Den sista alven

Kapitel 2

Dregon verkade till synes oskyldig, en liten by vid havet som alltid var i full gång. Men skenet bedrog. I Dregon fanns kung Rewes största fängelse, en gigantisk borg i mitten av byn som var tungt bevakad dygnet runt. Även på gatorna brukade många vakter springa omkring och patrulera. Det var också en handelsby, så som Wrotham, Rewes huvudstad, var en handelsstad fast i ganska mycket mindre skala. Köpmän från alla delar av landet kom hit för att sälja sina varor.

Jag anlände vid marknaden som var i full gång, trots att klockan redan var sent in på eftermiddagen och det snart var dags att återvända hem till sina familjer. Tarmaner, eller människor som de gick under som ett mer allmän benämning, var lika oss alver, eller Loritier som våran ras hette. Att kliva in på en marknad som denna bekräftade bara det faktumet. Ändå fanns det så stora klyftor mellan oss att de kändes konstjorda och fel. Utöver tarmaner och loritier fanns även zoris, havsfolket. De sägs att de härstammar från den loritinska rasen och uppstod när ett av våra skepp sjönk. Men när havsguden såg deras godhet, räddade han dom från döden gjorde dom en del av havet. Om det var sant eller inte visste ingen förutom dom, och de var en hemlighet de inte talade om.

Ofta lät det mer komplext än vad det var. Tarmaner, Zoris och Loritier. Det var de tre största raserna. Men då det kan vara svårt att komma ihåg de olika namnen, så väljer jag att nämna dom vid sina tarmanska namn.
Alla tre raser hade en gång levt i harmoni, de hade sina egna nischer och ingen krävde den andras bostad. Människorna härskade över landet, Erem. Erem var i sin tur uppdelat i 3 kungariken. Kung Marcus härskade över bergen i norr, hans kungarike var det minsta och hade inte någonsin varit i krig. Bortom bergen i norr var klimatet kallt och marken stenig, de andra kungligheterna orkade aldrig göra sig besväret att ta sig över bergen för att inta sådan mark.
I väst regerade drottning Pion över de långa slätterna. Nästan hela hennes kungarike var platt, med mjuka kullar som höjde sig från marken. Riket var även känt som de tusen flodernas land, då smältvattnet från bergstopparna rann genom riket tillbaka till havet. Rewe regerade i öst, en gång hade det varit lika stort som Pions kungarike, men Rewe hade successivt intagit stora delar av hennes rike och hans hade nu vuxit avsevärt i storlek. Landet här var varierat, allt från de stora klipporna som stötte ner mot havet längs i öst, till stora, gigantiska skogar, till de bördiga öppna fälten längs i väst där han kuperat Pions land.
Havet kallades Feyre, och betecknades ofta som ingenmansland, trots att det inte var riktigt sant. I djupet härskade sjöjungfrurna, och kungligheterna brukade patrullera sina kuster som de ansåg var sina. En bra bit ut på havet låg Wyewe, alv ön.
Wyewe var en vacker plats med glittrande sjöar och stora, uråldriga skogar. Här hade alverna levt sen tidens begynnelse i den lilla byn som kallades Sayuris merehm, Sayuris hem. Vi var inget stort folk, kanske ett par tusen renrasiga som levde där och brukte jorden och skogen. Men trots vårat begränsade antal, var vi det mest kända folket i både Feyre och Erem. Vi brukade kallas det vackra folket, och inte helt utan anledning. Var och en av oss som var renblodade var långa, slanka varelser med mjuka drag och besatt en omänsklig skönhet. Vi kännetecknades genom vårat guld blonda hår och våra djup blå ögon. Det var framförallt dom som las märke till först. Mörk blåa med sådant djup att det kändes som man drunknade i dom Vi var ett väldigt unikt folk, besatt kunskaper som ingen annan kände till, tekniker som inte kunde jämföras med något annat, men framförallt besatt vi magi. Å andra sidan var alla raser utom människor mer eller mindre magiska, men vi var länken som förband människo världen till guda världen. Genom oss strömmade magin till resten av landet. Vi var Sayuris folk. Sayuris präster och prästinnor, spred hennes ord och utnyttjade hennes magi för att hålla freden. Ibland sas vi göra natten till dag, och slå om vinter till sommar. Det var förstås en lögn, sådana makter besatt vi inte. Vi var inga gudar, endast tjänare som uträttade det våran härskarinna bad oss att göra.
Freden hade varat länge, handeln mellan Wyewe och Erem gav båda sidorna allt de kunde önska sig och sjöjungfrurna levde gott längs kusten runt alv ön. Äktenskap mellan de olika raserna var fullt tillåten, trots att "smutsblodade" ibland fick utstå klåporden. Men sen Rewe kommit till makten hade balansen störts och världen låg i krig. Han ville antingen ha makten över alla magiska raser, eller förinta dom som inte lydde från jordens yta. Han var en stridslysten man, intelligent men blind av makten han tilldelats efter hans fars död. År av förföljelse av alver och sjöjungfrur gjorde att vi drog oss allt mer tillbaka. Handeln mellan oss och Erem bleknade bort då våran rädsla att dödas eller kidnappas blev för stor. Varken Pion eller Marcus gladdes över detta, och även krig mellan kungarikerna bröt ut, medan alverna isolerade sig på alv ön och sjöjungfrurna gjorde allt för att skydda oss från de ständiga attackerna. De alver som tillfångatogs sågs aldrig mer, vad som hände med dom pratade man inte om.
Mitt folk hade blivit striktare, all kommunikation med människor förbjöds, alla ikke renrasiga slängdes ut från ön och ingen fick beträda eller lämna den heller. Följande år var ständigt krig, reglerna om vem som var "ren" och inte blev allt striktare. Mitt i denna tiden föddes alv prinsessan, så renblodade att hennes plats på ön borde varit självklar. Men hennes hår var svart som korparna på kyrkogården, hennes magi lägre än någon annans och hon dödade innan hennes sjunde levnads år.