Den sista alven

Kapitel 9

Yvonne knackade och kom in inte långt efter jag återvänt med en klänning över armen i en djupblå färg.

-Zorinim, jag tänkte hjälpa dig att göra iordning dig till middagen. Sa hon glatt när hon steg in, återigen försvann formaliteterna från hennes röst vilket personligen gladde mig. Jag hade aldrig tyckt om att tilltalas särskilt formellt.

- Jag tog med mig denna, matsalen kan vara så kylig ibland, även nu på sommaren. Och det är viktigt att du är varm nu när du varit sjuk så länge. Hon visade upp klänningen hon tagit med sig, eller snarare kappan upptäckte jag nu. den var långärmad och vid i kjolen, med silverkrokar på övre delen så man kunde stänga den, och öppen i nedre delen så man skulle kunna se klänningen som var under.

- Den kanske är lite kort, den är egentligen Julianders dotters, och den unga ladyn är bara 13. Men jag tror att den kommer passa i alla fall. Hon strök ömt över tyget och jag log uppmuntrande.

-Det låter jätte fint. Instämde jag och försökte dölja mitt ointresse i kläderna. Det enda jag ville var att middagen skulle vara över så jag slapp människors uppmärksamhet. Det skulle antagligen vara många frågor idag, och jag visste inte om jag orkade svara på dom alla.

Yvonne hjälpte mig att få på den blåa rocken och stängde knapparna där fram innan hon slätade ut tyget och såg nöjt att den passade innan hon tryckte mig ner på en stol och började göra om håret. Det kändes överflödigt, jag skulle ju bara på middag med Juliander.

-Du har så vackra lockar. Suckade Yvonne och samlade ihop håret och borstade igenom det.

- Det vore så synd att dölja dom alla, jag tror inte att någon skulle märka om jag inte sätter upp allt så som det hör sig. Eller vad säger du? Hon inväntade inte svar innan hon fått ihop en halvuppsättning och lät resten av lockarna falla över ryggen. En stund rotade hon i sin korg och fiskade sedan upp en flaska som hon öppnade och duttade lätt på min hals. Rosenolja, det var länge sedan jag kommit i närheten av det. Sist var nog på alvön, där fanns det alltid i överflöd i slottet. Jag mötte min egen blick i spegeln, promenaden hade gett mig en hälsosammare färg i mitt annars sjukliga ansikte. Den genomträngande blicken av mina ögon fick ett larm nästan tjuta i mina öron. Krigsklockorna på Wyewe. Snabbt slog jag undan blicken och svalde sorgen som plötsligt blev så överväldigande att jag blinkade bort tårarna.

- Ingen fara, du kommer snart se ut som förut. Sa Yvonne och kramade om min axel då hon trodde att det var det jag var ledsen över. För några korta sekunder ville jag nästan berätta sanningen för henne, men Gideons vanliga intåg avfärdade tanken snabbt.

-Zorinim? Vi måste gå nu. Han hade på sig samma kläder som förut, förutom att han rakat sig och gjort om håret. Yvonne gav honom en arg blick, men sa inget. Hälsade inte heller för den delen. Jag ställde mig upp och tog snabbt hans arm så att inte ett nytt bråk skulle bryta ut.

-Vi ses. Sa jag med en nick till Yvonne innan Gideon ledde mig ut och genom labyrinten av korridorer. Mina skor klapprade mot stengolvet och ekade lite ödsligt i gångarna och jag sneglade på hans profil. Jag tyckte inte om hur han stängde in sig ibland som nu, sådär att han helt vägrade prata med mig och inte ens såg mig. Eller något för den delen.

- Om du ska vara sån hela kvällen kan du lika gärna ta mig tillbaka till mitt rum med en gång. Sa jag kyligt när vi rundade ännu ett hörn. Först verkade han ignorera mig och jag hann precis tänka att jag borde bara vända mig om och gå, när han  stannade till.

- Vad menar du med "vara sån" ? Han riktade sin gröna blick mot mig och jag såg tillbaka utan att vika undan med blicken som jag brukade. En lång stund såg vi på varandra, och för första gången kunde jag stirra i någons ögon utan att personen vek undan. Först såg jag bara mig själv, sedan brast hans murar och jag kunde höra ett skrik av ett litet barn, ett svärd som genomborrade en väldigt ung kvinna och jag kände hur min blick blev grumlig av blod som rann ner i mina ögon.