Du borde fattat det nu. Jag är en jävla röra och om det inte fungerar för dig—"
Han sväljer.
Jag vill inte höra de sista orden.
"När ska du acceptera det här?" säger jag, önskar att jag vågat säga vad jag egentligen menar. När ska du acceptera oss.
Oss?
Just nu finns bara han och jag.
Är det här ett bråk?
"Saker är bra Julian, räcker inte det—"
"Nej!"
Jag ser vaksamheten i hans blick på mig när jag höjer rösten. Jag höjer aldrig rösten.
"Vad—"
"Nej, saker är inte bra, Eli. Du tänker mer på två tjejers tankar än på mig. Du har inte prat med dina föräldrar sedan den där middagen och Kasper han hatar mig. Han säger idiotiska saker men jag börjar tro att han har rätt."
Eliot öppnar munnen. Misstänksamhet och ilska skymmer hans blå ögon.
"Vad har Kasper sagt?"
Snart kommer tårarna, jag har aldrig varit bra på att kontrollera dem.
"Att du skäms. Du gör det eller hur? Du skäms."
Han skjuter ifrån mot dörren. Tar ett steg mot mig.
"Har han gjort något?"
"Nej, han bara..."
"Vad har han gjort?"
Jag ser på hans hårt knutna händer.
"Han—"
"Julian kan du svara!" Nu låter han desperat.
Jag sträcker på ryggen. Möter hans vassa blick. Jag vill slipa ner det vassa med mina ord, men vet inte vilka ord jag ska använda. Så jag säger det han ber mig om.
"Han...är Kasper. Han har ingen kontroll och inga gränser och han står inte ut med mig. Jag provocerar honom och han exploderar. Du vet." Där tar orden slut.
Det räcker för Eliot. Han spänner munnen till ett sträck.
"Och du bara låter allt hända?" Han nickar när han säger det, vet att han har rätt.
Jag har inget svar. Inga ord alls. Han fortsätter prata och jag vill hålla för hans mun.
Sluta.
Men Eliot kommer inte sluta. "Varför försvarar du dig aldrig? Vad är du så satans rädd för? Va!? Du är så jävla..."
Nej.
Säg det inte.
Det gör han inte. Men det behövs inte. Jag ser ordet i hans ögon.
"Jag tycker att du ska gå nu," säger jag.
"Visst," morrar han och drar jackan från kroken.
Jag ser inte på honom när han slänger upp dörren och går.
Men jag hör hans snabba steg ner för gruset på gången. Jag hör smällen när han slänger upp grinden.
Inga tårar rinner nerför mina kinder. Märkligt.
Tystnaden sveper sig om huset. Har det alltid varit så här tyst i mitt hus?
Kanske. Jag har väl bara glömt bort det. Märkligt.
Nu kommer tystnaden tillbaka, lägger sig tillrätta över golv och väggar.
Märkligt.