När vågorna viskar

By Eiran1

23.9K 1.4K 1.5K

Julian, (för enkelhetens skull kallad Juli), tänker mycket på havet och universum, på de oändliga grejerna. H... More

Välkommen
Skammen
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Berget Åknes
Kapitel 8
Torsdag 19:17
Kapitel 9
Kapitel 10
Söndag 22:14
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Lördag 16:54
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19
Kapitel 20
Kapitel 21
Kapitel 22
Kapitel 23
Kapitel 24
Kapitel 25
Kapitel 26
Kapitel 27
Kapitel 28
Kapitel 29
Kapitel 30
Lördag 12:09
Kapitel 31
Kapitel 32
Svaret:
Kapitel 33
Kapitel 34
Kapitel 35
Kapitel 36
Kapitel 37
Kapitel 38
Kapitel 39
Kapitel 40
Kapitel 41
Kapitel 42
Kapitel 43
Kapitel 44
Kapitel 45
Kapitel 46
Kapitel 47
Kapitel 48
Kapitel 49
Kapitel 50
Kapitel 51
Kapitel 52
Kapitel 53
Kapitel 54
Kapitel 55
Kapitel 57
Kapitel 58
Kapitel 59
Kapitel 60
Kapitel 61
Kapitel 62
Epilog
Tack

Kapitel 56

320 25 23
By Eiran1


ELIOT

24 November

Jag öppnar ögonen.
Mitt hjärta dunkar hårt. Som om jag just rushat en halvmil.
Något är fel. I två sekunder minns jag inte vad.
Men så kommer gårdagens minnen som ett slag i huvudet och jag vill sjunka ner genom madrassen.

Jag drar täcket över huvudet.
Från köket hör jag mamma och pappa prata. De skulle lika gärna kunna vara två mil bort.
Har de sovit i natt? Eller satt de uppe tills klockan slog tre och pratade om mig. Deras son som de inte känner, en stor fet lögn.
Denna lögn bestämde sig just för att bo på sitt rum idag.

Jag lyssnar på deras röster. Mamma låter trött, pappa pratar ivrigt om något, jag hör inte vad.
Men en sak hör jag klart och tydligt: Dom pratar som om detta vore vilken morgon som helt.
Kanske är det också så. Allt var en dröm.

Jag har aldrig skrikit åt mamma och pappa att jag är kär i Julian. Dom har aldrig sett på mig som om jag håller på att gå sönder.
Jag har aldrig ringt Julian och låtit som en hjälplös skit.
Jag blundar och föreställer mig att det är så.
Men att låtsas känns fel.

Idag är det lördag. I torsdags föreslog mamma att hon, jag och Amy skulle åka till Naturhistoriska museet.
Men jag har en känsla av att det inte kommer bli av.
Jag reser mig från sängen och tar av kläderna jag sovit i, för att byta mot rena.

Men jag känner mig smutsig, så jag smyger till badrummet, duschar, tar på mig kläderna igen och står tio minuter senare återigen i mitt rum.
Denna gång med blött hår.
Klockan är halv tio. Bara tretton timmar tills jag kan gå och lägga mig igen. Spännande.

Julian berättade att han brukar göra listor i huvudet när han inte vet vad han ska göra.
Så jag lägger mig på golvet och gör upp en lista i huvudet.

1) Klättra ut genom mitt fönster och springa tills jag är så trött att jag somnar.
2) Gå och äta frukost...nej. Stryk det. Mamma och pappa är där nere.
3) Muta Amy med skumtomtar så att hon hämtar frukost åt mig.
4) Rita sträck på väggarna och se hur många jag hinner göra innan jag somnar.

Klockan 10:32 har jag fått ont i ryggen av det hårda golvet och är dessutom svin-hungrig.
Rösterna i köket har tystnat. Jag tror att mamma gick ut med Amy. Kanske åkte de till Naturhistoriska själva.
Min mage låter som en halv fotbollsarena. Jag måste äta något. Okej, jag ska gå ut.

Det är tomt i köket. Pappa sitter säkert i sitt arbetsrum. Även här ser allt ut som vanligt.
Jag tittar upp i taket och blir förvånad när inget hål finns att se.
Ingen randig avskiljningstejp har dragits runt matbordet, inga gula små nummerbrickor markerar platserna där jag, mamma och pappa stod igår.

Detta är ingen brottsplats, och det är ganska töntigt att jag fantiserar om att det är det.... men det är så det känns.

Jag brer två dubbelmackor och tar med juiceförpackningen till mitt rum igen.
Och där stannar jag tills klockan är halv fem. Fråga mig inte vad jag gör, för det finns bara dåliga svar på den frågan.
Men tiden går.
Mamma och Amy kommer hem igen. Vardagsrummet fylls av röster.
Dom låter glada.

