Den sista alven

Kapitel 8

Jag steg upp och granskade min nakna kropp i spegeln för första gången på flera veckor. Kindbenen hade blivit tydligare, som om mitt ansikte liksom var urholkat. Revbenen spändes mot den fortfarande lätt sjukligt bleka hyn där flera täcken på gamla blåmärken fortfarande gjorde sig märkvärdiga. Jag vidrörde mina ögon, mina torra läppar, mina för tydliga nyckelben, smekte med handen över ena brösten, den platta magen och över höftbenet innan jag lät handen fall till sidan igen.

Det var sjukt, även såhär, misshandlad, torterad och faktumet att jag nästan dött för några dagar sedan, även såhär var jag häpnadsväckande vacker. Mer på ett ynkligt underlägset vis, men definitivt vacker. Jag bet mig i läppen och kände blodsmaken i munnen när den sprack under trycket. Jag hade aldrig tyckt om speglar, aldrig tyckt om det jag såg stirrandes tillbaka mot mig. Dels för jag då kunde se vad alla andra såg hos mig. Alver en djävulskt född prinsessa, människor ett vackert objekt. Men mest att när jag såg mig själv i ögonen gick mina krafter emot mig, saker jag gjort drogs fram ur mitt minne och fick mig ofta att rygga undan från min egna spegelbild.

En knackning fick mig att skrämt rycka till.

-Zorinim, kan jag få komma in? Gideons röst trängde igenom trä dörren och jag greppade snabbt tag i ett lakan som jag virade om min kropp.

-Ja, kom in. Ropade jag tillbaka och gladdes över att min röst återfått styrkan. Jag och Gideon hade knappt pratat sen han sagt att han kände ett ansvar för mig. Jag behövde ingen som tog hand om mig, ingen man som skulle säga till mig vad jag skulle göra eller låta bli. Jag var trött att vara någons docka, någon att beordra över. Så fort jag skulle få chansen skulle jag fly, jag behövde bara bli lite starkare först.

Gideon kom in och såg en stund förvirrat på den tomma sängen, innan han riktade blicken upp mot mig. Han höll i ett nytt bandage och salvan, och över armen låg en benvit klänning och en mörk mantel.

-Du är uppe. Sa han förvånat och vände undan blicken en aning av respekt för min nakenhet. Egentligen spelade det ingen roll längre, jag hade aldrig varit särskilt pryd. Och numera spelade det ändå ingen roll längre, enda anledningen varför jag någonsin skyllt mig var ändå borta nu, men jag sa inget.

-Woods bad mig förnya förbandet, han åkte imorse, du sov fortfarande och vi ville inte väcka dig. Jag nickade och sjönk ner på en stol intill med ryggen mot honom och lät lakanet falla. Hans varma hand med den svala salvan var välkomnande mot min kalla rygg, och han bandagerade mjukt om min överkropp. På avstånd verkade han alltid så hård, men så fort han skulle ta hand om mig mjuknade liksom hela hans kroppshållning. Det förvånade mig lika mycket som det skrämde mig när folk kunde ändra sin sinnesvaro så snabbt till två helt olika sätt. Det påminde mig bara om hur oförutsägbara de var, hur snabbt en smekning kunde gå till ett slag.

- Vi håller på att förbereda för avfärd, jag tänkte inte åka förens i övermorgon, men jag tror du orkar rida redan i morgon. Det var mer ett konstaterande än en fråga, ändå nickade jag och vände mig mot honom när han fäst bandaget.

- Hur långt är det till Iljingard? Iljingard var huvudstaden i Pions rike, längst i nordväst vid havet med bergen som avgränsade hennes rike från Marcus kungadöme i ryggen. Jag hade aldrig själv varit där, men hört att hela staden var byggd i vit marmor och glänste som vitt guld på sommardagarna. Trubadurerna brukade i alla fall beskriva det så, om det var sant visste och tvivlade jag på.

- En veckas ritt om vi skyndar oss och vädret tillåter. Svarade han och la händer på mina axlar och betraktade våran spegelbild i spegeln. Jag mötte hans ögon som eftertänksamt såg på mig genom spegeln.

-Juliander begär ditt sällskap vid middagsbordet ikväll om du känner dig stark nog vill säga. Jag tog med kläder till dig.

-Jag vill inte träffa massa människor, om han begär ett möte för mig får han komma hit. Gideon kramade mina axlar lätt.