𝐇𝐉Ä𝐑𝐓𝐒𝐋𝐀𝐆 - dante lindhe

E T T

 - redigerad 1-12-19

Jag hängde upp den sista tröjan i garderoben och suckade djupt. Det hade varit en riktigt lång dag av endast stress, packning och inredning. Hela dagen hade jag och mina två bästa vänner Linnea och Bianca hjälpts åt att ställa upp alla mina möbler, inreda och packa upp mängder med flyttlådor. Då detta är min första lägenhet så har jag behövt köpa allt nytt, vilket som inte hade varit billigt. Egentligen är lägenheten alldeles för stor för bara en person men mamma och pappa envisades med att jag skulle köpa den för framtida behov som de så fint uttryckte det. Den ligger i Östermalm och är precis nybyggd. Visst är jag nöjd med den och jätte tacksam för att mamma och pappa köpte den åt mig, men jag hade nog inte behövt en så stor. Jag kollade mig om en sista gång i sovrummet innan jag gick in till vardagsrummet där Bianca och Linnea satt nersjunkna i soffan med varsin mobil.

"Kan vi inte bara köpa pizza ikväll?" frågade jag och sjönk utmattat ner i den nya, beigea soffan. Linnea kollade upp från sin telefon och nickade.
"Absolut."sa hon och log. Bianca gjorde tummen upp och vi bestämde att Linnea skulle ringa och beställa pizzan medans Bianca skulle duka och jag gå upp till en granne och fråga om toapapper då jag glömt köpa det och inte orkade åka till någon affär nu såhär sent på kvällen. Kanske inte det roligaste att fråga en granne som man aldrig träffat förut men hade jag något val? Nej.
"Jag går nu då." suckade jag och inne i köket kunde jag höra hur Bianca skrattade.
Jag öppnade dörren ut till trapphuset och klev ut. Jag kom på att jag fortfarande hade på mig mina mjukiskläder och tänkte för en stund gå in och byta om när jag hörde inifrån lägenheten hur Linnea ringde och beställde pizzan. Lika bra att få det överstökat, tänkte jag och började gå upp för trappan då kärringen som bor mitt emot mig var jätteotrevlig när jag hälsade på henne idag. Så hon var mitt sista val. Jag gick upp för trappan och gick fram till första, bästa dörr jag såg. Jag hade faktiskt ingen aning om vilka mer som bor här förutom tanten då. Så det är väl bara att hoppas att dem andra kanske är lite trevligare och förhoppningsvis kanske det fanns någon i min ålder också och inte bara en massa gamla. Man kunde ju alltid hoppas.

Försiktigt ringde jag på ringklockan och rätade till mitt hår som satt uppsatt i en rörig bulle. Innanför dörren kunde jag höra steg och hur nyckellåset vreds om. Dörren öppnades och framför mig stod nu en snygg, ung kille i min ålder. Bingo. Han hade isblont hår som låg alldeles perfekt på hans huvud. Han bar en svart hoodie med någon krona på ? Från någonstans kände jag igen både honom och den där kronan men hur mycket jag än tänkte så kunde jag in komma på varifrån. Jag kom på mig själv med att stirra på honom och la också märkte till hur han stirrade på mig. Jag harklade mig och sträckte lite på mig.
"Hejsan! Mitt namn är Clara och jag har precis..." mer hann jag inte säga förrns han brast ut i en djup suck och himlade med ögonen. Jag rynkade på ögonbrynen och kollade förvånat på honom. Vad stod han och suckade om?
"Jag bryr mig om vad du heter, för jag tänker ändå inte skriva någon autograf." fräste han ointressant och jag flämtade till och höll bokstavligen på att tappa hakan. Autograf? Vem tror han att han är??! Och varför i helvete är alla här så otrevliga?!
"Öh, va? Varför i helvete skulle jag vilja ha din autograf?" frågade jag förvirrat samtidigt som jag blängde surt på honom. Vi är två som kan vara otrevliga, tänkte jag. Han tittade förvånat på mig.
"Vad som får mig att tro det? Jo om du inte har märkt det så är jag Dante Lindhe, Hov1." sa han och jag kunde inte hålla mig för skratt.
"Och jag är släkt med Barack Obama." skrockade jag och väntade på att han skulle säga att han bara skojade. Men när han inte gjorde det utan bara såg på mig med en vansinnig blick så kunde jag inte låta bli att snegla mot skylten med hans namn på.

Och när jag såg vad som stod där blev jag alldeles stum..

***

första kapitlet yey