ELIOT
29 Oktober
"Eliot?"
Pappa knackar på min dörr och jag drar täcket över huvudet. Dörren öppnas. Pappas tofflor skrapar golvet. Han stannar vid min säng och jag knyter händerna om täcket. Pappa drar i det.
"Eliot, släpp."
Jag sover, typ. Så jag hör honom inte, typ.
"Eliot." Pappa rycker lite till.
"Jag sover," mumlar jag.
"Du måste upp nu, annars blir du sen."
Jag suckar och släpper täcket. Pappa har fortfarande morgonrock på sig och han ser trött ut.
"Jag är sjuk," säger jag.
"Har du feber?"
"Ja."
Han ser skeptisk ut. Jag hostar lite och försöker se sjuk ut. När han lägger handen på min panna försöker jag få min kroppstemperatur att stiga tre grader.
"Du är inte varm." Han släpar tofflorna mot golvet när han går mot dörren.
"Du vet vad som gäller, ingen feber—ingen sjukanmälan."
***
Tjugo minuter senare sitter jag på tunnelbanan och är kränkt. Man kan faktiskt vara sjuk utan att ha feber.
Typ om ens bästa vän hatar en och ens andra bästa vän tycker att man är en ljugande idiot. Det måste väga minst lika tungt som influensa.
Jag stirrar ut på mörkret i tunneln och funderar på hur det skulle vara att gå omkring där ute. Mil efter mil av mörka tunnlar, skulle man någonsin hitta ut?
Jag ska prata med Kasper. Så fort jag förklarat kommer han att förstå, det blir bra. Och sen kanske jag kan prata med Julian. Det är väl lite saker jag måste förklara för honom också.
Och för Amanda.
Bäst jag samlar ihop hela gänget för en Q&A.
Jag var i skolan hela förra veckan. Varje morgon bestämde jag mig för att prata med någon av dom. Ena morgonen var det Amanda. Hela resan till skolan planerade jag vad jag skulle säga till henne. Samma sak med Kasper. Och med Julian.
Klockan hinner bli tjugo över åtta innan jag ser skolan som tornar upp sig mellan två höga hus.
Jag tänker på en sån där riktigt klyschig highschool film. När huvudpersonen kommer in i
skolan efter att något dramatiskt hänt, och varenda elev stirrar.
De vänder sig om i korridorerna och viskningarna prasslar i hela skolan.
Det är något i den stilen jag förväntar mig när jag skjuter upp skolans port.
Men det är ingen som ser på mig. Ingen från min klass, ingen från någon annan klass. Inte Kasper som står lutad mot väggen. Inte Amanda som står bredvid honom och rotar i sitt skåp. Ingen kollar, och det är tusen gånger värre.
Jag känner mig som en Julian-deluxe när jag låser in mig på en toalett utan att egentligen behöva gå på toa.
Jag blir sen till engelskan.
Min engelskalärare låtsas inte om mig när jag stänger dörren till klassrummet. Inte ens han ser på mig idag.
Amanda sitter bredvid Clara.
Hon ser faktiskt på mig: En lång blick som inte säger någonting.
Jag tror att Julian sitter längst ner i hörnet, det har blivit en vana att inte kolla dit.
Det finns bara en ledig stol och den blänger utmanande på mig. Det är platsen bredvid Jonny.
Jävla skit.
Jag sträcker på ryggen och går genom klassrummet, fram till Jonny. Jag sätter mig och väntar på att han ska snegla på mig, för Kasper måste ju ändå berättat allt för honom.
Asså Jonny nu ska du få höra, det visa sig att Eli är bög, fy fan.
Men Jonny rör inte en min. Han pillar bara bort bitar från sitt sudd och kastar på golvet.
"Okej." Peter vänder sig mot klassen och snurrar whiteboardpennan i handen.
Han börjar prata, och prata och prata. Jag lyssnar knappt.
Men plötsligt säger han något helt fantastiskt och på en sekund är jag närvarande:
"Ni får sitta utanför klassrummet och jobba."
Nittioåtta procent av eleverna reser sig upp för att tåga ut ur klassrummet. Jag är en del av de nittioåtta procenten. Tack och hej, jag ska ut härifrån.
