Vi lät som, när du va' med mig
Mitt hjärta slog när du var här
Jag blir så glad så fort jag ser dig
Fuck allt, tror att vi kunde gått
━━━━━━━━━ ♡ ━━━━━━━━━━
Clara Westergren har äntligen fått sin nya, egna lägenhet på Östermalm. Det som ska bli börj...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
>>> 13 Maj klockan: 09:12 <<<
Jag kunde inte hålla emot det leende som spred sig på mina läppar när jag tryckte mig igenom Ludwigs instagram händelse och alla de bilder han lagt upp på Noel. Så himla fint. Jag tryckte mig ut från instagram och gick in på kontakter. Där dröjde det inte länge förrns Noels kontakt dök upp i mitt flöde. Jag tryckte på hans nummer och lyssnade på de två första signalerna som gick i väntan på att han skulle svara. Precis när jag tänkte lägga på så nådde Noels glada stämma mina öron. "Clara? Hej!"
"Grattis på födelsedagen Noel!" hälsade jag och kunde se framför mig hur han log.
"Tack så mycket. Ärligt talat trodde jag faktiskt att du inte skulle komma ihåg."
"Va? Hur skulle jag någonsin kunna glömma något sånt viktigt?" Ett bubblande skratt hördes på andra sidan linjen och jag kunde inte låta bli att le.
"Hur mår du då?" frågade han när han slutat skratta. Jag suckade inombords åt den uttjatade frågan.
"Bara bra. Hur mår du själv?" hörde jag mig själv fråga.
"Så bra. Jodå det rullar på. Hur kan man inte vara glad när man har en fet fest framför sig att se fram emot?!" skrockade han och jag skrattade åt hans inre festprisse.
"Men eller hur. Förresten, har någon sagt det att Linnea har fixat en lokal till det?"
"Ja, Ludde sa det. Så skönt att slippa ha det hemma. Det sparar oss ju en hel dag åt att äta bakismat istället för att städa."
"Haha, ja det blir bra det."
"Det blir kul ikväll" yttrade han helt plötsligt.
"Ikväll? Vad är det som händer då?" frågade jag förvirrat samtidigt som jag letade i mitt huvud efter någon nys om vad det är som händer ikväll.
"Vi ska ju ut och äta middag! Har ingen sagt det till dig?" Ut och äta middag ikväll, tänkte jag. Det hade väl ingen sagt något om? Eller?
"Nej, inte vad jag minns." svarade jag förbryllat. Noel harklade sig obekvämt på andra sidan linjen och jag kunde se framför mig hur han nu säkert stod och kliade sig under hakan medans han försökte komma på vad han skulle säga.
"Dem måste säkert ha glömt. Men hur ellerhur. Middag ikväll och du kommer!" Jag tvekade en stund. Det där med att dem hade "glömt"att bjuda mig trodde jag inte en sekund på. Därför måste det ju finnas en anledning till varför dem inte har bjudit mig. Skulle jag nu dyka upp ikväll som objuden skulle det väl se rätt så korkat ut. Jag avbröts i mina tankar av Noels stämma: "Clara? Hallå? Är du kvar?"
"Huh, ja."
"Bra. Vi ses klockan åtta ikväll på Vecchia då"
"Vecchia? Är det den där restaurangen vid Vitabergsparken?"
"Ja, precis. Bra, då ses vi där! Hej" Precis när jag skulle fråga honom vilka fler som skulle komma dit så klickade han bort mig och själv blev jag lämnad av en tystnad.
- - -
Titta vem som lever!! Ärligt talat vet jag inte vad det är som tagit sån tid. Har typ bara haft fullt upp med sista veckorna i skolan, midsommar och allt släktfirande som är.
Vet att det här kapitlet inte alls blev långt men tycker det är mycket lättare att skriva på ett nytt istället för att fortsätta nöta på samma.
Ska börja skriva på nästa nu så har jag tur och inget annat uppstår som tar min tid så kommer det kanske ut ett till imorgon🥳 Kram
