𝐇𝐉Ä𝐑𝐓𝐒𝐋𝐀𝐆 - dante lindhe

F Y R T I O S J U

gillas av valterjanni, linneaa.hallenberg och 32 891 andra

dantelindhe tidig morgon hos jiggy

taggade @prinzaugustt @ludwigkronstrand @axeljiggy @marcochavez

visa 2301 kommentarer

valterjanni: dra upp brallorna

marcochavez: ❤

prinzaugustt: vart är fotocred???

       dantelindhe: ^^ den letar efter någon som bryr sig

nellykronstrand: snygga kallingar

-

3 timmar senare

Jag vaknade till av att det plingade på dörren och öppnade långsamt ögonen och kände hur solen bländade mig. Jag blinkade några gånger innan jag kunde se klart och sträckte sen på mig. Jag kollade mig omkring och upptäckte att jag befann mig i vardagsrummet. Hur hade jag hamnat här? Det slog mig sen att jag hade vaknat tidigt i morse och inte kunnat somna om. Så jag hade gått och lagt mig i soffan och satt på någon dålig serie som tydligen hade varit så tråkig att jag hade somnat till den. Det plingade på dörren igen och jag suckade. Jag kollade ner på mig själv för att försäkra mig om att jag inte var helt näck innan jag reste mig upp ur soffan och gick med tunga steg mot dörren som nu plingade igen. Vad fan var det som var så viktigt att personen inte kunde vänta??

Jag låste upp dörren och hann knappt göra klart det innan dörren rycktes upp. In kom Ludwig. Han andades högt och fick ta tag i dörrkarmen för att inte trilla. Det såg ut som att han hade sprungit ett helt maratonlopp då svetten rann längs med hela honom. Vad hade han gjort? Jag skrattade lite åt honom men slutade på en gång när hans allvarliga blick mötte min.

"V-varför sv-svarar du in-te?" flåsade han fram samtidigt som han försökte få kontroll på andningen igen. Jag kollade förundrande på honom.

"Vad menar du?" frågade jag. Han tog ett djupt andetag.

"Jag har ringt dig flera gånger! Noel, Nelly och Axel också!!" utbrast han irriterat och vevade med händerna i luften jag ryckte till av hans plötsliga humörförändring.

"Förlåt, jag somnade i soffan och ljudet på min telefon var nog avstängt. Har det hänt något eller?" frågade jag honom men ångrade mig genast av mina ordval. Det var väl klart att det hade hänt något. Annars hade han ju knappast stått här och flåsat som en noshörning som nyss sprungit ett maratonlopp. 

"Öh, ja det kan man väl säga." sa han och jag kollade menande mot honom som att visa att jag lyssnade.

"Dante ligger på sjukhuset." Han tog ett djupt andetag och såg ut att försöka samla sig, vilket som gjorde mig ännu oroligare. "Han har varit med i en bilolycka."

Jag flämtade högt till och kollade förskräckt på honom med stora ögonen. Bilolycka??

"Va?!" utbrast jag. "När hände detta??" frågade jag upprört.

"Nu på förmiddagen. Han skulle hem och tog Axels bil. Det var den som körde bakom han som ringde efter ambulans." förklarade Ludwig hetsigt, men jag lyssnade knappt. Då det enda som jag nu kunde tänka på var om han var okej eller om han ens var vid liv. Ludwig väckte mig upp ur mina tankar och puttade till mig i sidan så hårt att jag nästan höll på att ramla omkull. Vafan?!

"Gå och byt! Dem andra är redan på sjukhuset och väntar." sa han och jag sprang på en gång in på mitt rum till min garderob där jag drog fram ett par vanliga jeans och första, bästa hoodie jag såg. Mitt hår såg helt okej ut och fick därför se ut som det gjorde. Ansiktet brydde jag mig inte om. Snabbt sprang jag ut i hallen igen där Ludwig otåligt stod och väntade på mig. Jag drog på mig ett par gympaskor och tog i farten på väg ut, på mig en jacka. 

Tillsammans sprang vi fort ut ur lägenhetshuset och ner till Ludwigs bil som stod precis utanför. Jag hann knappt ta mig in i bilen förrns Ludwig startade bilen och började köra.

-

Med Ludwig någon meter bakom mig sprang vi in på Södersjukhuset på Södermalm. Det dröjde inte länge förrns vi såg dem andra. Dem satt allihopa nersjunkna i väntrummet och kollade antingen ner i marken eller på sin telefon. Ingen sa ett ord. När dem såg att vi hade kommit så reste sig Nelly och Linnea sig upp och kom fram till mig. Dem slog sina armar hårt runt om mig utan att säga något. Jag kramade hårt tillbaka och drog först ifrån när jag hörde hur någon sa mitt namn.

Jag vände mig om och mötte Noel som stod bara någon meter framför mig och kollade på mig. Bredvid honom stod det en sjuksköterska och log ett sammanbitet leende. Jag kollade undrande på dem. Noel harklade sig och kollade på sjuksköterskan som steg fram ett steg och tog min hand i sin. 

"Hej, Anna heter jag och är Dantes sjuksköterska. Är det du som är Clara? Dantes flickvän?" frågade hon och jag nickade. "Ja det är jag." svarade jag lågt och svalde hårt för att inte börja gråta när jag hörde hans namn.

"Okej, vad bra! Skulle jag kunna få prata lite med dig i enrum?" frågade hon och jag nickade igen. Hon log och släppte min hand som jag märkte att hon hade hållit i fram tills nu. Hon vände sig om och började gå in åt i sjukhuset. Jag tog för givet att jag skulle följa efter och började skata att följa efter henne inåt i sjukhuset. Efter att aha gått igenom flera stycken långa och kala korridorer stannade hon äntligen utanför en röd dörr. Hon öppnade dörren och gick in i ett mindre rum som bestod av  två stolar och ett litet, fyrkantigt bord. Jag gick in i rummet och hörde hur hon stängde dörren bakom mig. Jag vände mig om och mötte hennes känslokalla blick som hon hela tiden hade. Vi satte oss ner på varsin stol mitt emot varann och jag väntade på att hon skulle börja prata.

"Så, hur mår han?" frågade jag när hon fortfarande inte hade sagt något. Hon ryckte till och verkade komma på sig själv med att hon satt här inne med mig. 

"Han är i okej tillstånd, men har fortfarande inte vaknat. Vilket han inte lär göra idag." sa hon och kollade på mig igen med sitt sammanbitna leende som gjorde att det gick rysningar längs med ryggraden på mig. Hon var riktigt obehaglig. 

"Är det allvarliga skador han har?" frågade jag. Hon började bläddra i sina papper och sökte med blicken över flera stycken papper innan hon hittade det hon sökte.

"Kortfattat så har han brutit ett revben, fått en hjärnblödning och har några inre blödningar." sa hon och jag flämtade högt till.