ELIOT
18 November
Det ligger ett chokladhjärta i godisskålen.
Ett sådant som är invirat i rött stanniol.
Amy sitter på golvet bredvid soffan och biter bort den röda sidan på hallonskallarna.
Mamma och pappa äter nötter. Vi ser på tv.
En klassisk familjelördag.
Jag dör av tristess. Dör, hör du det?
Fast egentligen är det nog inte bara tristess. Jag dör lite av andra anledningar också (någonstans i magen ligger en längtan efter Julian och åmar sig).
Jag är en emotionell tönt.
Jag sätter upp fötterna i soffan och snurrar min mobil i handen. Den svarta skärmen stirrar på mig, utmanar mig att skicka ett sms till Julian. Kom igen då, fegis!
Wow, jag fantiserar om att min mobil mobbar mig. Jag är verkligen töntig, eller hur?
Amy kastar tillbaka en halv hallonskalle i godisskålen.
Det här går inte. Varför är jag här när det är så sjukt uppenbart att jag vill vara någon annanstans?
Jag skickar ett sms till Julian. Filmen hinner bli (tro det eller ej) ännu lite tråkigare innan han svarar.
"Mamma, pappa." Jag reser mig från soffan och sträcker på mig. Min familj sliter inte ögonen från tv:n
"Vad vill du, Eliot?" Mamma biter sönder en jordnöt på mitten.
"Jag ska träffa Julian och jag tänker gå nu."
Pappas ögonbryn sjunker ner i pannan. Jag kan nästan se kugghjulen som arbetar för fullt innanför deras pannben.
Julian? Vem tusan är—
Sedan minns de vem Julian är. Han med ringarna, han med det spända leendet.
Han som jag har kysst. Han som jag vill kyssa igen.
Tänk om jag skulle säga det nu. Bara...ropa ut det. Högt och tydligt.
Jag känner mig läskigt frestande att göra det, bara för att få se deras reaktion.
Jag kan höra papps röst.
Har du tagit något, Eliot?
"Ha det så roligt," säger mamma.
"Kom hem i tid," säger pappa.
I tid till vadå? Soluppgången?
Jag tar chokladhjärtat ur godisskålen och stoppar det i jeansfickan innan jag går.
När jag sitter på tunnelbanan funderar jag på om det här, det jag är på väg till— är en dejt.
Jag ser på snön som faller över gamla stan och bestämmer mig för att det inte spelar någon roll.
Dessutom vet jag inte vad jag är på väg till. Han skrev bara att vi skulle träffas vid Skanstull.
Julian står redan utanför nedgången till tunnelbanan när jag kommer fram. Lutad mot en lyktstolpe med snö i håret och händerna i fickorna.
Hur kom han hit så snabbt? Han kanske flög? Det vore coolt.
Jag går långsamt uppför trappan. Han har inte sett mig än, så jag stannar upp och kollar lite på honom, för att jag kan, liksom.
Han har bytt kappan mot en svart parkas. Äntligen har människan förstått att det är kallt ute.
Jag går upp för de sista trappstegen. Hans ena mungipa glider upp när han ser mig. Jag ler inte lika försiktigt utan breder ut hela munnen tills det värker i kinderna.
Jag lovar att jag ser skit fånig ut.
Han brister ut i ett kort skratt. "Ska du bara stå där?"
Jag går fram till honom och drar med skon över gruset på marken. "Nej här."
Han skrattar igen. Ibland säger jag saker bara för att få se honom skratta.
"Kom," säger han och går nerför gatan. Bilarnas strålkastare och ljuset från reklam puttar bort himmelns mörker.
"Vad ska vi göra?"
Han rycker på axlarna men svarar ändå. "Jag ska visa dig något fint. Men det är inte coolt så...hoppas inte på för mycket."
"Nej, nej," säger jag och ser allvarlig ut. "Bara ett meteorregn och fyrverkerier. Och kanske en luftballong?"
Julian skakar på huvudet. "Du är konstig."
Jag flinar. "Tack."
Vi går över ett övergångsställe och fortsätter ner mot Eriksdalsbadet.
"Om vi ska bada," säger jag och kollar på badhusets röda byggnad, "så måste jag tyvärr meddela att jag inte har med mig badbyxor."
Jag försöker—ännu en gång—driva honom till skratt.
Julian bara rycker på axlarna. "Då får du väl bada naken då."
Han skämtar. Såklart han skämtar. Men varför låter han så dödsallvarlig?
"Du måste låta sarkastiskt när du skämtar sådär."
Han ser på mig med sänkta ögonbryn och saktar in stegen. "Vem har sagt att jag skämtar?"