Vad håller jag på med egentligen? Det här är barnsligt. Jag kan inte bo på mitt rum bara för att mamma och pappa också lever i denna lägenhet.
Detta är faktiskt min lägenhet också, oavsett vem jag är kär i.
Okej jag ska gå ut.

Dörren till mitt rum gnisslar onödigt högt när jag öppnar den. Den skulle lika gärna kunna ropa: HÄR KOMMER ELIOT, SE UPP
Jag går ett steg ut i korridoren.

Från köket hör jag Amy fråga, "Var är Eliot?"
"På sitt rum," svarar mamma.

Nej. Jag tänker inte gå ut. Inte en chans. Aldrig i livet.
Jag kan bo på mitt rum lite till. Det blir perfekt. Fantastiskt.

***

17:21: Jag är återigen på väg ut ur mitt rum.

Mamma sitter vid köksbordet med datorn och jobbar. Pappa står vid spisen och lagar vad jag förmodar är middag.
Allt ser normalt ut.
Pappa dricker kaffe ur sin favoritkopp, mamma snurrar en penna i handen, hon gör så när hon koncentrerar sig.
Ingen har sett mig än. Jag kan fortfarande gå tillbaka till mitt rum.

"Hej Eliot!" Amy kommer in i köket med ett ritblock i handen.
Pappa ser hastigt mot mig men finner snabbt stort intresse för att studera köksbordet istället.
"Titta," säger hon och ger mig blocket. "Där är du när du är katt."

Jag ser på katt-Eliot. Sedan ser jag på Amy. Älskade syster.
"Vilken fin."
"Kom och ät mat, Amy." Pappa stänger av spisen och tar fram en tallrik.
"Ska du också ha, Eliot?" Mamma ler.
Jag kan se min hemlighet i det där leendet. Det är för stort. Min familj beter sig som om allt är normalt.

"Okej." Och jag spelar med. För vad annars ska jag göra?
Jag lägger ner katt-Eliot på köksbordet. Pappa ger mig en tallrik från skåpet.
"Tack," mumlar jag och häller upp två skopor pyttipanna.
"Det är pyttpanna." Amy som sitter vid köksbordet håller upp sin talrik mot mig.

Jag tar en gaffel från besticklådan och går från köket. Så fort de inte kan se mig längre blir det lättare att andas.

"Eliot, kom och sitt med oss," säger mamma. Hennes röst är för mjuk.
Nej. Jag borde inte. Jag borde absolut inte.
Ändå går jag tillbaka in i köket.
Det känns som om både mamma och pappa håller på att spricka av outtalade frågor. Kanske är det lika bra att få det gjort. Jag sätter mig ner.

Ingen säger något. Varje tugga jag tar ekar mellan köksväggarna.
Mamma sneglar på mig från datorns skärm och ser sedan på pappa som i sin tur ser på Amy.
Hon vänder också blicken mot Amy som glatt tuggar sin pyttipanna.

Min hemlighet lyser i mammas ögon. Hon vill inte prata om det när Amy är här.
Jag hade en tanke, en idé, om att min hemlighet skulle vara fri nu. Bara för att jag sagt den högt. Men jag fattar nu att det ända jag gjort är att lassa över min hemlighet på dom.

För de kommer inte berätta för mormor, inte för farfar, inte för Amy. Inte för någon.
Nu är det deras hemlighet också. Jag är en jävla smitthärd.
Det känns som om jag borde säga förlåt.
Förlåt för att jag tvingar er att hålla tyst.
Förlåt för att jag gör er till lögnare.
Förlåt för att jag är en jävla röra.

Pappa står tyst kvar vid spisen. Mamma fortsätter knappa på tangenterna.
Vad tänker de nu?
Var snäll mot Eliot annars kanske han får ett till utbrott och kastar ur sig fler hemskheter.

Jag klarar inte det här. Kalla mig feg eller dum i huvudet. Men det här går inte.
Jag kan inte sitta här och spela teater, låtsas som om allt är som vanligt.
"Jag går nu."
Mamma ser upp från datorn när jag reser mig från bordet.
"Eliot." Plötsligt står pappa bakom mig med handen på stolsryggen. "Jag tänkte vi skulle prata lite."

Prata?
Pappas blick på mig är annorlunda. Jag tror att jag hatar honom för det.
Jag hatar honom för att han ler konstigt, för att han säger att han vill prata när han inte alls vill det, för att han inte bara kan säga att han tror på mig.

"Visst." Jag vänder mig mot pappa och borrar in naglarna i handflatan.
"Vi kan prata. Men jag skiter i vad du säger, för vet du vad?"
Han försöker avbryta mig så jag höjer rösten. "Jag kommer inte växa inte ifrån det!"