Men innan jag hinner ta ett steg mot friheten tar någon tag i min handled. Jag ser på Jonny och tänker, helvete nu kommer det.
"Sitt här," säger han och släpper mig.
Varför i helvete skulle jag sitta här?
Han höjer ögonbrynen. Jag dunsar ner på stolen igen.
Jonny fäller upp sin dator, slår upp rätt sida i engelskaboken, drar fram en blyerts ur ryggsäcken och återgår sen till att pilla sönder sitt sudd.
"Du förstör ditt sudd," säger jag och lutar mig bak på stolen.
Jonny nickar men fortsätter massakrera suddet.
"Kasper berättade," säger han.
Han kommer säga det högt. Fan han kommer ropa ut det över hela jävla klassrummet.
Jag ser framför mig hur Kasper samlat Jonny och Amanda kring ett stort bord för att berätta om mig.
Eliot är både en lögnare och en idiot.
"Och nu hatar ni mig?" Jag tänkte låta arg. Jag låter inte arg. Jag låter som en paranoid femåring.
Jonny tittar upp från sitt sudd och kollar konstigt på mig. "Asså nej, jag tänkte säga att Kasper är en idiot."
Han lägger ifrån sig suddet och börjar istället skrapa bort lacket från sin penna.
"En idiot?" Han måste ha missuppfattat något, det är jag som är idioten.
Han fortsätter. "Det är liksom inte, vete fan, jordens undergång att du gillar killar."
Jag vill blänga på honom; jo, det är det faktiskt.
Och jag vill rätta honom. För jag har aldrig sagt till någon att jag gillar killar, bara att jag gillar Julian.
"Okej," mumlar jag och hoppas på att han ska följa mitt exempel och sänka rösten.
"Jag menar..." Jonny suckar och lägger ifrån sig pennan på bordet. "Det är 2018, vem orkade bry sig om vad andra tänder på." Han skrattar kort.
Är det här verkligen Jonny? Han ser ut som Jonny, låter som Jonny.
Men han pratar inte som Jonny.
Stolen skrapar mot golvet när han reser sig upp. "Jag ska skriva i korridoren, ska du med?"
Han ler konstigt, som om han måste och jag skakar på huvudet. "Nej, jag sitter här."
"Säker?"
Han tycker synd om mig. Idioten har mage att tycka synd om mig.
Jag rycker på axlarna. "Okej då."
***
Jag har aldrig varit själv med Jonny. Han gör något konstigt med näsan när han skriver. Det liksom rycker i den. Han har inte lyft blicken från sin essä på snart fyrtio minuter. Jag börjar inse att det faktiskt är skriva han vill göra och inte typ...förhöra mig.
Jag börjar också inse att det är dags för mig att sluta vänta på det där förhöret och börja jobba. Jag slår upp engelskaboken i knät och läser två rader innan Jonny öppnar munnen.
"Så....hur går det med...allt?" Han trummar med pekfingret mot bordet.
"Eh. Bra."
Han nickar sakta. "Kasper kommer komma över det. Men du kanske ska...typ, ligga lågt ett tag."
Det är inget stolt erkännande, men jag tror att jag rodnar. Och fnyser. "Jag ligger lågt, om du inte märkt det."
"Visst." Han nickar. "Visst."
Jag känner inte Jonny tillräckligt bra för att han ska kunna trösta mig utan att stämningen blir pressad. Jävligt pressad. Bäst jag sticker. Jag slår ihop engelskaboken och trycker ner den i ryggsäcken. Den fastnar i min hoodie som också ligger nedtryckt. Jag trycker lite till och får igen dragkedjan.
"Hur går det med killen då?" Jonny ser ut som om han försöker svälja något konstigt han aldrig smakat förut.
"Vilken då?"
Jonny sväljer. "Du vet...Julian."
Han ler försiktigt när jag håller tyst för länge. Jag skrattar inte, men jag skulle kunnat. Om någon för några månader sen skulle sagt att Jonny och jag skulle sitta och diskutera mitt icke-existerande homosexuella kärleksliv—då skulle jag skrattat.
