Den sista alven

Kapitel 17

Korsetten kramade mjukt om min kropp som sveptes in av den eldröda klänningen. Min kropp hade återfått sin fyllighet, ingen bräcklig skönhet låg över mig längre som jag hatat i så lång tid nu. Mitt hår hade tvättats och satts upp i en komplicerad knut bak på huvudet. Jag suckade lätt och klistrade på ett leende när jag vände mig mot Olivia och Ella. Olivia klappade förtjust händerna och till och med Ella log lite.

- Har du någon som tar dig till balen? Lord Grimmhok? Frågade Olivia förväntansfullt och jag skakade på huvudet.

- Elliot tar mig till balen, Lord Grimmhok var inte intresserad. Olivia såg besviken ut en stund innan hon återigen såg nyfiket på mig.

- Elliot..? Frågade hon och i samma stund hördes en knackning. Ella sprang fram och öppnade och in steg Elliot prydligt klädd i kavallerikläderna som det hörde sig att vara om man var soldat. Den mörkgröna kappan såg bra ut på honom och han log mjukt mot mig.

- Det ser ut som ladyn är klar..? Han erbjöd mig sin arm som jag tog.

- Ja, här har man fått stå och vänta på dig och allt.

- Nu ska vi inte klaga allt för mycket tycket jag.. Jag dök i alla fall upp, log han mot mig och stängde dörren bakom, eller vad tycker du? Jag skrattade till.

- Är det kvinnor nuförtiden redan måste berömma? När männen dyker upp när de lovat de?

- Kanske, med tanke på hur många män som dött i strid de senaste..

- Nu tycker jag att vi håller oss ifrån samtalsämne om krig för en gångs skull, det känns som det är det enda folk pratar om numera. Kriget, politiken och hur folk dör som flugor kring än. Jag tror vi båda vet om det redan ändå.

- Förlåt, mylady. Det ska inte förekomma. Log han retsamt mot mig.

- Gör inte narr av mig, fnös jag. Jag är ingen lady, "mylord".

- Är någon något bitter ikväll? Han log återigen mot mig och jag besvarade det motstridigt.

- Lite kanske.

- Det klär dig även de. Du är väldigt vacker ikväll, Zori. Tror du att jag verkligen kommer få ha dig för mig själv hela kvällen? För jag börjar tvivla allt mer på det. Svarade han bistert och jag kramade lätt om hans arm.

 - Tyvärr tvivlar jag på de, Gideon varnade mig redan för att lord Juliander kommer kräva en dans ikväll. En djup suck undslapp mig som jag försökte dölja utan någon större framgång. Elliot log medlidsamt mot mig innan han ledde mig runt ett hörn.

- Vi kan alltid försöka hålla honom borta så gott de går.

Balsalen var stor, eller rättare sagt gigantisk. Jag hade inte sett den förens nu, och mina ögon vidgades av fascination. Balsalen på Wyewe hade också varit stor, men denhär slog den i mångfald. Dessutom brukade de flesta balerna där hållas i slottsträdgården och sällan inomhus, vi alver trivdes sällan intryckta i en sal utan föredrog friheten och den friska luften.

I taket hängde stora, tunga kristallkronor fulla med ljus som kastade ett behagligt sken över hela salen. Ljuslykter hängde från väggar och stod på golvet, på borden med drycker och glas. En tung lukt av parfym, rök och människor fyllde min näsa och jag undrade om det på något sätt bröt mot reglerna att öppna ett fönster emellan åt. Men de sa jag såklart inte högt. Jag kastade blickar omkring mig, salen var fulla med människor, alla fint klädda från topp till tå i lyx. Det var verkligen svårt att tänka sig att folk led av krig och fattigdom när man steg in här. Jag skakade snabbt av mig den olustiga känslan och spanade istället efter ansikten jag kände vilket visade sig vara mycket få. Ändå kunde jag urskilja drottningens stela ansikte längst bort på den upphöjda tronen. Som om hon visste att jag trädde in i salen precis då riktade hon sin blick rakt på mig. En lång stund stirrade vi på varandra, och under några sekunder kändes de som vi sjönk in i varandras medvetande innan hon vände undan blicken som om hon inte sett mig. Jag bet mig i läppen och mitt grepp om Elliots arm hårdnade.