Mamma har rest sig från bordet.
"Eliot." Hon använder sin bestämda röst. Den som ber mig hålla tyst.
"Jag drar nu." Jag backar ut ur köket. Amy tittar på mig med stora ögon.
Pappa snörper på munnen och ser på mamma som om han förväntar sig att hon ska göra något.

Jag tänkte egentligen bara gå till mitt rum. Men jag ser på mina föräldrar och vill inte vara kvar i lägenheten över huvud taget. Jag går till hallen.
"Vart ska du?" Mamma ställer sig i öppningen till hallen.
Det känns konstigt att ignorerar henne. Jag knyter mina skor.
"Eliot."
Jag drar på mig jackan.

"Vad är det för barnsligheter du håller på med? Du går inte bara." Pappa har ställt sig framför mamma.
Ohoj, det gör jag.
När jag tar min ryggsäck från golvet suckar mamma och spretar med fingrarna mot mig.
"Vart ska du någonstans?!"

Jag öppnar ytterdörren, sneglar bak på mina föräldrar. "Till min pojkvän."
De ser lika förvånade ut som jag känner mig. Det var inte meningen att säga så.

Orden sätter eld på luften. Dom säger inget mer. Bra.
Ytterdörren slår igen bakom mig. Jag springer ner ner för trapporna, kommer ut genom porten. Där stannar jag.

Vad tusan håller jag på med?
Fyra sekunder passerar och jag rör mig inte ur fläcken. Gatan är mörk och kall. Jag tog ingen mössa, ingen halsduk.
Jag är ensam, trots att mamma och pappa bara befinner sig ett par stentrappor bort.
Jag går långsamt ner för gatan och ökar på stegen när jag kommer fram till stora vägen.

Jag ringer Julian av bara farten.
"Eliot." Han låter trött. Nyvaken, faktiskt.
"Sover du?"
Det är tyst i luren. "Typ. Ja."

"Klockan är halv sex?" Min mun kliar av orden jag egentligen vill säga.
"Mm, jag sov dåligt inatt." Orden låter sluddriga. Jag hör hur han gäspar.
Jag går förbi förskolan och fortsätter mot stationen.
Handen som håller i mobilen gör redan ont av kyla.

"Kan jag komma till dig?" Orden kommer snabbt ur min mun.
Eftersom jag är kall.
Nej, eftersom jag är nervös. Nervös eftersom han kan säga nej.
Vad gör jag då liksom
Hej igen pappa! Nä du vet min pojkvän ville inte ha mig där så jag tänkte komma hem igen. Familjemys ikväll?

"Du sa ju att det gick bra?" Han låter inte anklagade, bara orolig.
"Nej. Eller jo, jag menar, ingen skrek...förutom jag. Och mamma kramade mig, och så."
Jag tror att han tänker, för han är tyst ett tag.

"Men allt är annorlunda." Hans ord följs av en suck. Som om han redan vet att han har rätt.
Hur kan han ha så rätt?
"Ja. Pappa sa att vi skulle prata och jag pratar liksom aldrig med honom vilket är sjukt för...han är min pappa."

Jag går under en ek som lyser av ljusslingor. Julstämningen är redan på topp vid torget.
Det gör mig rädd, vilket i sin tur gör mig arg. Men jag kan inte låta bli, jag är rädd för att julen i år ska vara förstörd, och att det ska vara mitt fel.

"Vad sa han då?" Julian låter inte trött längre.
"Eh, saker." Jag vill inte att han ska ha pappas ord ringande i huvudet.
Det blir tyst igen. Om han frågar vad för saker kommer jag inte svara.

"Kom hit. Du kan krama Buffy och...och dricka te, om du vill."
Jag blundar och ler och vill fråga om jag får krama honom också.

"Tack." Jag vill säga något mer, så att han förstår hur mycket jag menar det.
"Vi ses snart," säger han. Jag är tyst och han lägger på.
Snart.

Jag blippar mitt sl-kort och springer till tunnelbanan som står vid plattformen.
Dörrarna som stängs bakom mig känns på något sätt slutgiltiga.
Som ridån när den dras för teaterscenen.

Continue Reading

You'll Also Like

152K 1.7K 68
Färdigskriven ✔️ Vad händer när Victoria Lindhe faller för brorsans bästavän Ludwig Kronstrand? Hur ska Dante reagera? Och hur är det att vara tillsa...
14.8K 401 27
Ebba och Diana. Två tjejer som bor i samma stad och går samma program på samma gymnasieskola, men som inte kunde vara mer olika. Ebba är den tillbaka...
38.8K 485 33
-Hej, Junia, säger jag artigt och räcker fram handen till mannen framför mig. -Så det är du som är "The gangleader's baby", svarar han och flinar. Ju...
37.8K 733 17
Adam bor hemma med sin mamma. Han är en ganska typsik tonåring som vill rebellera. Han hittar olika sätt att uttrycka sig på men det är ett sätt som...