You & I » 1D

Kapitel 1

Jag var ensam hemma. Mamma jobbade kväll och pappa var som vanligt bortrest. Jag låg i min säng. Tänkte på livet. Utanför vimlade snöflingor ner från himlen. Det var vackert. Mamma hade flera gånger berättat för mig att jag var väldigt speciell när jag var liten, speciell på ett bra sätt. Hon hade tyckt att jag strålade som himlen. Att mina ögon var som en sommardag, blåa som havets vågor. Därifrån hade jag fått mitt namn, Sky. Jag hade alltid hållit mig för mig själv när jag var liten. Jag gillade inte att leka de lekar som de andra barnen brukade leka. På dagis, medans de andra barnen var ute och lekte i sandlådan satt jag inne och ritade. Mamma hade även berättat att jag målade väldigt speciella teckningar. Ofta målade jag himlen. Jag hade frågat mamma många gånger varför jag ofta målade himlen. Men hon visste inte heller. Nu var jag 18 och dagis kändes som en evighet sen. Jag tänkte inte ofta på det längre. Jag var mer framåtriktad nu för tiden. Jag skulle snart ta körkort, skaffa jobb och kanske till och med hitta en kille som skulle platsa i mitt liv. Jag var inte så intresserad av det. Jag var nöjd som det var, ja i alla fall nästan. Min bästa vän Linn var bland det bästa jag hade. Vi hade varit bästa vänner sedan trean, då jag började släppa in andra människor än bara mig själv i mitt liv. Linn hade varit en av de första. Jag hade inte alltid mått bra, och jag gjorde inte heller. Jag hade ofta utsatt mig själv för hemska händelser. Till exempel hade jag skurit mig själv på handleden. Med flit. Jag hade sagt att jag skulle hoppa, framför tåg. Men Linn hade övertygat mig om att sånt löste ingenting. Jag ville inte lyssna men hade till slut gjort det. Men tanken fanns alltid kvar i bakhuvudet.

Plötsligt hör jag min mobil plinga till. Jag vänder trött på huvudet och tittar på nattduksbordet. Telefon ligger där. Trött sträcker jag ut handen. Jag tittar på meddelandet. Det är från Linn hon skriver:

"Hej, går det bra att jag kommer över till dig en stund?"

Jag svarar:

"Ja, visst jag ligger ändå bara i sängen!"

Det dröjer en liten stund innan jag får ett meddelande tillbaka:

"Bra, jag har en sak att berätta.."

Jag struntar i att svara eftersom jag vet att Linn snart kommer. Det går några minuter innan det plötsligt knackar på dörren. Jag sätter mig trött upp och ropar:

"Kom in!"

Jag hör dörren öppnas. Personen tar av sig skorna och kommer sakta upp för trappan. Det är Linn:

"Hej.." Säger hon och hennes leende finns inte där, det leendet som alltid får mig att känna mig lugn och trygg. Linn ser ledsen ut.

"Hej!" Säger jag glatt

"Mm..." Säger hon och suckar

"Hur är det?" Frågar jag och följer Linn med blicken när hon sätter sig i min skrivbordsstol.

"Inge vidare.." Stönar Linn.

"Vad är det som har hänt?" Säger jag och ler.

"Varför ser du så glad ut? Jag ska ju flytta!" Säger Linn och jag ser att hennes ögon blir gråt röda.

"Men Linn, vi kommer ju ändå ses!" Säger jag tröstande.

"Nej! Jag ska flytta ifrån Sverige! Jag ska flytta till USA! Till Los Angeles!" Säger Linn och tårarna börjar rinna ner för hennes kinder.

Jag stelnar till på sängen. Skulle Linn verkligen flytta? Det enda jag får ur mig är:

"Va?"

"J-ja.." Stammar Linn fram mellan snyftningarna.

"När, ska du flytta?" Frågar jag och sväljer för att själv inte börja gråta.

"Vi har packat alla saker.. Planet till USA går imorgon bitti.." Svarar Linn och torkar bort tårarna med underarmen.