Åh men lägg av.
Han rör inte en muskel i ansiktet. Han skämtar. Eller hur?
Det rycker i hans mungipor. Snart skrattar han. Ett okontrollerat skratt som gör mig varm (och lättad, för han skämtar absolut).
"Herregud, Eli. Är du alltid såhär lättlurad?"
"Bara med dig." Det är sant och jag vet inte varför.
Han leder mig förbi badhuset och ner på grusvägen som går längs vattnet. På andra sidan Mälaren lyser staden.
Vi kommer till en park. Låga kullar breder ut sig på höger sida om grusvägen.
Julian stannar upp och vänder sig mot mig. "Det är verkligen inte coolt."
Jag skulle suckat om jag inte misstänkte att han skulle ta illa upp. Varför bryr han sig så mycket?
"Okej, visa mig nu."
En kvinna med barnvagn går förbi oss på grusvägen. Han sneglar på henne och öppnar munnen för att snabbt stänga den igen. Han tar vänster hand ur fickan och sträcker sig mot mig.
Jag ser på kvinnan med barnvagn som försvinner bakom några träd och tar hans hand.
Vi går uppför en av kullarna. Ett litet hus—nej en liten paviljong, står vid kullens kant. I den står ett piano.
Julian sneglar på mig. Jag behöver inte låtsas se nyfiken ut. Det står ett piano mitt i parken, hallå? Hur är det inte coolt?
På paviljongens tak står det med vita bokstäver, Park Operan.
Pianot är helt nedklottrat. Jag tycker synd om det. Julian sätter sig ner på pianostolen och fäller upp locket.
"Det här är visst coolt," säger jag och sätter mig bredvid honom. Mitt knä snuddar vid hans.
Han ser ner på tangenterna. "Men ett meteorregn hade varit coolare."
Omkring oss faller snön, men vi är skyddade under paviljongens tak.
"Kan du spela?" Jag plockar bort ett löv från tangenterna.
"Egentligen inte, men jag kan en låt."
"Det är inte blinka lilla stjärna va?"
Han fnyser. "Jo Eli, jag kan en låt på piano och det är blinka lilla stjärna."
Jag flinar och gör en gest med handen mot pianot. "Vill du?"
Han drar prövande med händerna över tangenterna. Inga ringar idag, bara smala fingrar som rör sig över pianot.
Han suckar. "Vissa tangenter fungerar inte."
"Vänta kan man inte bara..." Jag drämmer näven i tangenterna och pianot ger ifrån sig ett högt skräll. Det ekar över parken. "Så."
"Eliot," kvider han och sjunker ihop på bänken. "Folk stirrar när du gör sådär."
Jag ser mig om och inser att han har rätt. Tre människor går på grusvägen. Tre par ögon på oss.
Jag skrattar, åt honom och åt människornas blickar. "Publik, Julian."
"...Mm."
"Spela nu."
Han skakar på huvudet. "Folk kollar."
"Nej, inte längre."
Jag talar sanning, vår lilla publik har börjat gå igen. Men han gör ingen ansats till att fortsätta spela.
"Okej," säger jag och höjer händerna över pianot. "Då får väl jag spela, men du ska veta att jag använder mig av en mycket högljud teknik."
Julian fångar mina händer innan jag drämmer ner dom i pianot.
"Nej inte igen!" utbrister han och spänner blicken mig. Jag höjer ögonbrynen och som på beställning börjar det rycka i hans mungipor. Ibland undrar jag vad tusan vi håller på med.
Han trycker ner tangenterna som nu ger ifrån sig ett slött ljud, uppenbart sura över att jag väckt dom till liv med en sådan brutalitet.
"Jag ska spela men bara för att—"
"Det är så sjukt romantiskt att sitta i en park och spela piano medan snön faller omkring oss?"
Han skakar på huvudet, ser på mig och ler med hela munnen. "Ja, bara därför."
Det är inte blinka lilla stjärna. Musiken låter både sorglig och glad. Han ser missnöjd ut och jag misstänker att pianot är ordentligt ostämt, men för mig gör det detsamma.
Det är tomt i parken igen. Jag tänker att han spelar för träden och för vattnet. Och för mig.
Jag tycker om det här.
Först när Julian vänder blicken mot mig så blir jag säker på att jag sagt det högt.
Han lägger en försiktig och kall hand på min. Jag har blivit väldigt bekant med hans händer under den senaste tiden.
"Ja, det är fint här."
Jag skakar på huvudet. "Nej asså, det här. Att vara med dig."
Han ser på mig och ler snabbt innan han lägger armarna om min midja. Hans huvud är mot min hals.
