JULIAN
16 Augusti
Växten på fönsterbrädan ser medlidande på mig.
Mamma och Ann pratar, om mig.
Det finns bara två fåtöljer så mamma sitter på en plaststol. Den knakar i alla fall inte.
Utanför fönstret steker solen asfalten och betonghusen smälter i solskenet.
Jag vet inte vilken dag det här är. Såklart vet jag att detta är en torsdag (så dum är jag inte). Men är dagen bra eller dålig? Kanske mitt emellan.
"Hur känns det att vara här för sista gången?" Ann lutar sig mot mig.
Hon vill höra något betryggande. Något med en ton av; jag kommer klara mig själv, oroa dig inte.
"Det känns bra."
"Bara bra?"Ann drar svaren ur mig.
"Skönt att må bra, såklart. Men...lite tomt."
Mamma lägger handen på min axel. "Såklart."
Hon har på sig sin kappa idag. Den gröna med stora knappar.
"Nu har vi träffats här 23 gånger och jag ser att du har gjort framsteg, Julian. Vi har pratat en del om då och nu och du har själv sagt att du mår bättre."
Hon har aldrig pratat så här förut, med mig om mig. Jag tror att det är för mamma skull.
Ann fortsätter. "Sen ser jag också att du fortfarande har saker att jobba med, men det tror jag att du och din mamma klarar själva."
"Vad för saker?" säger jag och biter mig i tungan.
"Ja, vi har pratat om att vissa dagar fortfarande är tunga, och att det ibland är svårt att sova."
Har vi?
Hon ser på mamma. "Det är viktigt att ni fortsätter prata med varann, fortsätter med den fina relation som ni byggt upp."
Mamma nickar lydigt.
"Och om Julian skulle känna sig sämre igen, då är det viktigt att ni kan föra en konversation om det." Ann ser lugnt på henne, även fast mamma nu ser rädd ut.
"Om det inte hjälper?" säger hon.
Jag sänker blicken till golvet.
"Då får ni tillsammans bestämma vad som behövs. Kom ihåg, Julian att du alltid är välkommen tillbaka hit, om det skulle behövas." Hon ser på mig tills jag rodnar.
"Tack."
"Du är aldrig helt ensam." Hon lägger en varm hand på min.
Jag tänker, inte ensam, men bortkopplad från alla andra. Och det är samma sak.
"Hur känns det att snart börja skolan då?" Ann pratar vardagligt igen. Som om hon är min vän. Ibland tänker jag att hon är det.
"Spännande, läskigt." Jag tänker på Eliot och bilden han skickade till mig. Han har hår som guld och en solbränd näsa.
"Tror du att naturprogrammet kommer vara kul?"
Vi ska gå i samma klass.
"Ja."
"Men det blir en bit att åka på morgonen va? Ända till stan."
Han skrev imorse att han längtar tills vi ses. Jag skrev samma sak tillbaka.
"Ja, en bit."
Ann vet så mycket om mig, Det enda jag inte berättat om är Eliot. Han är min. Bara min. Och hans sms gör världen vacker igen.
"Vad ler du åt?" säger Ann.
"Vackra saker."
Hon ser ut att förstå alldeles utmärkt. Det är något som bara hon kan; se ut sådär som om hon förstår precis.
Det blir tyst tills Ann säger:
"Har ni några sista frågor?"
Jag öppnar inte munnen, och då gör inte mamma det heller.
"Nej, jag tror vi har allt nu, eller hur Juli?" Mamma ler.
Ann slår ihop händerna, på ett mycket slutgiltigt sätt. "Då finns det väl inget kvar att säga förutom hejdå och lycka till."
Jag reser mig upp, sista gången jag får höra den där fåtöljen knaka.
Mamma samlar ihop sin kappa, sin väska och sitt vilsna ansikte.
Ann lägger handen på min axel och ser mig rakt i ögonen.
"Hejdå, Julian."
Och då förstår jag att det här faktiskt sker. Bara sådär. Slut. Hon lämnar mig själv. Såklart hon gör.
Jag är bara hennes betalda jobb. Allt skulle kännas så förfärligt mycket bättre om hon inte fick betalt.
Växten ser sorgsen ut på fönsterbrädan.
