ELIOT
25 Augusti
Hur ska det kännas att bli sviken? Ska det vara lätt eller svårt och om det ska vara svårt hur svårt ska det då vara?
Det är många elever i skolans korridorer. Jag klämmer mig förbi en kille som luktar svett. Jag luktar inte bättre själv. Imorse försov jag mig. Pappa kom in i mitt rum och meddelade att det fanns hemmagjorda "crepes" med tranbärssylt i köket.
Då skulle jag sitta på bussen om femton minuter.
Jag misstänker att han blev mer besviken över att jag inte hann smaka på pannkakorna, än att jag kommer sent till skolan.
Hur som helst, jag hann varken tvätta mig under armarna eller borsta tänderna. Armhålorna finns det inget att göra åt, men jag öppnar den vänstra fickan i jackan och drar upp ett paketet mint tuggummi.
Bara fyra kvar. Amy är flitig.
Jag lägger tillbaka paketet i min innerficka istället, för att ge henne en liten utmaning.
Skåphallen är full av trött folk som trycker in väskor i för små skåp.
Asså, jag har blivit sviken många gånger.
Det skulle kunna stå typ:
Här vilar Eliot, sviken av alla utom döden, på min grav.
Den stora frågan är, varför känns det så mycket värre nu?
Juli har inte smsat på tre dagar. Hon kanske dör i hjärnhinneinflammation, vad vet jag. Men man kan väl för i helvete svara på ett simpelt sms.
Igår satt jag och Kasper på mitt berg. Vi kastade ner småsten och han skrattade när jag träffade en tant i huvudet (tanten skrattade inte).
Sen berättade jag om Juli. Kasper satt tyst länge, för det gör Kasper när han tänker. Det känns bra, då vet jag att han tar mina problem på allvar.
Tillslut sa han att jag borde sluta smsa. Om hon inte svarar betyder det något.
Skitsnack. Men Kasper insisterade. Så jag fick hitta på en lösning på egen hand.
Så Här: jag skriver något fint. Något riktigt fint. Så fint att man bara inte kan låta bli att svara.
Jag skickade inget sms då, jag kände väl att något riktigt fint måste man slipa en del på. Det kastar man inte ur sig hur som helst liksom.
Sen i morse, när jag stängde dörren till lägenheten ropade papegojan från sitt brevinkast.
"Ryck dig i skägget!"
Jag har inte fått något skägg än, bara fjun som är fjantigt att ha kvar och nästan lika fjantigt att raka bort. Men papegojans budskap var tydligt. Så jag ställde mig där och då och skickade ett sms.
Sen sprang jag ner för alla trappor och hela vägen till bussen.
Klockan är halv nio. Jag har fortfarande inte fått något svar.
Om hon svarat skulle jag kunna berätta vad jag skrev, men eftersom hon inte har det så är smset bara pinsamt. Jävligt pinsamt. Helvete.
Jag går mot mitt skåp och tar upp mobilen för att stirra på mitt sms. Självplågeri deluxe.
Jag låser upp skåpet, stirrar.
Tar böcker, stirrar.
Låser skåp, stirrar.
Vandrar mot klassrum, stirrar.
Går rakt in i någon, slutar stirra.
Julian snubblar bak, hittar balansen, börjar snubbla igen och faller faktiskt rakt ner på golvet. Jag har vält stackarn som en dominobricka.
Han tittar på mig som att jag vore någon typ av uppenbarelse. En dödsängel eller något.
Det är någonting med sättet han ser på mig, inte bara nu utan nästan hela tiden; jag måste liksom stanna upp en sekund och stirra tillbaka.
Han är snabbt uppe på fötter igen. Blick är överallt på människorna omkring oss.
"Jag trodde du skulle gå åt sidan," säger han.
"Aa."
Några meter bakom Julian står Amanda lutad mot sitt röda skåp. Framför sig har hon en kille med en blond fläta ända ner till svanken. Amanda ler med händerna knäppta bakom ryggen. Intressant.
"Förlåt." Julian sneglar på min mobil. Jag lägger den i jackans ficka.
"Nej det var helt mitt fel," säger jag. "Det var inte meningen att...välta dig."
Han skrattar eller fnyser, jag kan inte avgöra vad.
Sen sjunker hans ögonbryn ihop och han säger: "Hur är det?"
"Bra, solen skiner." Jag ler. "Själv?"
"Det är molnigt."
"Det var en metafor."
"Jag borde gå," säger han och tar ett steg bak.
"Vi har svenska om typ två minuter."
"Ska bara gå på toa först." Han stoppar händerna i jensens trånga fickor tills ringarna säger stopp.
"Okej." Kul mannen, verkligen. Lycka till.
***
Amanda sitter vid en bänk nära väggen när jag kommer in i klassrummet. Lutad mot hennes bänk står Clara, de är vänner nu, tror jag.
Julian sitter längst fram, i mitten av ett trebord och viker ett kvitto med smala fingrar. Gång på gång tills det bara är en liten klump kvar.
