You & I » 1D

Kapitel 36

*Harrys POV*

Intervjun går sakta mot sitt slut. Vi alla reser oss från våra stolar. Av någon anledning hade Niall undvikt mig hela intervjun, han hade inte pratat med mig, han hade inte ens tittat på mig. Jag vet inte vad det är som han anar har hänt, men han är iallafall ledsen det ser man tydligt.

Vi går ut utanför byggnaden. Vi alla har antingen keps, mössa eller en luva för att inte bli igenkända. 

"Häng med mig hem!" Föreslår jag.

Alla tänker efter innan dom beslutar sig för att hänga med.

Niall hoppar in i sin bil, Louis i sin och jag i min. Liam och Zayn hade tagit sällskap med Louis på vägen hit.

Efter en stund kommer vi alla hem till mig. Vi kliver ur bilarna och går sedan mot ytterdörren. Det är släckt överallt och jag börjar undra om Sky sover, klockan är cirka åtta på kvällen.

Vi går in i huset till min förvåning är inte en enda lampa tänd. Vi tar av oss skorna och jackorna. Jag tänder lite lampor medans killarna går in till vardagsrummet. När jag tänt på nedervåningen går jag upp för trappan till övervåningen. Det är mörkt. Jag tänder några lampor och går sedan in i sovrummet för att se om Sky är där. Men det är tomt. 

Jag känner oron komma krypandes.

Jag rusar nerför trappan ner till vardagsrummet. Killarna ser förvånat på mig, antagligen ser jag förtvivlad ut.

"Harry, vad är det?" Frågar Louis och kommer fram till mig.

Jag går snabbt in i köket och sätter igång att leta efter Sky.

"Sky?! Var är du?!" Säger jag förtvivlat.

Louis, Liam och Zayn kommer ut till köket. Men inte Niall, men jag orkar inte bry mig om att han antagligen är ledsen den här gången.

"Harry, prova med att ringa henne!" Säger Louis.

Jag nickar och fiskar upp min mobil ur fickan.

Jag går in på kontakterna och letar upp Skys namn. Jag klickar på hennes namn och sedan på den lilla telefonen i hörnet. Jag sätter mobilen mot örat och ber till gudarna att hon svarar.

*Skys POV*

Plötsligt känner jag hur min mobil ringer i min ficka. Den gamla mannen har lämnat mig och jag sitter ensam i skråvet på väg mot Sverige. 

Mina handleder är ihop tejpade och jag har inte en chans att få upp mobilen. Mina smalben är också ihop tejpade och jag kan varken gå härifrån eller be om hjälp genom mobilen. Däremot är min mun fri från tejp, mannen hade sett hur panikslagen jag var och hade därför tagit bort tejpen. Han hade sagt att min mamma ville ha mig levande tillbaka men sedan att det kvittade. Jag hade inte riktigt förtått honom, det enda jag vet är att mamma inte planerat en snäll överraskning. Det känner jag på mig.

Båten guppar fram och tillbaka vilket får mig att nästan bli grön av illamående.

*Back to Harrys POV*

"Röstbrevlåda..." Mumlar jag.

"Harry, ta det lugnt! Hon kan kanske inte svara just nu.." Säger Liam.

"Men tänk om det hänt henne något?!" Säger jag oroligt.

Varken Liam, Zayn eller Louis säger något.

"Men va fan?! Säg något då?! Tänk om det hänt henne något..." Mina ord blir bara lägre och lägre.

Jag sjunker ner mot skåpsluckan och drar upp knäna till hakan. Mina tårar rinner nu nerför kinderna.

"Harry.. Bara ta det lugnt.." Säger Zayn.

Alla tre sätter sig ner med mig.

"Vadå ta det lugnt?! Hon kanske inte är vid liv längre?!" Säger jag och snyftar.

"Det måste hon vara, Harry.." Säger Liam.

"Nej... Det är inte säkert..." Säger jag och gömmer ansiktet.

"Harry..? Varför skulle hon helt plötsligt vara död..?" Frågar Zayn.

"Ho-hon har skärt sig igen..." Mumlar jag gråtandes.

"Va?!" Utbrister en röst. Rösten låter förtvivlad och sprickfärdig.

Jag tittar upp. Niall.

Liam reser sig från golvet och går bort till Niall. Vi borde inte vara i samma rum precis nu, det skulle inte förvåna mig om det slutar med att vi står och skriker på varandra.

*Nialls POV*

Liam och jag går in i vardagsrummet igen. Jag vill helst inte det men jag vill samtidigt inte bråka med Harry heller.

"Niall, ta det lugnt.." Säger Liam och lägger sin arm om mig.

"Ja-jag kan inte.." Säger jag.

"Jo, Niall.. Du måste.. Vi vet inte vad som hänt än.." Säger Liam.

"Men tänk om..-" Liam avbryter mig.

"Hon är vid liv, Niall.. Vi vet bara inte var hon är.." Säger Liam.

Jag suckar och lutar mitt huvud mot Liams axel. Han håller försiktigt om mig samtidigt som mina tårar rinner nerför mina kinder.

*Skys POV*

Jag hinner inte stoppa mig själv, innan jag spyr. Båten gör mig sjösjuk och det enda jag vill är att få komma hem. Mitt riktiga hem. Hos Harry, i England.

Jag har inte koll på tiden men jag antar att jag varit borta i cirka tre timmar. Jag har heller ingen aning om hur lång tid det tar att åka till Sverige från England. Med lastskepp.

Plötsligt slutar allt att guppa och båten ger ifrån sig ett tut. Jag hoppas mer än allt att vi är framme för denna åktur hade varit en av de värsta i mitt liv.

Den gamla mannen kommer ner till mig. Han suckar innan han tar tag i mig och bär mig precis som pappa gjort. 

Han bär mig över till land och går sedan bort mot en bil som står och väntar. Mammas bil.

Han släpper ner mig på marken och jag skriker till av smärta.

Mamma kommer fram till mig och lyfter upp min haka.

Jag ser in i hennes ögon. Men jag ser inget tecken på att hon är glad. 

Jag får en hård smäll i ansiktet. Av mamma...

Hon rycker upp mig från den hårda marken och sedan går vi in i bilen. Mamma sätter sig i förarsätet och startar bilen. Hon flinar åt mig i backspegeln. Jag som trott att hon var glad att se mig. Men det är fel. Jag vågar inte föreställa mig vilka hemska saker hon planerat att göra med mig...

Plötsligt hugger det till i magen igen. Harry...

Det är nästan så jag ångrar det vi gjort, för smärtan i magen är hemsk.

________________

Nytt kapitel... IGEN!! Woohoo!! Hinner nog uppdatera fler gånger idag! Yay! 

Hoppas att ni gillar kapitlet! 

HARE BRA!! :) xx