"Hejdå," säger jag och vill krama henne. Jag borde tagit med en blomma, eller skrivit ett kort.
Varför gjorde jag inte det?
Mamma tackar Ann och lägger handen på min axel, leder mig mot dörren.
"Din växt," säger jag och vänder mig om.
Ann stannar upp. "Växt?"
"Den i fönstret."
Ann följer min blick. "Jaha, den."
"Tycker du om den?" frågar jag.
Ann döljer förvirringen bra. "Den är väl lite vissen?"
"Får jag ta med mig den?" säger jag. "Jag kan ge den vatten."
Mamma och Ann ser på varann innan de ser på mig. Jag försöker mitt absolut bästa med att inte se galen ut.
"Blomman? Vill du ta hand om den?"
Till skillnad från vissa andra.
"Om jag får."
Mamma är så stel att jag tror hon kommer knaka om jag petar på henne: Herregud han är inte klok!
"Ja..."
Jag kan inte bestämma mig för om Ann låter choklad eller glad.
"Om du verkligen vill."
"Ja."
Hon lyfter upp den med kruka och allt, placerar den i mina utsträckta händer.
"Tack, Ann."
"Tack själv, Julian."
Efteråt går jag, mamma och växten för att fika. Mamma sneglar på krukväxten men säger inget. Jag är ju ändå som jag är, inget att göra åt saken.
Det var mamma som ville fika. Det är, förmodar jag, vad normala familjer gör. Nu när jag mår bra igen finns det en hel del att ta igen. Hon ger mig leende efter leende.
"Det där kändes väl bra?" säger hon. Röd om kinderna efter kylan och med grädde på överläppen. Hennes kopp med varm choklad är slut. Men min kopp är full. Jag äter grädden med en lång sked.
"Bra?"
"Ja?"
"Ja."
"Ska vi göra något kul i helgen?" Mamma bryter en bit av sin muffin.
Jag är nära på att fråga varför då. Men det vore högst opassande.
"Visst, vi kan se på film."
Jag smuttar på chokladen, blir förvånad när den smakar gott, kanel och kakao.
"Varför skulle du tvunget ha den där?" Mammas blick får mig att vilja lägga en skyddande hand över växten.
"Den behöver ett hem."
"Det är ingen katt, Juli."
"Nej, en växt."
Hon skakar sakta huvudet. "Du kan inte bara gå och ta folks krukväxter."
Hennes anklagelse gör ont. "Jag frågade om jag fick."
"Ja, men ändå."
Jag ser på växten och vill inte ha den längre. "Nej, inget ändå." Eliot skulle förstå.
Mamma suckar. "Den blir ditt ansvar, jag vill inte ha den i vardagsrummet, och du får ta hand om den själv."
Jag lägger huvudet på sned. "En växt var det väl, mamma?"
Hon ler trött. "Du förstår vad jag menar."
Några bord bort sitter en kvinna med en liten pojke. Han är kanske fyra år och gnäller högljutt. Kvinnan försöker prata med honom men han lyssnar inte. Då tar hon tag i hans armar och håller i honom för att han ska sluta bete sig.
Hon säger så. Sluta bete dig.
Pojken stirrar ner i bordet och mamman ler ursäktande leenden till de närmaste gästerna. Jag vet inte om jag tycker mest synd om pojken eller kvinnan.
De går tillslut. Pojken har inte ätit upp sin muffin. Kvinnan ser olycklig ut. Ute på gatan skriker pojken att han hatar henne.
Jag är plötsligt helt bottenlöst tom. Det är bara en känsla jag vet, man ska inte lägga för stor värdering i känslor, det säger Ann. Men den här känslan är svår.
Det finns så mycket sorg överallt. Mamma är ledsen för att jag är ledsen,
Eliot är ledsen för att hans föräldrar bråkar och pojken är ledsen för att hans mamma inte förstår vad han vill och mamman är ledsen för att hon inte förstår vad hennes pojke vill.
Jag tittar på pojkens halvätna muffin, tänker på Charlie. Även fast det inte är bra för mig. Men friska människor ska väl kunna tänka på det förflutna utan att gråta?
Jag gråter inte. Underbart.