Jag öppnar ryggsäcken igen och tar upp boken, studerar omslaget. Plastskyddet har släppt i vänstra hörnet.
"Varför vill du veta det?"
Han rycker på axlarna, skrattar lite. "Försöker bara prata."
Jag drar i det lösa plastskyddet och tvingar fram orden. "Det går inte så mycket alls."
"Hum..." han nickar. "Fattade typ det. Du borde skriva ett brev."
"Till vem då?"
Han höjer ögonbrynen mot sin datorskärm. "Julian. Det är mitt tips, tjejer älskar det." Han sneglar på mig. "Killar också. Antar jag."
Om det inte vore för att jag minns att jag vaknade imorse skulle jag satsa en hel del på att detta är en dröm.
"Ett brev."
Han nickar.
"Är du seriös?" Han kan väl för i helvete inte vara seriös?
Men Jonny nickar igen. "Ja? Ett kärleksbrev. Då fattar man att du är smart och originell."
Jag skulle kanske inte säga att ett kärleksbrev är originellt.
"Aldrig." Jag trycker ner boken i ryggsäcken igen. Nu ska jag härifrån.
"Jo, det blir bra."
"Jonny, jag vet att du inte känner mig så bra. Men jag är verkligen inte någon som skriver kärleksbrev."
"Varför inte?"
Jag reser mig upp. Jonny ser fortfarande hoppfull ut när hans ser upp på mig.
Jag blänger på honom, fast besluten att ta död på det där hoppet.
"Jonny," säger jag. "Jag tänker inte skriva ett brev."
***
Jag skrev ett brev.
Men det är inget jävla kärleksbrev.
Om du tror att det blev bra så känner du mig inte ordentligt. Om du så mycket som tror att det blev någorlunda läsligt, då har du fortfarande missuppfattat mig.
Jag är faktiskt ganska säker på att det blev förfärligt.
Klockan är halv tolv. Mattelektionen slutade för en kvart sen. Jag har lunch men sitter på bänken i skåphallen. Det är tomt i korridoren.
Nu kan man fråga sig varför jag inte äter lunch, svaret är simpelt.
Jag är upptagen, med att tänka, på brevet, och på Julian.
Det var flera dagar sedan han kollade på mig. Men när jag kom in till mattelektionen gjorde han det. Som om han visste att brevet låg i min ryggsäck.
Som sagt, det är inget kärleksbrev. Det är ett förklarande-brev eller ett ursäkta-brev. För det är väl det jag behöver göra. Förklara och be om ursäkt. Det suger.
Jag ska ge det till honom och så kan han läsa det i lugn och ro, bestämma sig för om han hatar mig eller inte.
Om han bestämmer sig för att hata mig...då finns det väl inte så mycket mer för mig att gör än att hata honom också. Men om han bestämmer sig för att inte hata mig...om han...
Där tar min fantasi slut.
Om han inte hatar mig så vet jag inte vad som händer.
Ska vi kramas igen? Ska vi bli vänner? Jag tror inte att jag bara vill vara vän med Julian, men det betyder inte att jag har den blekaste aning om vad mer jag vill.
Så, jag skrev ett brev. Och jag inbillar mig att det på något sätt kan lösa allt.
För fem minuter sedan smsade Julian mig. Jag tror inte längre på universums magiska kraft, jag gör mina egna val och jag förstör allt helt på egen hand.
Men är det inte lite komiskt att han frågar om vi kan ses just när jag skrivit klart ett förfärligt brev till honom?
Okej, svarar jag. Och bestämmer mig för att ge honom det förbannade brevet.
***
JULIAN
Dörren in till musiksalen är stor och röd. Han slänger upp den.
Jag rycker till, kommer aldrig vänja mig vid hans snabba rörelser.
Han hittar mig på pallen bakom pianot.
Han är snabb, det var bara fem minuter sedan jag skickade smset.
Pianopallen mot golvet ekar i rummet när jag reser mig. Jag stället mig framför pianot, drar ner mina uppkavlade ärmar. Den stickade tröjan är för varm. Jag svettas.
"Hej," säger han och ler. Ett mycket försiktigt leende som ser märkligt ut på hans läppar, han som alltid ler så stort.
