You & I » 1D

Kapitel 32

*Nialls POV*

Jag reser mig sakta från golvet. Jag ser suddigt på grund av alla tårar. Jag går in i gästrummet. Jag slår mig ner på sängen.

Det är underligt ändå, hur man kan bli beroende av en annan människa. En människa som man träffat av slumpen. Den där dagen jag och Sky möttes på Londons gator. Jag fann henne direkt, det vill säga, kärlek vid första ögonkastet. Hennes vackra ögon. Hennes långa vågiga hår, och det där leendet. Hon var den vackraste jag någonsin sett. Allt som hänt på så kort tid är egentligen otroligt. Allt vi gått igenom tillsammans. Alla glada leenden och alla tusen tårar vi fält tillsammans. Men nu, ja nu är det över. Jag kommer aldrig få skratta med henne, jag kommer aldrig mer få gråta med henne. Istället kommer jag behöva sitta här med mig själv och dela alla glada minnen. Jag kommer få sitta här själv och gråta tills mina tårar är slut. Att leva som en halv människa är det ingen som kan, det är omöjligt. Sky, den där tjejen. Hon hade tagit över mig. Jag kan inte bara ge upp. På något vis, måste jag få henne att förlåta mig. På något sätt...

Jag fixar till kudden i sängen när jag plötsligt hittar en tröja under kudden. Skys tröja. Jag tar försiktigt upp den. Jag för den sakta mot ansiktet.

"Sky..." Mumlar jag, och mina tårar börjar rinna igen.

Hon måste ha glömt tröjan. Jag lägger mig ner till rätta och gosar in mitt ansikte i Skys tröja. Jag har aldrig saknat någon så mycket som nu, och hon har bara varit borta i cirka en halvtimme. Sakta, sakta blir mina ögonlock tyngre och jag somnar. I väntan på att Sky en dag ska återvända till mig.

*Harrys POV*

"Sky kan inte du berätta lite om när du bodde i Sverige? Du har faktiskt aldrig berättat om det.." Säger jag och lägger mig ner i sängen.

Sky lägger sig bredvid mig, "Det är inte så intressant Harry.."

"Jo, för någon som aldrig hört det förut.." Säger jag.

Sky fnissar lite innan hon går med på att berätta. Jag lägger mig på sidan och tittar på Sky som börjar berätta.

"Jag har alltid varit annorlunda på något sätt.. Jag har alltid varit en sån person som haft svårt för att släppa in andra i mitt liv.. När jag gick på dagis var jag alltid för mig själv. Jag tyckte inte om att vara med de andra barnen. Jag brukade för det mesta sitta och måla, jag målade alltid himmeln. Mitt huvud måste ha varit ganska stort, eftersom hela himlen fick plats i mitt huvud. I alla fall så blev jag kompis med en tjej som hette Linn, eller ja vi blev supertajta. Jag klarade knappt att vara ifrån henne en timme utan att sakna henne. Men allt förändrades den dagen hon sa att hon och hennes familj skulle flytta till USA. Hon hade inte berättat något innan och jag blev faktiskt ganska arg att hon inte sagt något. Men jag gick med på att följa med till flygplatsen för ett sista avsked. Men när min mamma kom hem den dagen... Ja, då förändrades verkligen allt! Hon hade pratat med min pappa som du vet nu bor i här i England. Jag hade alltid trott att han bara varit här för att arbeta. Men så var det inte. Han och min mamma var skilda sen ett halvår tillbaka och hon hade inte berättat någonting om det. Hon visste även om det där med att min bästa vän skulle flytta, men sa inget om det heller. Så jag lämnade mamma, och sprang hem till bästa vän men hon visste redan om att mina föräldrar var skilda. Jag kände att ingen i hela världen någonsin berättade sanningen för mig så jag tog flyget till pappa, här i England. Men han hade också ljugit. Han hade en tjej och de skulle ha ett barn... Jag kände mig så ledsen... Det var då vi träffades..." Säger Sky, hon är nära till gråten ännu en gång idag.

"Gråt inte Sky..." Säger jag och lägger armarna om henne.

"Det är bara så jobbigt att tänka på allt Harry..." Säger Sky.