Jag vet inte, han kanske har en blåsa som jobbar i dubbla ljusets hastighet, men det där var ett jävligt snabbt toabesök.
Jag sätter mig bredvid Amanda som biter på naglarna och inte låtsas om mig. Jag vet att hon vet att jag såg henne med den där killen.
Och den lilla skiten tänker låtsat som ingenting.
"Jag såg att du och rapunzel hade det trevligt i korridoren," säger jag.
Amanda har de korta naglarna kvar i munnen när hon ser upp på mig.
"Trevligt?" Hon fnyser. "Vi pratade bara."
Hon börjar bita på naglarna igen och jag slår vad om att hon tänker på rapunzel.
Dörren till klassrummet öppnas och Kristina kommer in.
Hon är rolig, Kristna. Varje gång hon ska föreläsa låter hon som om det vore podiet på Nobelfesten hon stod vid.
Nu tystar hon klassen genom att dra händerna genom luften som om hon klappar en osynlig katt som svävar framför henne.
"Godmorgon, godmorgon." Hon ställer sig vid tavlan. "Så fint att se så många ansikten här idag."
Vi vecklar ut små stela leenden när Kristina med bred mun möter blicken hos varenda elev, alla ska bli sedda.
Sedan skriver hon på tavlan.
Dialekter, småländska, dalmål och finlandssvenska.
"Dialekter." Kristina vänder sig mot klassen igen med whiteboardpennan i högsta hugg. "Finns det ett bättre sätt att inleda denna kurs än med dialekter?"
Det är en retorisk fråga, men jag funderar på att räcka upp handen ändå.
"Sverige är format av våra dialekter, att läsa dialekternas historia är att läsa Sveriges—," konstpaus, "—historia.
Ni kommer bli indelade i par och får därefter göra en presentation om en av dialekterna på tavlan."
Kristina låter genuint entusiastisk och jag tänker väl typ, herre jävlar människa, under vilket träd har du begravt till liv?
Tills jag börjar fundera på vilken dialekt man snackar i Kiruna. Jag googlar med mobilen under bänken.
Kirunamål.
Jag läser på tavlan, Kirunamål finns inte med som alternativ.
Jag räcker upp handen.
"Eliot?"
"Borde vi inte få välja mellan alla dialekter? Jag menar, är det inte viktigt att vi uppmanar forskningen kring dialekter? Det finns så många som håller på att dö ut liksom."
Kristina slutar le. "För enkelhetens skull är bäst att—"
"Nämnforsmål, har du hört om det?"
Hon öppnar munnen men förblir tyst. Jag tar mig friheten att fortsätta.
"Nej, precis. För den dialekten har inte talats på tvåhundra år, trots att det var en av de äldsta dialekterna i norrland. Tusen år av språkutveckling, bortkastat."
Amanda har tagit av sig glasögonen och lutar pannan mot handen. Kristina ser ut som om någon just presenterat en flygande cykel för henne, och bett henne hoppa upp.
Hon vänder sig mot klassen. Nobel-fasaden är borta, nu snurrar hon whiteboardpennan i handen.
"Ja...Eliot har framfört något viktigt. Om ni vill skriva om valfri dialekt så går det bra, men ingen grupp börjar jobba utan att ha presenterat dialekten för mig först."
Amanda lutar sig mot mig och mumlar, "vad är nämforsmål?"
Jag rycker på axlarna. "Ingen aning."
"Jag fattar inte hur du orkar," säger hon ärligt.
Kristina delar in oss i grupper efter hur vi sitter. Jag hamnar i samma grupp som Amanda och en tjej som kan heta Linnea. Hon sitter bakom oss och skriver något på sin mobil. Hon som kanske heter Linnea har kort vitt hår och två ringer i ansiktet. En i näsan och en i läppen. Amanda ser livrädd ut.
Alla vet ju att folk med piercings i de flesta fall har minst tre lik i garderoben.
Amanda sneglar på mig med stora ögon och jag vad hon förväntar sig. Det är jag som vet hur man får ord ur käften. Det är jag som startar konversationerna.
"Så...dialekter," säger jag.
Kanske-Linnea ser inte upp från mobilen. "Vad."
Det är en fråga men hon säger den utan frågetecken.
"Ska vi börja?" Säger jag.
Amanda fäller upp locket till sin dator. Kanske-Linnea gör ingenting.
Rädda mig någon.
"Eliot, kom hit en stund," ropar Kristina.
Jag reser mig snabbt upp och lämnar Amandas panikslagna blickar bakom mig.
"Det blev lite fel med grupperna. Jag tänkte att du kunde vara med Julian istället," säger Kristina när jag kommit fram till tavlan. "Du och din grupp är de enda som råkade bli tre."
Först tänker jag på Amanda som inte kan prata med folk med piercing i näsan, ska jag bara överge henne?
Sen tänker jag på Julian och Kiruna då slutar jag liksom bry mig om Amanda.
"Visst."