"Hej," svarar jag.
När han stänger dörren ekar det igen. Leendet på hans läppar faller sakta bort i takt med att han tar några steg in i rummet.
Okej, det är dags att säga något.
Men Eliot hinner före. "Mysigt."
Han vandrar planlöst i rummet.
"Vad är det som är mysigt?"
Eliot rycker på axlarna.
Jag öppnar munnen för att komma direkt till sak. "Det är en grej jag vill veta."
Han sänker handen från en av gitarrerna på väggen. "Du ska få en grej." Han vänder sig och ser på mig. "Men fråga först."
Få en grej? Jag puttar bort nyfikenheten, plockar fram Amandas uppjagade ögon i mitt minne.
"Amanda pratade med mig."
Eliot ser på gitarrerna igen. Hans axlar är spända nu. "Vad sa hon?"
Jag öppnar munnen, stänger den igen. "Nej, jag vill fråga en sak först."
"Fråga vadå?" Han sneglar på mig, hoppfulla, rädda ögon under blonda lockar. Han hoppas på att jag ska säga något bra, men är rädd för att jag ska säga något dumt.
Jag sväljer. "Vad har du sagt till Amanda?"
Han skrattar. Kort och nervöst. "Du får nog vara lite mer specifik. Jag har sagt en hel del till henne, vi har känt varann i fem år."
Tror han att jag är dum? Att han kan låtsas som ingenting?
"Har du berättat allt för henne?"
Eliot kommer fram till mig, stannar en meter framför mig. För nära. Mitt hjärta hoppar vilt bakom revbenen.
"Allt? Vad är allt?"
Jag drar i min tröja. Det var lättare att prata med honom när han stod på andra sidan rummet.
Han sneglar på mina händer."Är du nervös?"
"Va?" Jag söker efter ett hån i hans blick, hittar inget. "Varför skulle jag vara nervös?"
Han rycker på axlarna. "Du snurrar på ringarna."
Jag släpper ringen på mitt lillfinger, lägger armarna i kors.
Eliot ser på pianot bakom mig, rycker på axlarna igen. "Du snurrar alltid på ringarna när du är nervös."
Mitt ansikte sticker till av värme."Jag...det gör jag inte alls."
Han nickar. "Okej."
Jag snurrar inte alls på ringarna när jag är nervös. Bara för att det ser ut som ett nervöst tix behöver det faktiskt inte vara det. Det är inte som att—
"Vad är allt?" Frågar han igen.
Jag minns vad jag ville fråga honom, suckar.
"Om...om kramen och det." Orden är tysta.
Den är så långt borta, den där kvällen. De saker som sades då känns avlägsna. Jag skulle kunna drömt alltihop.
Eliot drar ihop ögonbrynen. "Varför skulle jag säga det till henne?"
Han låter överraskad på riktigt.
"För...hon sa det," säger jag.
Han ser skeptiskt på mig, spänner käken. "Hon sa det?"
Jag känner mig dum. "Ja."
Eliot fnyser. "Hon ljög." Det är ett kyligt konstaterande.
"Åh." Lättnaden jag känner varar inte länge.
"Vad sa hon?" Frågar han.
Jag är tydligen inte ens snygg.
Jag går fram till den lilla scenen, sätter mig ner på en av stolarna. "Hon sa att jag förstört allt."
Hans hållning blir tung. Han kommer fram till mig, sjunker på stolen bredvid min. Hans profil är spänd, på något sätt ser han äldre ut än tidigare.
Han knäpper händerna. "Du har inte förstört någonting. Det är jagt som har...förstört lite saker."
Jag kan inte låta bli att fråga. "Vad hände?"
Han rycker på axlarna. "Lite grejer."
Jag säger inget, ger honom chansen att berätta mer (hoppas att han ska berätta mer).
Han suckar, ser olycklig ut, samlar sig igen och flimrar till i ett knappt märkbart leende.
"Amandas vän såg när jag kramade dig och sen så sa Kasper det till mig och jag förnekade kanske inte allt, och så sa jag lite saker och han blev arg... och jag blev arg."
Hans adamsäpple guppar när han sväljer. "Men asså, jag ska fixa allt så det är lugnt."