Ojdå.
Det är fortfarande folktomt omkring oss.
Jag lägger armarna om hans rygg. Det suger till sådär konstigt i min mage och jag andas ut pinsamt högt. Jag trycker honom närmare mig. Hans hår är mjukt mot min kind.
"Är det här konstigt?" Julians andedräkt värmer min hals.
Jag är inte säker på vad han menar.
"Nej," mumlar jag.
Steg smattrar på vägen. En joggar springer förbi oss. Jag släpper honom och han sträcker på ryggen och lägger händerna i knät. Han ser på joggaren och sen tillbaka på mig.
"Jag berättade för mamma om dig." Han får det att låta som något typ av argument.
Jag ser på mitt knä. "Vad sa du?"
"Mamma, jag tycker om en kille som tycker om mig. Hon blev glad."
Jag tänker på att Julian tycker om mig och sen tänker jag på mina föräldrar i vardagsrumssoffan.
Skulle de också bli glada?
"Kanske...kanske säger jag också något. Till mamma. Och kanske pappa."
Julian biter försiktigt på sin underläpp. "Vad vill du säga?"
Ingen aning. Ingen jävla aning. "Har du några förslag?"
Han är tyst. Tänker, antar jag. Hur länge har han velat prata om det här? Han som har så många frågor.
"Du kan ju bara säga som det är, göra det simpelt."
"Läggning?"
Han nickar och jag vänder bort mitt ansikte från hans blick. Jag måste sluta vara så generad av de här samtalen.
"Men jag vet ju inte."
Julian plockar ett löv från tangenterna och börjar riva det i små strimlor.
"Du vet inte?"
"Spelar det någon roll?"
Lövet är nu helt sönderrivet. Han rycker på axlarna och borstar bort lövbitara från handen.
"Alltså, det kan väl vara viktigt att veta."
Jag suckar för högt. Han ser plötsligt oroad ut och drar lockarna från pannan.
Jag reser mig från bänken tar ett steg ut mot parken.
"Men..." jag suckar igen och letar efter ord. "Tänk om vi typ...gifter oss. Då behöver jag inte vara bi eller gay eller något alls." Jag slår ut med armarna när de rätta orden fyller min mun. "Då kan jag bara vara han den där killen med skumtomtarna och...och gitarren, som tycker om Julian och det räcker!"
Orden fyller den tysta parken. Jag är nästan andfådd (vilket är ganska pinsamt).
Julian har vänt ryggen mot pianot och stirrar på mig. "Gifter oss?"
Ojdå.
Nej nej, inte så Julian. Jag menade inte så.
"Eh, asså. Nej. Eller jag....vet väl inte."
Han ler som om han försöker låta bli och reser sig från bänken. Ställer sig framför mig. Tyst.
Jag ser på hans ansikte, hans ögon, hans läppar, kinderna som blivit rosa av kyla.
Nu kommer han kyssa mig.
Jag backar ett halvt steg och ångrar mig när hans blick faller till marken och kinderna blir ännu rödare.
Men tänk om joggaren kommer tillbaka och ser oss?
Tänk om en strålkastare tänds rakt på oss samtidigt som någon från svt kommer för att livesända Julians händer på min midja?
Jag menar....det finns det inga omöjligheter, bara osannolikheter.
"Vill du ha ett chokladhjärta?" säger jag och vill att han ska sluta se så jävla vilsen ut.
"Ett chokladhjärta?"
Jag nickar och tar upp det lilla hjärtat ur fickan. Det ser konstigt ut. Bukligt och mjuk, smält.
Julian ser på hjärtat i min hand och blicken blir mjuk igen. "Ja du försöker ju, i alla fall."
***
På tunnelbanan hem lutar Julian sitt huvud mot min axel och blundar.
Det är nästan tomt där vi sitter och allt som hörs är det rytmiska dunket av tåg på räls, som en skenande puls under våra fötter.
Jag är också trött och det får mig att le. Från och med nu vill jag bara bli trött tillsammans med honom.
En tjej med kolsvart hår sitter längst bort i vagnen, hon sneglar på oss. Jag inbillar mig att jag skiter fullständigt i vad hon tycker.
Mörkret i tunnlarna byts ut mot ljusen i gamla stan när tunnelbanan åker över centralbron.
Vid gamla stan kliver det på fler människor och jag funderar på att putta bort Julian från min axel. Men jag tror att han har somnat.
Folk kollar på oss. Hastiga blickar och upprepade sneglingar.
"Julian." Jag skakar min axel.
Han lyfter huvudet och blinkar mot golvet. "Vadå?"
"Vi ska gå av."