För er som har läst ut

612 34 6
                                    

Datum: 29/12-14

Okej, så hej alla.
Jag vet inte varför jag sätter mig och skriver detta nu, men det slog mig bara så väldigt plötsligt. Jag satt och läste igenom kommentarerna på kapitel 66 och även om det närmar sig ett år sen jag avslutade den här boken – känner jag att det är viktigt att ni alla får läst detta. (Även om vissa av er som läst You & I inte är aktiva här längre)

Jag vet att den här boken är i stort behov av renskrivning och redigering, men jag tror att det är det som faktiskt gör det fint; det faktumet att jag började med den här 2013, snart två år sedan. Jag var inte lika erfaren och hade inte lika stor koll på skriving som jag har idag. Jag har många gånger tänkt att jag ska redigera den här boken, men sen, har jag liksom tänkt, “äsch, skit samma, jag orkar inte.” Men just idag insåg jag också att det skulle vara att förstöra om jag bestämde mig för att redigera den här boken, då skulle jag inte kunna titta tillbaka och se hur min skrivning faktiskt utvecklas.

Just precis det, var inte vad jag planerade att faktiskt skriva mer om just nu, utan jag tänkte förklara slutet.

Som många av er vet, har inte alla böcker lyckliga slut, även om de flesta har det. Den här boken handlar om Sky, en deprimerad 18–åring som lever ett väldigt tufft liv.

För er som inte vet mycket om depression; många av er tänker säkert; “men kom igen, hon får vara med One Direction, varför är hon inte glad?” Det ska jag förklara.

När man är deprimerad, finns det inte mycket saker som gör en glad, för vissa gör ingenting så att de i alla fall får känna lite glädje, de känner sig nere hela tiden. Depression kan skapas av många olika anledningar, ibland flera tillsammans. Ibland är det också så att man inte vet själv varför man känner sig deprimerad. När jag bestämde mig för att skriva den här boken, hade jag precis kravlat mig in i en depression, en jävligt tuff en, jag kände att jag ville skriva ut mina känslor, få ut dem på något vis. Skrivning har alltid varit en sak som gör mig glad, så jag bestämde mig för att skriva You & I. Sky, som ni känner som huvudpersonen, är baserad på mina dagliga känslor och mina tankar. Det kändes bra för mig att skriva ut mina känslor på det viset; utan att någon visste att jag egentligen skrev från mitt egna perspektiv och vad jag kände. Många av händelserna i den här boken är såklart påhittade och har ingenting med mitt liv att göra, och jag såg inte heller mig själv som att jag var där med självaste One Direction, jag såg det bara som att det var min mörka sida som spenderade tid med dem. När Sky var den som stod på kanten och var nära att hoppa, så var det egentligen bara jag själv som önskade. Jag ville egentligen stå på den kanten och falla ned och aldrig se livet igen, min depression var jäkligt tuff. När jag själv led som jag gjorde, lät jag Sky också göra det, tillsammans med människor i hennes omgivning. I verkligheten kände jag verkligen att ingen förstod mig, så att få de andra att känna på hur det var, var lätt i boken. Att skriva You & I var en otrolig lättnad för mig, och även om ni tycker att detta verkar själviskt; så är det sanningen till hur You & I kom till.

SLUTET DÅ?Det var aldrig menat att Sky skulle dö från början, jag hade inte ens en endaste idé på hur jag ville sluta min bok när jag började med den. Jag vet att boken består av många kapitel, men det är verkligen inte så att en depression bara försvinner, den stannar och den är jäkligt svår att bli av med. När jag slutligen kom fram till då jag skulle skriva slutet, blev det något ganska spontant. Ingen av er har egentligen någon aning om hur mycket jag ville dö under den tiden, allt hade blivit så mycket värre för mig. Så när jag bestämde mig för att Sky verkligen skulle begå självmord, var det egentligen vad jag ville göra.

Jag är en sån person som vill att det ska finnas en mening bakom boken, något som man kan lära sig av och det var inte förrän idag som jag kom på den meningen:

Alla historer har inte lyckliga slut.

Att gå igenom en depression är tufft, tuffare än vad många tror, och man kan verkligen inte döma en person som mår så dåligt att den inte orkar längre. Vissa orkar inte, vissa kan verkligen inte längre. Allas liv slutar inte lyckligt med giftemål och kyssar, vissa människor klarar bara inte längre.

Ibland måste böcker kunna ha ett olyckligt slut, precis som vissa liv.

Det man lär sig enligt den här boken, enligt mig, är att; alla historier inte har ett lyckligt slut, och man ska inte heller döma en sjuk människa, för de har aldrig valt att gå igenom det som dem gör.

Vad tog ni med er från denna bok??

You & I » 1DWhere stories live. Discover now