You & I » 1D

Kapitel 13

*Skys POV*

Han var nöjd nu. Han hade hittat mig. Han trodde att jag var nöjd. Snarare tvärtom. Han hade tagit med mig hem igen. Han hade sagt att jag aldrig mer skulle få prata med Harry, att jag aldrig mer skulle få träffa honom. Sedan hade han slagit mig. Jag hade aldrig trott att han var sån. Men jag hade fel. Helt fel. Det kunde bli värre än att han slår mig, och det hade det också blivit. Jag skulle få åka hem till mamma igen. Lämna mitt liv igen och börja på ett nytt! Jag hade äntligen börjat trivas här. Och jag skulle behöva lämna Harry. Det var det som gjorde mig mest frustrerad. Jag kan inte lämna honom. När pappa hade tvingat med mig ut från Harrys hus hade Harry bara gråtit. Han behövde någon precis som jag behövde någon. Jag var rädd att han kanske till och med skulle lämna sitt liv om inte jag stanna. Att han bara skulle lämna ALLT! Ta det vassa verktyget och bara lämna allt. Tanken var hemsk, precis som allt annat. Pappa hade sagt att jag skulle åka redan imorgon. Och att jag inte fick säga hej då till varken Harry eller mina andra vänner. Allt skulle gå så fort som möjligt. Min gardin är nerdragen och jag ligger på sängen och gråter floder. Pappa kan inte göra såhär?! Vill hann göra mig lycklig låter han mig stanna här i London med killen som räddar mitt liv, Harry. Jag vill finnas här för Harry. Han behöver mig. Men pappa vägrade att lyssna. Han hade låst in mig på mitt rum. Han hade börjat behandla mig som en hög med smuts. Bara för att jag älskade en person. Att tänka "Livet är orättvist" gör bara saken värre. Om jag ska behöva lämna Harry kan jag lika gärna ta mitt eget liv. Jag känner ingen anledning att leva utan honom. Först hade jag älskat honom sedan hade jag hatat honom och nu älskade jag honom igen. Men jag vill hålla kvar vid det. Jag älskar honom.

Jag sätter mig tyst upp. Jag vill inte att pappa ska höra mig. Jag tittar mot gardinen och mot fönstret. Jag kan inte stanna här och gråta tills tårarna är slut. Jag måste göra något. Jag går fram till fönstret och drar tyst och sakta upp gardinen. Det är mörkt ute. Pappa sover och det borde jag med göra men jag kan inte. Jag öppnar försiktigt fönstret. Jag tittar ner mot marken. 2 meter. Jag öppnar fönstret lite till. Jag klättrar ut genom fönstret. Ostadigt står jag på fönsterbrädet. "Hoppa Sky" tänker jag. Jag tar sats och hoppar. Jag landar med en hård duns på asfalten. Mina knän blöder och mina händer med. Jag känner en tår igen och torkar bort den med min blodiga hand. Jag kan känna att det blir blodigt i mitt ansikte men jag bryr mig inte. Jag springer. Springer så fort mina fötter kan bära mig. Harrys hus ligger långt bort. Jag klarar inte att springa genom halva London. Jag ställer mig vid en busshållplats och tittar stressat på busstidtabellen. Om 2 minuter kommer bussen. Två minuter går fort och bussen kör in till kanten för att hämta upp mig. Busschauffören ser förvånat på mig. Mina knän är uppskrapade och jag har torkat blod i ansiket. Jag ler lite smått mot honom och fortsätter sedan längre in i bussen. Jag slår mig ner på en ledig plats och bussen kör vidare. Det dröjer cirka 20 minuter innan vi kommer fram till Harrys hus. Jag kliver av bussen och går mot uppfarten till Harrys hus. Jag knackar på och Harry öppnar. Hans ögon är gråtröda och han har fortfarande tårar som oavbrutet rinner nerför hans kinder. När han ser mig spärrar han upp ögonen.

"Vad har hänt Sky?!" Nästan skriker Harry. Jag kan se att smärtan i hans kind är fruktansvärd.

"H-Harry... P-pappa v-v-vill at-t j-jag... Å-åker hem t-till Sverige i-igen..." Stammar jag fram samtidigt som tårarna oavbrutet rinner nerför mina kinder.

"D-du får inte å-åka...!" Säger Harry och gråter.

"Jag tänker inte det... Men jag måste ha din hjälp. På något sätt måste jag hålla mig gömd från pappa... Vi måste härifrån Harry..." Säger jag.

Harry nickar och säger sedan:

"Vart ska vi ta vägen...?"

Jag rycker på axlarna.

"Louis kanske kan hjälpa oss...?" Säger Harry.

Jag nickar.

Harry tar upp sin mobil och ringer Louis. De pratar en ganska kort stund.

"Han sa att vi kan komma och bo hos honom..." Säger Harry.

"Okej..."

"Men han vet inte att du är med..." Säger Harry och tittar skamset ner i marken.

Jag ser undrande på Harry.

"Det ordnar sig nog..." Säger jag ändå.

Harry nickar sakta.

"Följ med mig in, jag måste packa..." Säger Harry.

"Okej" Säger jag och följer med Harry in.

"Varför har du blod i hela ansiktet och uppskrapade händer och knän...?" Frågar Harry och ser oroligt på mig när vi kommit in i huset.

"Ibland måste man skada sig själv för att rädda andra..." Säger jag kort.

Harry verkar inte riktigt förstå och rycker därför på axlarna.

Harry går upp på sitt rum och börjar packa. Så länge går jag in på badrummet och tvättar mig. Jag tvättar bort blodet i ansiktet och från knäna och händerna. Det är ganska djupa sår lite här och var men det har iallafall slutat blöda.

"Är du klar?" Frågar Harry och sneglar in i badrummet.

"Japp..." Svarar jag och går ut från badrummet och släcker.

Vi går ut i hallen och tar på oss skor och jacka. Harry står i någon minut och bara tittar in i huset. Jag ser att han är lite orolig.

"Det ordnar sig Harry. Allt kommer bli bra. Jag tänker finnas här för dig även om jag inte alltid bringar lycka med mig. Men för mig är du den viktigaste personen som existerar." Säger jag och ger Harry en puss på kinden som han inte har ont i.

"Tack..." Säger Harry.

Vi kramar om varandra och går sedan ut genom dörren.

______________________________

Japp! Nytt kapitel här igen! Jag hoppas verkligen att ni gillar det! Det händer inte så mycket i detta kapitel men jag hoppas att ni gillar det iallafall..

Glöm inte att rösta & kommentera!

Vi ses i nästa kapitel! Hare braaaa! xx