You & I » 1D

Kapitel 43

*Louis' POV*

Vi har säkert suttit på dom här obekväma stolarna i cirka två timmar. Tårar lämnar fortfarande våra ögon. Plötsligt kommer en doktor gåendes mot oss.

"Hej.. Jag heter Troy.. Är ni anhöriga till Niall Horan i rum 265?" Frågar han.

Jag nickar.

"Han verkar har tagit smällen riktigt hårt.. Han är fortfarande inte vaken, men han är vid liv. Han har en rejäl hjärnskakning och hastiga rörelser kan orsaka illamående och att han ramlar.. Hans brutna ben gör allt ännu värre också.. Han kommer att få stanna här minst i en vecka.. Vi kommer att ta fler prover när han vilat upp sig, men så länge kan vi bara vänta på att han vaknar.." Säger Troy.

"Okej.. Kan vi få träffa honom?" Frågar jag.

"Tyvärr inte.." Säger Troy.

"Okej.." Säger jag.

"Det enda ni kan göra är att åka hem, vi ringer om det är något.." Säger Troy.

"Jaha.. Okej.." Säger jag.

Vi reser oss från våra stolar och lämnar sakta rum 265 bakom oss. Vi tar hissen ner till första våningen innan vi går ut på parkeringen. Liams bil står parkerad där vi lämnade den. Vi hoppar in i bilen och lämnar sjukhuset.

"Hur gör vi med att berätta för Harry?" Frågar Liam.

"Han förtjänar att få veta men inte just idag.." Svarar jag.

"Okej.." Säger Liam.

"Det är nog ingen bra idé att åka tillbaka till Harry just nu.." Säger jag.

"Nej.." Säger Zayn.

"Jag kör dig hem Zayn, så får du köra mig hem Liam. Eftersom det är din bil Liam." Säger jag.

"Okej." Säger båda.

Efter en stund har vi lämnat av Zayn hemma hos honom, och bytt så att Liam kör istället. Liam kör mig hem och jag kliver ur bilen och ber honom ringa mig nästa dag.

Jag säger hej då och ser sedan Liam köra iväg.

*Skys POV*

Harry har somnat. Klockan är tolv på natten. Jag är vaken. Jag kan verkligen inte sova på grund av Louis' ord som cirkulerar i mitt huvud. Han har så rätt. Jag reser mig sakta från sängen. Du är ingenting Sky. Jag drar på mig mina jeans och en tröja. Du borde försvinna. Jag går ut ur rummet. En idiot, det är vad du är. Jag tassar försiktigt nerför trappan. Bara ta farväl av världen en gång för alla. Jag tassar ut i hallen. Det är enklare än vad du tror. Jag tar på mig mina skor. Låt tårarna lämna dina ögon. Jag går ut genom dörren.

Mina fötter rör sig nerför gatan. Snabbt, snabbt. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vill bara bort härifrån. Harry betyder mycket men när allt annat är så himla dåligt så finns det ju ingen anledning att hålla sig kvar på den tunna tråden. Jag går ner längs gatan. Jag vill bara bort. Mina tårar börjar rinna och mina fötter rör sig snabbare. Efter en stund kommer jag fram till en busshållplats. Jag tittar på tidtabellen. Bussen kommer om 4 minuter enligt den. Jag har ingen aning om var bussen ska men jag är nöjd så länge jag kommer långt bort.

Bussen kommer och jag kliver på. Så fort jag satt mig kör busschauffören vidare.

Efter cirka en halvtimme kommer vi fram till slutstationen. Det är ingen kvar förutom jag. Jag kliver av bussen. Jag har ingen aning om var jag befinner mig. Längre bort kan jag se en skog. Bussen kör iväg och jag promenerar vidare. Det enda som finns här är en gammal övergiven gård. Huset är förfallet. Skorstenen har rasat ihop, lika så har taket gjort. Glasrutorna är borta och fönsterkarmarna är svarta. Jag får en känsla av att det brunnit där. Jag fortsätter förbi gården. Men min blick behåller jag kvar där. Jag går upp i skogen. Det svider i ögonen av mina tårar. Skogen är mörk. Jag vandrar allt längre och längre in i skogen. Ingenting kan ändå bli värre. När jag vandrat allt längre och längre, öppnar sig en liten glänta med en sjö framför mig. Jag tvekar men fortsätter sedan dit. Sjön är omringad av den täta skogen. Jag går till den lilla stranden. Det finns lite sand där. Sedan går jag sakta till vattnet. Jag sträcker försiktigt ner handen i vattnet, det är iskallt. Men det är inte så konstigt eftersom det är slutet av November. Jag drar av mina skor och slänger upp dom en liten bit längre upp på stranden. Jag drar av mina strumpor och slänger sedan iväg dom också. Jag vet inte varför, men jag går ner med mina fötter i det iskalla vattnet. Jag står där i kanske två minuter och bara tittar ut över sjön. Vinden sveper tag i mitt långa hår och det får mig att rysa. Små regndroppar droppar ner. Även om det borde skydda med träden som reser sig omkring mig, finns det ett stort grått hål ovanför mig. Det är himlen. Den är på samma humör som jag. Sky och himmeln. Jag tvekar inte med att gå upp på den lilla stranden. Jag drar av mig mina jeans och min tröja. Luften är kylig vilket får mig att frysa ännu mer. Jag går sakta mot vattnet. Mina fötter rör sig neråt i vattnet och hur mycket jag än fryser struntar jag i det. Mina fötter täcks med vatten. Mina smalben täcks med vatten. Mina lår täcks med vatten. Mina ögon täcks med vatten, men inte av vatten från sjön. Det är så kallt att det känns som jag blir blå. Hela jag skakar. Men jag låter mig inte gå upp, istället fortsätter jag ännu längre ut i vattnet. Till slut når det mina axlar. Jag ställer mig helt still. Varför kan jag inte bara få kramp och dras med ut i vattnet? Jag vill ju inte längre..

Efter att ha stått i vattnet och väntat på något som aldrig händer kliver jag upp ur vattnet. Jag skakar och klapprar tänder. Istället för att dra på mig mina kläder lägger jag mig ner på stranden. Jag kan inte kontrollera min kropp på grund av kylan. Mina tårar formas i mina ögon, och jag låter dom rinna. Mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Om jag sluter ögonen vet jag att jag aldrig vaknar igen. Då får kylan ta min kropp. Så det är precis vad jag gör. Jag sluter ögonen.

_________________

Nytt kapitel! :)

Vad tycker ni? - Kommentera! :)

HARE BRA!! :) xx