𝐇𝐉Ä𝐑𝐓𝐒𝐋𝐀𝐆 - dante lindhe

S J U T T I O F E M

Jag kollade på mig själv i spegeln och för första gången på veckor var jag stolt över vad som speglade sig tillbaka. Mitt medellånga bruna hår låg vågigt, utsläppt på min rygg och ramade in mitt ansikte. En guldig, glittrig klänning klädde min kropp och glänste i det svaga solljuset som trängde sig in bakom gardinerna och gav hela rummet en lugn och fridfull aura. Dem svarta höga klackarna fick mig att se mycket längre ut och förhoppningsvis skulle jag inte vara kortast ikväll.

Jag log mot spegeln en sista gång och trädde i det sista guldiga örhänget innan jag plockade på mig min svarta lilla handväska och klev ut ur lägenheten. Väl nere vid parkeringen stod en taxi och väntade otåligt och dem sista stegen skyndade jag på lite extra.
"Är du redo?" frågade den blondhårig killen som satt bakom ratten. Jag ryckte till och kollade upp från backen.
"Va? Jaja, kör du." svarade jag frågandes och såg i spegeln hur han blängde på mig. Öh, okej? Någon som har en dålig dag på jobbet?

Jag tackade den bittra taxichauffören en sista gång och hann knappt stänga igen bildörren förens han körde iväg. Jag svor tyst för mig själv åt hur självupptagna och otrevliga alla var nu för tiden. Hela världen verkade vara emot mig.

"Clara! Tjohej!" ropade en maskulin röst bakom mig som jag snabbt kopplade ihop med Axel. Jag vände mig snabbt om och möttes utav Axel, Fabian och Ludwig som alla stod med stora leenden och väntade utanför entrén till restaurangen. Jag höjde handen och vinkade i en hälsningsgest och log stort mot dem.
Jag kollade mig om en sista gången så ingen bil kom innan jag snabbare än blixten gick över vägen och fram till dem.

"Heeeej" utbrast jag när jag kom fram och gav dem alla tre varsin stor kram. "Det var inte igår." kontrade jag efter att ha dragit ifrån. De alla tre kollade lite obekvämt på mig och kollade på varann efter hjälp. Ludwig harklade sig och började.."Öh, ja alltså tiden liksom bara försvinner-" började han men avbröts av att jag knuffade till honom i sidan.
"Jag skojar bara med er." skrattade jag och en lättat ansiktsuttryck fyllde upp Ludwigs ansikte. "Jag har haft lika fullt upp som ni har haft med mitt nya jobbet och allt. Fett tråkigt att man inte hinner umgås med ens kompisar på samma sätt som innan. Men förhoppningsvis lugnar väl allt ner sig snart."

Vi stod och pratade en stund i väntan på att dem andra skulle anlända. Egentligen hade jag aning om vilka som skulle komma. Men jag antog att det skulle vara dem vanliga.
"Gokväll mina kära vänner" Vi alla vände oss om och lät våra ögon landa på Linn, Valter, Nelly och Rasmus som kom gåendes mot oss.
"Gokväll" skrattade jag och gick fram och gav dem alla varsin kram.
"HEJ älskling" Tjoade Nelly och sprang fram till mig. Hon gav mig en stor puss på kinden innan hon la upp ena armen på min axel.
"Hej Nellsan" skrattade jag och drog in henne i en kram istället som hon gladeligen tog emot.
"Har inte Noel kommit än?" frågade Valter undrande efter att vi hälsat. I brist på svar vände mig om mot Axel som skakade på huvudet.

"Nix, hans taxi dök inte upp så Dante skulle plocka honom." Dante. Ska han också komma? Klart han ska, varför skulle han inte dyka upp?
"Vart är Linnea?" frågade Nelly mig och tittade sig omkring.
"Hon har inte kommit än. Jag vet inte riktigt hur hon skulle ta sig hit men hon skrev nyligen att hon var påväg." Nelly nickade sakta och skulle precis säga något mer när hennes bror avbröt henne-

"När man talar om trollen." hörde jag Ludwig skämta. När jag vände mig om skymtade jag Dantes svarta bmw parkera en bit bort. Bildörrarna öppnades och ur klev Dante, Noel och....Linnea? Hade hon åkt med dem?
Mina tankar på Linnea försvann så fort ögonen landade på Dante. Han kollade upp och våra ögon möttes. Hans vackra, blåa kollade djupt in i mina bruna och plötsligt kändes det som att allt runtom försvann. Den magiska, korta stunden avbröts snabbt av att killarna for fram och gav Noel ett par stora, broderliga kramar. Jag vände bort blicken från dem och riktade istället min uppmärksamhet mot Linnea som nu hade kommit fram.
"Hej gumman" Hon log stort och gick fram och gav mig en hård kram. "Hur mår du?" viskade hon och släppte mig för att ge mig en empatisk blick. Hade hon vittnat mitt och Dantes stirrar-moment?

"Jag mår bra." Försäkrade jag henne och log tillbaka. Hon kollade skeptiskt på mig en stund innan hon nickade.
"Jag tror dig inte riktigt men tänker inte fråga mer." började hon. "Så vad säger du? Är du redo att äta en helvetes massa god gratis mat?! Jag ska berätta en hemlighet." Hon lutade sig närmare mot mig innan hon viskade:"Jag har inte ätit något sen tidigt imorse för att orka äta ikväll." Ett klingande skratt slank ur henne och jag skakade roat på huvudet åt henne men kunde inte låta bli stt skratta jag med. Det där var verkligen Linnea i egen hög person. Hon ryckte på axlarna och kollade flinandes mot mig. "Vad är det dem brukar säga? Gratis mat är väl det som smakar bäst?"

"Du är fan knäpp. Men jag tänker inte stoppa dig. Dessutom gör det dig bara gott, ditt benskramel." Skrattandes gick vi inåt i restaurangen med killarna tätt efter.

Så fort vi kom in kom en medelåldrig man fram och hälsade på oss. Efter att han hälsat oss välkomna började han att leda oss inåt i restaurangen fram till vårt reserverade bord.

Vi satte oss ner alla på varsin stol runt det gigantiska bordet som dem hade ställt ihop och tackade när mannen som hade representerat sig som Anders delade ut menyn åt oss. Till min glädje hamnade Dante och jag på varsin ända av bordet och bredvid mig fick jag istället Axel och Linn. Mitt emot mig satt Fabian och bredvid honom Linnea som självklart ville sitta så nära Noel som möjligt. Nelly hade slagit sig ner en liten bit längre ner på bordet med alla dem andra.