ELIOT
6 september
Det är en kännsla i min kropp.
Det var nytt—tänker du nu. Som om jag aldrig haft känslor förut.
Men det är faktiskt sant—den här känslan är ny.
Jag sitter på berget och kastar ner småsten.
Smack, smack, smack mot bergets vägg.
Känslan har lekt i mig hela dagen.
Den är nästan som ilska, i sättet den fyller mig, knyter mina händer. Den är nästan som sorg i sätter den får magen att vrida sig.
Men den är ingen av dom två.
Jag skäms.
Jag trodde inte att jag kunde skämmas så här, men det gör jag. Och för det skäms jag ännu mer.
Skammen får en enda tanke att ringa i öronen.
Jag har blivit lurad.
Skit i förvirringen, skit i förvåningen.
Julian har lurat mig och jag trodde honom.
I mitt huvud blir de senaste veckorna en parodi:
"Julian vill du bli min vän!"
"Julian tycker du om Kiruna?"
"Julian det känns som om vi känner varann!"
Vilket totalt pucko, den där Eliot.
Klockan är mycket, i alla fall för att sitta på berg. Nästan elva.
Gatlyktorna nere på vägen motar bort mörkret.
Så, klockan är redan elva på kvällen, låt oss reflektera över vad jag åstadkommit denna lördag.
1. Läst igenom varenda varenda jävla sms till Juli.
2. Läst igenom dom en gång till.
3. ...och en gång till.
4. Skrikit på Amy, det var inte meningen. Men hon var en liten skit så...
5. Slagit ett hål i min gitarr, det var inte heller meningen. Pappa blev arg.
En ganska imponerande lista. Och vem vet—klockan är bara elva. Med lite tur hinner jag bränna upp något före midnatt.
Efter det där med gitarren tyckte pappa att jag skulle gå ut.
"Ta ett varv," sa han och jag dolde darrande händer bakom ryggen.
Ta ett varv. Försvinn så vi slipper prata om varför du kastar din gitarr på golvet.
Jag ville pissa på hans "varv."
Din elaka jävla gubbe vem fan är du att säga åt mig vad jag ska göra??
Det är högt på mitt berg. Jag skulle kunna dö om jag ramlade ner. I huvudet mejslar jag ut bilden av pappas förtvivlade, tårstrimade ansikte när han ser min mosade kropp.
"Om jag bara inte bett honom ta det där varvet..."
Jag tar upp en skumtomte ur fickan och ringer Kasper.
"Hej, Eli." Vinden omkring mig får hans röst att låta långt borta.
"Hej," svarar jag och sväljer smaken av artificiell jordgubb och vanilj.
Kasper andas tungt mot mitt öra.
"Varför slog du Julian?" säger jag.
Det är tyst länge. "Pratade ni om något igår?"
Hettan i mina kinder värmer upp kroppen. "Äh, va nä? Eller vad menar du?"
"Nej asså jag bara tänkte om du stannade länge efter jag gick." Han låter avlägsen. Som om han håller på med något annat.
"Inte direkt." Jag kastar ner en sten. "Eller jag gick efter du gick."
"Okej."
Två eller tre sekunder av tystnad, sen försöker jag igen. "Varför slog du honom?"
"Vet inte," mumlar han.
"Kasper..." Hans svar räcker inte.
"Jag var full okej?" Han låter plötsligt mycket närvarande. "Och han gick rakt in i mig och så är han jävligt konstig redan som det är och—" en frustrerad suck. "Vad vill du jag ska säga? Förlåt?"
"Vad menar du med konstig?" Säger jag.
"Vadå konstig?" Nu är han irriterad.
"Du sa att han var konstig," förtydligar jag.
"Jaha." För ett ögonblick är han tyst. "Aa men du vet, ett jävligt skevt humör. Och så ser han ut som ett troll."
Okej, så jag är helt med på att dissa Julian, tro inget annat, men—
"Han är inte ful?"
Kasper fnyser. "Men du vet, femtio hål i öronen typ...vem har ens det?"
"Mm."
Det blir tyst igen.
"Vad har du gjort idag?" Han låter snäll igen.
"Inget, tog sönder min gitarr."
Han skrattar tyst. "Kul."
"Jätte. Du?"
"...inget."
"Vill du ses?" säger jag. Det börjar bli kallt på berget.
"Visst, kom hit." Efter en stund: "Yoda saknar dig asså."
Mitt skratt kommer starkare än väntat. "Då kommer jag direkt."
Kasper skrattar inte med mig. Tystnaden mellan oss förändras.
"Du..." han andas snabbt in. "Tror du han är okej?"
"Julian?"
Hans tystnad blir mitt svar.
"Jadå, det var bara ett slag."
Jag lägger på, klättrar ner från berget och tänker på Yodas varma öron och Kaspers sjuttiotals-soffa. Jag tänker inte på Julian och Juli och jag tänker inte alls på att det inte längre finns någon skillnad.
___________
Lämna gärna en röst eller
kommentar, gör er hörda, kära läsare (det gör min dag) <3