You & I » 1D

Kapitel 2

Nu hade jag landat! Jag var i London! Jag kände lyckan i kroppen! Ingenting kunde vara bättre! Jag går bort till rullbandet och väntar på att min väska ska komma åkandes. Det dröjer en liten stund men till slut ser jag den. Jag börjar gå. Jag försöker hålla ögonen öppna efter pappa men det är så mycket folk att det är svårt att se någonting. Jag tittar bakåt och PANG! Jag går rakt in i en kille med brunt lockigt hår och grönaktiga ögon. Han ligger ner på golvet av den hårda smällen.

"Oj! Ursäkta mig jag är såå ledsen!" Säger jag och sätter mig bredvid killen.

(Ja, jag vet att dom inte pratar svenska i England men det blir lättare för er att läsa och för mig att skriva)

"Det gick bra, det är jag som ska be om ursäkt!" Svarar killen.

"Nej, nej! Jag är så himla klumpig!" Säger jag och känner mig som en idiot.

"Nej, det är lugnt" Säger killen.

"Är det säkert?" Frågar jag.

"Ja, 100 % säkert!" Säger killen och ler.

*Killens POV (Harry)*

Hon var så vacker. Med sitt bruna långa vågiga hår, de klarblå ögonen och det söta oroliga ansiktsuttrycket! Hon var så söt!

Vi blir tysta en stund innan hon avbryter tystnaden:

"Jag måste gå nu! Pappa väntar nog där ute! Är det säkert att det gick bra? Vi kanske ses någon gång!" Hon ler.

"Ja, det gick bra! Okej, hej då!" Säger jag och följer henne med blicken när hon går ifrån mig.

Varför hade jag inte frågat efter hennes namn?

*Skys POV*

Han kändes speciell på något sätt? Välbekant? Som om man sett honom i en dröm och sedan träffar honom i verkligheten?

Jag går ut ur flygplatsen och ut på parkeringen. Det är alldeles fullt av bilar. Jag tittar åt höger och åt vänster efter pappa men jag ser honom inte. Plötsligt kommer en bil körandes. Den parkerar framför mig. Motorn stängs av och jag står undrandes kvar och väntar på vad som ska hända.

Ut ur bilen kommer pappa! Han ler stort mot mig och ropar:

"Åhh, Sky! Det var så länge sedan! Jag har saknat dig såå!"

"Pappa!" Ropar jag och kramar om honom som jag gjorde på dagis även fast jag är 18 nu.

"Åh Gud vad jag har saknat dig!" Säger pappa igen.

"Jag har saknat dig med!" Säger jag.

"Det är så kul att du är här!" Säger pappa.

"Det är så kul att vara här!" Säger jag.

"Ska vi åka?" Frågar pappa sedan.

"Ja visst!" Säger jag och ler.

Jag hoppar in i bilen och pappa med. Han startar motorn och sedan backar han ut från parkeringen.

"Hur lång tid tar det att köra härifrån hem till dig?" Frågar jag.

"Ungefär en timme" Svarar pappa.

"Okej" Säger jag.

*Cirka en timme senare...*

"Så, det här är då huset!" Säger pappa och pekar mot det stora arroganta huset.

"Wow, det är verkligen jätte fint!" Säger jag.

"Ja, ska jag ta din väska så vi kan ta och gå in?" Frågar pappa.