***
På kvällen sitter jag i min säng med den svarta skrivboken framför mig på täcket. Den lyser mot mitt vita lakan. Mamma gav mig boken för några månader sedan, jag misstänker att hon läste en artikel på nätet om att det kan hjälpa att skriva ner det som får en att må skit.
Jag har alltid skrivit. När jag var liten var det sagor om flygande grisar som levde skygga liv i alperna och livnärde sig på fisk och mjukglass i strut. (Jag minns det där eftersom mamma sparat allt skriftligt jag någonsin producerat)
Nu: allt som känns viktigt.
Mamma gav mig aldrig boken personligen, en vinterdag låg den bara på min kudde, som om den letat sig upp dit helt på egen bedrift. Jag vet inte om mamma ville avdramatisera det hela, men hur som helst tror jag inte att hon förväntade sig att jag skulle använda den.
Jag bläddrar mellan orden och väntar på ångesten. Sedan det där berget med Jessica har jag vetat att den måste komma snart. Ångesten strör massvis med varningsflaggor omkring sig innan den slår till.
Jag vet att det börjar bli dags när jag är sur på allt, så som jag varit den senaste tiden. framför allt på Ann och Jessica. Och på mamma.
Jag blir gradvis surare och sedan ledsnade. Känslan av att världen livnär sig på mig, istället för tvärtom. Kanske känner alla människor så ibland—jag bara hatar det mer.
Ångesten kommer periodvis, stannar i några dagar. Förut kom den oftare, men nu var det flera veckor sedan den kalla stenen la sig i magen.
Alla människor har ångest, det vet jag. Men alla människor behöver inte bo i sin säng i en vecka för att klumpen i magen är så stor att man inte kan resa sig.
Jag skriver i den svarta skrivboken med en bläckpenna. Jag greppar för nära spetsen och blir svart om fingrarna.
Jag skriver om Charlie, om i vintras.
Saken med ångesten är att jag är beroende av den. För efteråt. När klumpen i magen försvinner—mår jag bättre än någonsin. Jag blir lugnare, jag skriver bättre. Och jag behöver den känslan.
Inget händer. Ingen känsla av att världen äter upp mig, inget brus i huvudet eller sus i öronen trots att jag väntat i veckor på att detta ska ske. Väntat, fruktat, bedjat.
Men jag bara sitter i skenet från sänglampan och känner mig konstig.
Här går jag omkring hela dagarna och gör mitt yttersta för att få hjärnan att kontrollera känslorna, och så har den mage att lyckas.
Kanske mår jag faktiskt bättre?
Jag bläddrar igenom sidorna i skrivboken. Först de med nedkladdad text. På en sida står det något om att hjärnan är bäst på att minnas smärta. Jag vet inte om det är sant.
Sedan kommer jag till de blanka sidorna. De är många.
Om jag skrev ner hela mitt liv, fyllde den här svarta boken med varenda tanke jag någonsin tänkt och gav den till varenda människa jag känner. Skulle de hata pojken på sidorna? Skulle jag hata honom?
Jag lägger mig ner i sägen och vill skicka ett sms till Mamma och Jessica och Mormor och pappa, även fast jag inte vet vart han är.
Skriva förlåt.
Jag vet inte riktigt för vad. Kanske för att jag är jobbig. Eller för att jag både hatar och älskar dem på samma gång och det är inte naturligt på något sätt.
Klockan på mobilen lyser 19:16.
Jag har fortfarande ingen klump i magen och det här börjar bli riktigt frustrerande.
Det är plågsamt att bara vänta. Det är som när man är magsjuk. Illamåendet stiger i halsen och i hela kroppen att snart kommer spyan. Så gång på gång springer man mot badrummet lutar sig över toan men inget kommer.
Tillslut överväger man att stoppa ner fingrarna i halsen, tvinga fram spyan. Illamåendet fortsätter gro.
Jag har stått lutad över den där toan i några veckor nu och börjar bli desperat. Jag upptänker att värre än ångesten är känslan av att vänta på den.
Så när Eliot smsar väljer jag att berätta allt för honom, i ett sista försök att väcka den känsla som borde infunnit sig för länge sedan. Jag stoppar så att säga (på ett mycket bildligt sätt) fingrarna i halsen.