Den sista alven

Kapitel 18

Vi återvände in till balen och stod tysta och drack mjöd bredvid varandra och kollade ut på alla människor, några som dansade, andra stod precis som vi och samtalade med varandra. Det var inte förens en man i imponerande storlek steg fram ur vimlet som jag såg honom, Juliander.

- Nim, vilken trevligt överraskning att få återse dig här! Det har varit väldigt tråkigt utan ditt sällskap hemma i min borg. Han bugade framför mig och jag neg djupt och klistrade snabbt på ett leende.

- Du gör mig förlägen, lord Juliander. Han skrockade och granskade mig och sedan Elliot.

- Du ser verkligen ut att må mycket bättre än när vi träffades sist. Gideon har tagit bra hand om dig. Denna gången kanske du orkar att dansa en hel dans med mig? Juliander erbjöd mig sin hand och innan jag kom på en ursäkt hoppade Elliot in i konversationen.

- Med allt respekt, mylord. "Nim" sa precis till mig att hon redan är väldigt trött, och jag har redan lovat henne en sista dans. En gentleman som Ni skulle väll förstå? Juliander såg lite förvånad ut över Elliots tilltal och gav honom en kylig blick.

- Jag har redan sett er dansa hela kvällen, jag tror du klarar att stå över en dans. Inte sant? Juliander var lugn, men de låg en viss ilska över honom att bli nekad på dethär sättet. Han är en man man inte vill förarga hade Gideon sagt, och jag såg att det var precis det som var påväg att hända.

- Jag föredrar att hålla mina löften, annars skulle jag kunna betraktas som oärlig vilket inte är att föredra, mylord. Julianders ögon smalnade och en något röd färg steg i hans ansikte av ilska.

- Får jag fråga var du heter, soldat? Jag vill kunna tacka din överbefälhavare personligen för ett sådant utmärkt försvar och pliktrogenheten ni visar. Svarade Juliander spydigt och jag tog snabbt Julianders hand. Det sista jag ville var att Elliot skulle hamna i tubbel på grund av mig, och han kunde inte likt Gideon gå emot Juliander sådär. Inte som bara enkel fotsoldat.

- Elliot, jag befriar dig från ditt löfte. Och en dans till tar jag inte skada av. Jag log mot honom men gav samtidigt honom en menande blick. Elliot tvekade och snörpte på munnen men suckade sedan och nickade.

- Jag följer endast din vilja. Svarade han och Juliander log glatt mot oss båda.

- Va bra att vi kunde lösa dethär! Nim? Juliander ledde mig ut på dansgolvet och la ena armen om min midja. Jag kastade en blick mot Elliot som bistert stod lutat mot ett bord och iakttog oss vaksamt. Jag försvann nästan under Julianders stora kroppshydda och jag kunde inte mycket annat göra än att följa hans ledning, även om jag märkte att hands gled för långt ner mer än en gång och allt snurrande gjorde mitt tunga huvud ännu mer oorienterat. Nästa gång jag fick en möjlighet att kasta en blick mot Elliot stod Gideon där, och de verkade bråka om något. Men Juliander ledde mig allt mer bort från dom så jag inte kunde urskilja några ord. Jag märkte knappt hur han ledde mig till den bortersta delen av balsalen innan han släppte mig med ena armen och fattade tag i min hand.

- Följ med mig en stund. Innan jag hann svara drog han mig efter sig ut från balsalen ner i en lång korridor.

- Juliander, jag måste återvända till balen jag...

- Shh... Det enda du måste är att vara här med mig. Han hade stannat och vänt mig så jag hade ryggen mot väggen och hans stora gestalt framför så att jag var fast mellan honom och muren bakom.

-Det är svårt att få lite ensamtid med dig, Gideon hänger efter dig som en hök. Vanligtvis tycker jag inte om att dela något med någon men med dig..hmm.. Han vidrörde mitt skräckslagna ansikte med en fundersam min.