𝐇𝐉Ä𝐑𝐓𝐒𝐋𝐀𝐆 - dante lindhe

Å T T I O

2 månader senare...

"Är du klar? Vi måste åka nu om vi ska hinna!" ropade jag och kollade otåligt på klockan på runt min handled. Fem minuter sena var vi redan. Men å andra sidan var jag förvånad? Nej, inte det minsta. Snart hördes snabba steg inifrån hotellrummet och ut kom Clara. Hon hade bytt om från sin blöta bikini till en vit, spaghetti straps klänning i silke. Ett guldigt halsband låg runt hennes hals som hade samma märke som hennes öronhängen. Trots hennes cremevita klackskor nådde hon fortfarande bara upp till mina axlar.

"Vad är det?" frågade hon så jag ryckte till. "Har jag något i ansiktet?" frågade hon igen och tog upp sin telefon för att kolla. Jag gick fram och la mina händer runt hennes ansikte så hon kollade upp från sin telefon och på mig.

"Du är jättefin" sa jag och log genuint mot henne. Hon sträckte på sig och la ena armen runt min hals och drog mig närmare sig så våra läppar möttes. Jag flyttade mina händer från hennes ansikte till hennes midja och drog  henne ännu närmre så hennes bröst pressades hårt mot mig. Ett svagt stön lämnade henne och allt försvann runtom. Det enda som existerade var hon och jag.

Mitt i drömmens hetta öppnades dörren in till hotellrummet bredvid oss och fort drog Clara sig undan. Jag suckade frustrerat åt det plötsliga avbrottet och blängde surt på ungen som stod och glodde storögt på oss. Ungens föräldrar kollade syrligt på mig innan dem tog med sig ungen och gick därifrån.

"Vi måste gå nu" Claras ljusa röst fick mig att återgå till mitt vanliga ansiktsuttryck och jag vände mig tillbaka för att kolla på henne. Jag flyttade undan en slinga som låg i hennes ansikte och skulle precis böja mig fram och kyssa henne igen när hon satte sitt ena pekfinger framför mig och stoppade mig.
"Dante!" skrattade hon och skakade roat på huvudet. "Vi måste gå nu!" Jag suckade frustrerat och flyttade motvilligt på mina händer så hon kunde gå undan.

Hand i hand gick vi ut ur hotellets glasentré och gick ner längs de vackra gatorna mot restaurangen.  Kvällssolen värmde oss i ryggen och skapade en vacker vy runt omkring oss.  Promenaden var bara några minuter lång och det dröjde inte länge förens vi kunde skymta skylten till restaurangen. Restaurangen låg precis vid havet och hade stora glasfönster som gav varje bord en vacker utsikt. Jag hade dock bokat ett bord ute på terrassen där utsikten var ännu vackrare. Den största delen av terrassen gick ut över vattnet och var bara några meter över havsytan. Ända sen Ludwig visade mig bilderna härifrån har jag velat besöka den här restaurangen. Men eftersom att den ligger i Kroatien och det de senaste året inte varit läge för att resa utomlands har det inte blivit av. Kyparen visade oss fram till bordet och la ner två stycken menyer framför oss innan han gick.

"Wow vad fint det är." Clara blickade ut över havet där solen mötte horisonten. Solens strålar fick vattnet att  nästan bli rosa. Det såg ut som ett vykort.