𝐇𝐉Ä𝐑𝐓𝐒𝐋𝐀𝐆 - dante lindhe

S E X T I O Å T T A

C L A R A S P O V
2 dagar senare
fredag 4 Maj 2019, klockan 21:12

Med vingliga steg och ett vinglas i min högra hand promenerade jag in i det fartfyllda vardagsrummet. På det ljusgråa golvet stod det ungdomar i alla åldrar och dansade och for. Jag stannade upp och tog en klunk utav det vita vinet, innan jag fortsatte att gå mot soffan. När jag var framme damp jag ner bredvid någon klängig kille och en brunhårig tjej som såg bekant ut. Var det kanske Nelly? Nicole? Ludwig? Fast han var ju en kille.

"cLARA!" ropade någon så jag ryckte till. En blond, nästan brunhårig tjej stod och hoppade och vinkade till mig. Jag kollade konstigt på henne. Vem var det? Hur visste hon mitt namn? Kände hon mig? Kände jag henne?

Den klängiga killen bredvid mg puttade till mig och jag vände mig om och kollade argt på honom. Vem trodde han att han var som puttade mig!?

"Va-, vAD vill dUUu?!" fräste jag och hörde hur jag sluddrade på orden. Ett skratt hördes och jag vände mig dit. Varför skulle alla driva med mig?!

"Clara? Hur mår du egentligen?" frågade den maskulina rösten som nyligen skrattat. Jag granskade honom noga. För visst var det en han? Ja det var det. Tror jag. När jag inte svarade så upprepade han sig igen.
"Va? Braaa." Han nickade men såg inte riktigt ut att tro på mig.
Den klängiga killen la nu vad som kändes som en arm runt mig och drog mig intill sig. Trots att jag inte ville så orkade jag inte protestera mer än att putta lite på honom. Den blonda, nästan brunhåriga tjejen som hade vinkat till mig förut kom nu fram till mig med ett glas som innehöll vad som såg ut att vara vatten. Jag kollade noga på det och försökte avgöra om det var sprit eller vatten. Till sist bestämde jag mig för att det var vatten. Och det tänkte jag verkligen inte dricka. Jag tog upp handen och skulle precis slå omkull glaset när hon i sista stund hann flytta undan det.

"Det är bara vatten, Clara." suckade hon och fnös. Trodde hon inte att jag reda visste det? Jag rynkade på näsan åt det och vände mig istället mot den där förbaskade jävla klängiga killen som vägrade släppa mig. Tjejen gick fram och drog bort den klängiga killens arm om mig och hjälpte mig sen upp. Eller rättare sagt drog mig upp. För jag ville sitta kvar. Eller nej. Det ville jag inte alls.

"Kom nu Clara så tar vi hem dig." Hon drog med mig bort mot vad som såg ut att vara hallen. Väl där klädde hon på mig en ful jacka.
"FAAn vilkeeen fuul jaCKa." sluddrade jag och ett roat skratt slank ur henne.
"Det är din-" började hon men avslutade tvärt. Hela hon stelnade till och blicken frös till på något eller, snarare någon.
"Fuck." hörde jag henne mumla. Helt plötsligt blev det en jävla fart på henne. Hon drog på sig sin jacka hon också innan hon drog tag i min handled och började dra med mig bort mot ytterdörren. På grund av hennes plötsliga rörelse vinglade jag till och precis när jag väntade på att jag skulle kyssa marken fångades jag upp. Ett högt skratt slank ur mig.

"Hoppsan" skrattade jag och kollade upp mot den blonda killen som höll i mig. Hans kristallblåa ögon mötte mina och stirrade intensivt tillbaka. Hans skarpa kindben såg sylvassa åt ut och såg nästan ut att kunna krossas när som. Liknade inte han någon som jag kände? Vänta nu. Blont hår. Kristallblåa ögon. Sylvassa kindben. Åh nej. Inte nu.

- - -

"Är du okej?" han hjälpte mig upp och släppte mig inte förrns jag stod så stabilt som jag för tillfället kunde på båda benen. Helvete vad allt skulle snurra. Jag borstade av mig lite osynligt smuts och kollade mig nervöst omkring efter den blonda, nästan brunhåriga tjejen. Vart fan tog hon vägen? Hon skulle ju ta mig hem sa hon ju? När jag inte hittade henne blev jag ännu nervösare och om det inte hade varit för att Dante stod precis framför mig hade jag börjat springa omkring och ropa efter henne.

"Hallå? Är du okej?" Jag ryckte till och kollade förvirrat på han. Pratade han? Med mig? Ojdå.

"Öh, va? Ja." Jag harklade mig och pillade lite på naglarna. "Eh, tack. För hjälpen alltså." Han log nervöst och nickade. Vad nykter jag låter, hann jag tänka innan han öppnade munnen igen. Min stolthet och självsäkerhet försvann lika fort som den kom.

"Uhm, Clar-" började han och jag svalde hårt. Inte det där snacket nu. Han kollade på någon bakom mig och såg ut att fundera över om han skulle fortsätta prata eller inte. När han fortsatte att stirra kunde jag inte låta bli att vända mig om och kolla jag också. Väl där såg jag min skyddsängel, den blonda, nästan brunhåriga tjejen komma gåendes ur folkmassan. Äntligen!

"Oj, men här är du ju! Jag glömde min telefon i ett av sovrummen så jag var tvungen att hämta den." försökte hon men till och med jag hörde på långa vägar att det var en lögn.

"Clara? Är du färdig?" frågade hon och jag kunde inte förmå mig själv att göra annat än att nicka.

"Öh, hej Linnea.." mumlade Dante med blicken sänkt. Linnea? Var det så hon hette? Linnea, som hon tydligen hette nickade till svar. Hon såg ut att vara allt annat än glad över att se honom. Ha! Rätt åt honom.

"Tar du hem henne?" frågade han Linnea och hon mumlade ett bittert ja, till svar. Jävlar, hon hatar nog nästan honom lika mycket som jag gör. Eller, varför hatar jag honom? Vad har han gjort mig? Vem är han nu ens igen? Jag sneglade så diskret jag kunde upp och kollade på honom. Juste. Dante. Vad gör han ens här? Vad gör jag här?

"Kom nu Clara så går vi." Linnea tog tag åter en gång tag i min handled, fast denna gång försiktigare, och började långsamt att leda mig ut ur huset. Det sista jag såg innan ytterdörren smälldes igen framför mig var Dante som med dimmig blick och en cigarett i mungipan stod i hallen och kollade in i mina ögon. Av alla människor som var där inne var det bara han jag såg.