Orden kommer ut i en enda röra men jag hör egentligen bara en sak. Något som får golvet att kännas mjukt.
"Varför förnekade du det inte?" Jag viskar.
Hans ögon vandrar från taket till mitt ansikte och sedan tillbaka till taket igen. Hans ben skakar rastlöst mot golvet.
"För att det här är fel." Han pratar tyst, spänner käken. "Det är fel att—att hålla tillbaka, att låtsas som ingenting."
"Vad mena du?" Jag låter precis lagom lugn.
Lugna, försiktiga Juli som har både sina känslor och situationen under kontroll. Egentligen vill jag ta tag om hans axlar och ruska orden ur honom.
Han reser sig upp, tar några steg ut i rummet.
"Det är fel att låtsas—" Han suckar och vänder upp huvudet, som om orden han söker skulle falla ner från taket.
"....som om jag inte vill, jag vet inte...röra vid dig. Okej det där lät jättekonstigt."
Jag ställer mig upp, vet att jag stirrar, tänker inte sluta.
"Det känns som om du vill röra mig?" Orden smakar märkligt, har vi verkligen det här samtalet?
"Och som om jag vill att du ska må bra, och vara glad, och som om du får mig att— som om jag eh...asså. Ja."
Han harklar sig. "Tycker om dig."
Shit sht shit.
Jag förstår inte. När hände det här?
Eliot slutar flacka med blicken och ser rakt på mig. Hans ögon är nakna, Jag har aldrig sett honom såhär skör förut.
Hjärtat hoppar hårt. "Eliot—"
"Vänta." Han får något desperat i blicken. "Innan du säger något. Jag vill bara säga förlåt igen, för allt jag sa och så." Han skrattar tunt. "Egentligen har jag skrivit ner allt det här för jag kan inte prata, eller jag kan prata. Men inte så bra..." han avbryter sig, sväljer. "Hur som helst. Förlåt. Asså det var...jag var så arg och...rädd."
Tystnad, igen. Det jag tänkte säga förut är inte det jag vill säga nu.
Andra ord trycker i min hals. "Du tycker om mig?"
Han nickar. (Herregud han nickar)
Om det gick så skulle jag trycka på paus nu. Jag behöver tid att tänka, förstå. Kanske prata med Jessica.
Ja, hon vet säkert vad jag borde säga till Eliot.
Han ber om förlåtelse, så mycket förstår jag.
"Du har betett dig som en idiot," mumlar jag. Jag visste inte hur mycket jag längtat efter att få säga det.
"Jag vet."
Jag skakar på huvudet. Jag vet, vad är det för svar?
"Du vet ingenting. Du vet inte hur äcklig jag känt mig, eller hur...patetisk du har gjort mig." Jag kan inte svara på om det känns skönt eller pinsamt att säga det. Men jag vill att han ska få veta det. Och jag vill få vara arg.
"Förlåt." Det är en ärligt skamfylld blick han ger mig. Stora ögon och spänd käke. Det är svårt att vara arg på någon som ser så sorgsen ut.
Jag längtar efter den känslan jag kände när han kramade mig, som om alla problem befann sig på andra sidan stan.
"Det fungerar inte så här, Eliot." Jag vill låta stark, men min röst är en viskning.
"Va?"
Varför ser han ut som det är jag som har sårat honom, och inte tvärtom?
"Man säger inte bara förlåt och så är allting bra."
"Men vad ska jag säga?" Han låter för desperat.
"Jag vet inte." Jag vänder mig bort.
Jag vet inte om det är för att gå, eller bara för att öka avståndet mellan oss, men Eliots hand är plötsligt runt min handled så jag kommer inte speciellt långt.
Jag stannar. Han ser på mig, öppnar munnen men säger inget.
Det vore lätt att ta ett steg mot honom, lägga armarna om hans rygg. Han skulle låta mig göra det.
I min fantasi gör jag det. Jag lägger handen i hans hår bara för att det är så mjukt, och jag kysser honom bara för att jag vill.
Verkligheten kommer tillbaka när han han släpper min handled. Kanske fastnar orden i halsen på honom, kanske förstår han att det inte finns något att säga.